Steget kan vara mycket kort från glömska till ryktbarhet. Ett exempel är skulptören Camille Claudel, som var syster till den franske dramatikern och poeten Paul Claudel samt elev och älskarinna till Auguste Rodin. En del av hennes skulpturer står också utställda på Rodinmuseet i Paris.
Den som dragit fram henne i rampljuset är regissören och Claudel-experten Anne Delbee, som 1981 satte upp en pjäs om den olyckliga Camilles tragiska öde och ett år senare gjorde en biografisk roman av materialet. Under en följd av år har Camille Claudel varit på allas läppar i Frankrike. Delbees bok kom i höstas ut i svensk översättning, klädd i trendriktigt lila omslag, och erbjuds nu medlemmarna i Bonniers bokklubb. På svenska heter boken En kvinna (Forum).
Men likaväl som glömskan kan vara oförtjänt kan ibland ryktbarheten vara av fel sort. Också på detta är Camille Claudel ett exempel. Felet är helt och hållet Anne Delbees. Fastän hon är en skicklig skribent, begåvad dramatiker och har haft tillgång till ett i sig fascinerande faktamaterial, begår hon ändå den stora dumheten att hitta på och insinuera på ett sätt som har skapat en skendiskussion som knappast kan glädja någon, ens Camille.
När Camille Claudel kom in i klimakteriet drabbades hon nämligen av en svår sinnessjukdom och internerades på mentalsjukhus. Om Delbee hade varit något mer ödmjuk inför sjukdomens egen tragik hade hon kanske förstått, att den gör den sjuke en björntjänst som rättfärdigar henne så naivt och anklagar omgivningen för hennes sjukdom så aggressivt och onyanserat som hon tyvärr gör i En kvinna.
Som en följd av denna snedvridna skildring har den mesta diskussionen, även i de svenska recensionerna, kommit att handla om frågan huruvida familjen Claudel gjorde rätt som lät Camille leva återstoden av sitt liv på sjukhuset. Det är ofattbart och osmakligt att ge sig in i en sådan diskussion. Anne Delbees anklagelser mot Camilles familj, som uppenbarligen älskade henne mycket, är omoraliska, och det är obetänkt av recensenterna att över huvud taget ge sig in i en sådan polemik.
Nå – så låt oss då lämna den frågan här och ventilera något annat än denna skendiskussion, nämligen bokens litterära stil.
Det är tydligt att Delbee är starkt påverkad av Paul Claudels språk. Både intensiteten och den halvt symfoniska tekniken, med många inkastade citat från olika poeter och från bibeln, är ett försök att skildra Camilles universum med hennes brors penna. Detta har mig veterligen inte påpekats av någon svensk recensent, kanske därför att de flesta aldrig har läst något av Paul Claudel. Det är ju inte så konstigt – svenska förlag och kulturskribenter visar föga eller inget intresse för hans författarskap. Hans mest berömda drama Sidenskon finns utgivet i översättning av Sven Stolpe på Katolska bokförlaget, men det har nästan gått svenskt kulturliv förbi.
Men som den dramatiker hon är låter Delbee det claudelska ordflödet förleda henne till att förvanska verkligheten för en konstnärlig effekt. Något av det mest suggestiva i hela boken är slutet, som är uppbyggt som en korsvägsandakt, med lidandets fjorton stationer utsmyckade med bibel- och Claudelcitat. För Delbee är det kanske bara ett dramatiskt grepp, för att förstärka känslan av att allt obönhörligt rusar mot sin undergång. Men med de bibelcitat hon valt drar hon tydliga paralleller mellan Jesu fängslande i Getsemane och scenen när Camille interneras på sjukhuset. Ju mer jag funderar, desto tvivelaktigare förefaller mig detta. När Camilles familj försöker få henne, som bevisligen var mycket svårt sjuk, under vård gör Delbee den stackars kvinnan till en Kristusgestalt, som av en oförstående omgivning leds mot martyriet. Om man önskar vara helt rättvis mot både levande och döda är det ovanligt missledande. Och dessutom onödigt: den enkla sanningen om Camille Claudels liv, konst och tragiska öde är tillräckligt gripande i sig själv.
För trots dessa fläckar är boken om Camille Claudel en alldeles ovanligt gripande bok. Även om författaren gärna kunde ha visat mer moraliskt omdöme har hon ändå skrivit en bok som är läsvärd från första sidan till den sista. Göran Schildt anklagar den i SvD (88-01-10) för att vara melodramatisk; nu är väl faktiskt människans liv ibland melodramatiskt. Att dramatiken och tragedin inte uppfunnits av litteratörer utan är hämtade från människolivet visar tydligt bokens slut, där Delbee mycket klokt låter fakta tala för sig själva: när familjen Claudel ungefär tio år efter Camilles död ville ge henne en värdigare gravvård än det enkla korset på sjukhuskyrkogården, fick de ett vänligt men kortfattat brev från kyrkogårdsförvaltningen. Brevet, och därmed hela boken slutar med orden: ”… området i fråga har infordrats för tjänstebehov. Graven finns inte mer.”