CJ: För mig har det viktigaste varit att tillämpa Jesu sällskaps syn på sin kallelse i Centralamerika. Det betyder att ta allvarligt på den tjänande tron och på att främja rättvisa. Detta har inneburit en personlig utmaning för mig och som provinsial hade jag ansvar för denna fråga i provinsen. Så snart man inser hur orättvisa de sociala strukturerna i – Centralamerika är, vilket kaos som skapats av inbördeskrig och strider i Guatemala, El Salvador och Nicaragua, försöker man förstå vad som har hänt och vilken roll man måste spela i detta sammanhang.
CD: Kan ni säga något om ert förhållande till Oscar Romero under hans år som ärkebiskop i El Salvador?
CJ: Innan nyheten om hans utnämning hade kungjorts kallade den Apostoliske nuntien mig till sig och bad om jesuiternas stöd för ärkebiskop Romero. Jag svarade att han beskrivits som en konservativ biskop och att det enda jag kunde lova var, att vi inte skulle angripa honom, åtminstone inte till att börja med. Senare mördades en av våra jesuiter, Rutilio Grande, och därefter kom vi att stå mycket nära Romero. Jag minns hur Romero tillbringade kvällen med oss under bön, då vi fått höra om Grandes död, och han frågade sig vad kyrkan skulle göra när en av hennes präster blivit mördad.
Vi kom därefter att stå varandra allt närmare, så brukade jag t.ex. besöka honom varje gång jag var i El Salvador och ibland deltog jag i hans sammankomster med sina närmaste rådgivare. Han bad mig alltid skriva ett par tre sidor i sin söndagsbetraktelse. Jag gjorde det ibland, men kunde inte göra det varje gång. Jag minns att jag en gång sade till honom: ”Monsignore, jag är ansvarig för hela Centralamerika, inte endast för El Salvador.” Och han brukade ofta be mig om råd. En gång då han stod i begrepp att resa till USA, minns jag att han kom och frågade mig: ”Skulle ni som jesuit med internationell erfarenhet kunna säga mig, hur jag bör uppträda i New York, Washington och Chicago?” Men till sist frågade han mig: ”Skulle ni resa dit i mitt ställe?” och mitt svar var: ”Nej, aldrig!” Då sade han: ”OK. Då ställer jag in resan till Förenta staterna.” Jag försökte förklara varför jag sagt ”aldrig”, men han sade: ”Nej, nej, det räcker.” Ni kan föreställa er vilken förvirring som uppstod: talen var redan översatta till engelska och alla i kommissionen, som skulle resa med honom var resfärdiga, men han beslutade sig för att stanna i El Salvador.
Vi stod varandra verkligen mycket nära. Han gjorde inte nödvändigtvis som jag sade, men han tog det på allvar. Han bad oss ofta att förbereda hans herdabrev, han bad om hjälp med tre av fyra. Vi jesuiter förberedde hans första utkast, men sedan rättade han och bearbetade det – det blev alltså hans egna brev.
Jag minns också hur vi en gång reste till Rom tillsammans – för att redovisa vår tro skulle jag vilja säga. För mig var det en värdefull erfarenhet att vara så nära honom, att öppet tala med honom om hur jag såg situationen i Rom, att förklara mina ståndpunkter och se hans egna reaktioner.
Då jag var provinsial förde jag ett slags arbetsdagbok – med undvikande av namn – och nu finner jag det intressant att gå igenom dagboken och se vid vilka tillfällen jag träffade biskop Romero och vad vi talade om. Jag skulle vilja säga att vi förenades i en tid av smärta, då kyrkan var förföljd, då de fattiga dödades och då det fanns ett överhängande hot mot oss i El Salvador.
CD: Detta var en tid då jesuiterna hotades av utvisning?
CJ: Det är rätt, det var en krissituation. Han skrev ett personligt brev till mig, ett kort brev, men senare läste jag detta brev om Jesu Sällskap för flera personer utan att berätta att det skrivits av biskop Romero. Och då jag frågade: ”Vad handlar detta brev egentligen om?” svarade de ofta: ”Det handlar om biskop Romeros död”. Jag tror han överförde sina egna känslor till Jesu Sällskap, då han talade om tro och om möjligheten att bli dödad och om att vi bör förtrösta intill slutet. I detta brev talade han också om sambandet mellan det dagliga livet och nattvardsfirandet, och då man tänker på att han dödades, då han celebrerade mässan, framstår detta brev som något mycket märkligt.
CD: 65 000 civila har nu dödats i El Salvador sedan ärkebiskop Romero själv mördades och många tusen har förlorat livet i Nicaragua på grund av Contras invasion i landet. I augusti detta år undertecknade de fem presidenterna i Centralamerika en överenskommelse i Guatemala, där de förband sig att söka permanenta lösningar av konflikterna i området. Då så många andra tidigare fredsinitiativ har misslyckats (Contadora, den fransk-mexikanska planen etc.), vad tror ni det finns för faktorer som gör denna överenskommelse möjlig?
CJ: Jag skulle vilja säga, att den viktigaste faktorn som gör denna överenskommelse möjlig är lidandet, dödandet och blodsutgjutelsen i Centralamerika. Våra länder och våra folk är trötta därför att så mycket blod har spillts överallt. Jag tror att det är detta som i denna stund har utkristalliserat de centralamerikanska folkens strävanden i denna överenskommelse. – För det andra vill jag påpeka att det är den andra gången i historien som centralamerikanerna sagt ”Nej” till Förenta staterna. Förra gången var under förra århundradet, då Walker invaderade Nicaragua och det kom till nationella protester mot Walker i hela Centralamerika. På Guatemalas initiativ hade presidenterna nu utarbetat sin egen plan och just då lade Mr Reagan fram Reagan-planen, den ”rätta” planen, och centralamerikanerna förkastade den. Jag kan föreställa mig att det inte var så lätt att förkasta den, men det var en reaktion mot att ta order från Förenta staterna. – För det tredje tror jag att det var mycket viktigt för Nicaragua att vara med i denna överenskommelse. Nicaragua kom helt obunden till förhandlingarna, inte beroende av Kuba eller Sovjetunionen eller av Förenta staterna eller de andra centralamerikanska staterna. Jag vet en del om den inre dynamiken i dialogen och det verkar som om Nicaragua verkligen var helt obunden i förhandlingarna. – Jag skulle också vilja säga, att det finns en fjärde viktig faktor, nämligen de eftergifter presidenterna gjorde gentemot varandra. Det gjorde denna överenskommelse olik alla andra. Som jag ser det, är det dessa förhållanden som gjort överenskommelsen möjlig. President Arias tog initiativet och över-enskommelsen blev mycket konkret, mer konkret än Contadora eller de fransk-mexikanska överenskommelserna. Då vi centralamerikaner såg att här fanns något konkret, tror jag vi blev entusiastiska..
CD: Så ni tror att det finns goda möjligheter till framgång?
CJ: Låt mig säga så här. Det finns en stig, det finns en väg. Vi har stora förhoppningar och vi skulle vilja arbeta på detta sätt, gå denna väg. Men vi vet också att vårt arbete när som helst kan avbrytas av Förenta staterna. För närvarande kommer initia-tivet från Centralamerika, vi tar det på allvar och kommer att göra allt i vår makt för att förverkliga det, men samtidigt måste vi vara realistiska och vi vet, att USA kan utöva påtryckningar på vilket som helst av dessa länder, kanske i synnerhet på El Salvador och Honduras.
CD: Ärkebiskop Miguel Obando y Bravo har varit mycket skarp i sin kritik av Sandinistregimen. Tror ni det har stor betydelse att regeringen i Nicaragua utnämnt honom till president för den Nationella förlikningskommission, som i Guatemala så att säga utsågs till att övervaka fredsarbetet?
CJ: Jag vet inte om hans kritik mot Sandinistregimen varit skarp. Jag anser inte att ärkebiskop Obando är så tydlig eller direkt även om han på senare tid varit fientligt inställd till regeringen. Men jag anser att det är mycket betydelsefullt att han är president för den Nationella förlikningskommissionen. Det visar tydligt hur allvarligt regeringen i Nicaragua ser på kommissionen och de olika funktionerna i överenskommelsen. Det var inte så lätt för många nicaraguaner att acceptera att kardinalen skulle leda denna kommission, men samtidigt som det bevisar regeringens allvarliga avsikter visar det också vilken betydelse kyrkan har i Nicaragua. Det är därför Kardinal Obando leder kommissionen. Det är ett tecken på god vilja och jag kan tänka mig att Vatikanen också kommer att stödja Obandos ställning i denna kommission.
CD: Anser ni att Vatikanen, eller vissa företrädare för Vatikanen som tidigare tyckts ta avstånd från Ni-caraguas regering, skulle kunna ändra eller modifiera sin inställning till Sandinistregimen som en följd av denna fredsprocess och de eftergifter som hittills gjorts?
CJ: Ja, jag skulle vilja säga att även före överenskommelsen såg jag en del förändringar i Vatikanen. Jag tror att framstående personer i Vatikanen var övertygade om att sandinisterna inte kunde störtas i dag eller i morgon, alltså var Vatikanen beredd att förhandla. Det är det första. – För det andra kan jag tänka mig att Vatikanen efter sam-talen om Nicaraguas roll i överenskommelsen att verka för fred kommit närmare den nicaraguan-ska regeringen. Jag tror att det alltid kommer att finnas misstänksamhet, men samtidigt inser fram-stående kyrkliga representanter i Vatikanen att Nicaraguas regering är mycket realistisk, att den försöker förverkliga överenskommelsen och ge ett slags garanti för att kyrkan i Nicaragua kommer att respekteras.
CD: Ibland då jag besöker Nicaragua tycker jag att spänningen mellan hierarkin och regeringen inte verkar vara lika stark som den spänning som finns inom själva den katolska kyrkan. Anser ni det vara en korrekt beskrivning av situationen och an-ser ni i så fall att det inträtt någon förbättring, t.ex. då det gäller kardinal Obandos inställning till att präster tjänstgör som ministrar i regeringen?
CJ: Jag skulle vilja säga att klimatet håller på att förändras. Jag tror att varken spänningen mellan kyrkan och staten eller motsättningarna inom kyrkan är så starka som tidigare. Men om hierarkien i Nicaragua eller Vatikanen någon gång kommer att acceptera att präster deltar i regeringen, det är en annan fråga. Under de två senaste åren har vi inte hört något om denna fråga, så jag skulle tro att det finns ett slags ömsesidig nonagressionspakt. Men jag kan tänka mig att Vatikanen då och då kommer att påminna oss om vad den kanoniska rätten säger om präster, som sitter med i en regering. Jag kan se ett visst närmande mellan de olika fraktionerna inom kyrkan, i synnerhet mellan prästerna och biskoparna, vad vi kallar de pastorala agenterna och kyrkans hierarki. Vi har en del problem, men det är inte alls som det var för, låt oss säga, fyra år sedan. Jag vet inte om det beror på att vi är trötta eller därför att verkligheten i Nicaragua är så komplicerad.
CD: Så ni anser att den katolska kyrkan vare sig det är hierarkin, prästerna, ordensfolket eller själva folket – verkligen kommer att spela en viktig roll i framtiden?
SJ: Jag vill svara ”Ja” och utan tvivel. Ni måste komma ihåg att i varje land finns en fyramannakom-mission med en katolsk biskop som medlem. Vad jag hoppas på är att kyrkans roll i överenskommelsen kommer att bli hållfast och konsekvent. Jag tror detta är ett enastående tillfälle för kyrkan att göra något för att uppnå fred i Centralamerika och jag hoppas att hon kommer att ha mod att se till att överenskommelsen fungerar.
CD: Tack, fader Jerez. Jag tror vi alla delar dessa förhoppningar.
Översättning:. Ulrika Teape-Fugard