I hundratals år har det hemlighetsfulla Tibet fascinerat människor i Västerlandet, men först sedan 1984 har det blivit möjligt att resa till landet på ”världens tak” utan de tidigare, närmast legendariska svårigheterna. Efter tidigare besök i olika länder eller områden med tibetansk kultur (Bhutan, Ladakh, Nepal, Sikkim) tog jag i år tillfället att med en liten grupp resa på den besvärliga vägen till lands från centrala Kina till Tibet och därifrån fara över Nepal. Jag tvekade länge inför resan med tanke på att det ju gällde att besöka ett ockuperat land. Dalai Lama, tibetanernas andliga överhuvud och fram till 1959 också deras härskare, numer bosatt i exil i Dharamsala i Nordindien, lär avråda från besök – så sades det mig, i varje fall när det gäller ren turism. Från annat håll sades det att västerlänningars resor till Tibet skulle kunna bryta igenom den tibetanska isoleringen från utlandet och ge dem känslan att inte vara bortglömda i sina svårig-heter. Nu efter resan är jag övertygad om att det var rätt att besöka Tibet.
Det är svårt att komma i kontakt med tibetaner. I motsats till de nyktra, ja ofta slutet avvisande kineserna är de öppna och vänliga människor och helt beredda till kontakt, men den språkliga förståelsen är svår, när man inte själv talar deras språk och endast få tibetaner behärskar ett främmande språk (för det mesta engelska, någon gång – i Lhasa – också tyska).
Tibet-kinesisk apartheid
Just för den som uppskattar kinesisk kultur och sympatiserar med kineserna och deras sätt att leva är det redan efter en relativt kort vistelse i Tibet eller på tibetanskt område’ ofrånkomligt att tala om ett ockuperat land, där en kinesisk form av apartheid utövas. Han-kineserna betraktar inte bara tibetanerna utan också andra folk i Kina, särskilt i de stora gränsprovinserna i norr, väst och syd, nu som förr, som barbarer. I klostret Labrang (kinesiska Xiahe) kunde jag mycket tydligt se med vilken arrogans en kinesisk funktionär uppträdde mot uppenbart ledande munkar i klostret. Påfallande är den stränga avgränsningen mellan kineser och tibetaner i det autonoma området Tibet. De mindre orterna på den strategiskt viktiga vägen från Golmud (tibetanska Golmo) till Shigatse (med en gren till Lhasa) är i praktiken kinesiska kaserner, omgivna av kinesiska bostadsområden, dit de tibetanska nomaderna visserligen söker sig för att göra inköp (deras tält står på gränsen till dessa samhällen). Med undantag för Lhasa finns det knappast några städer i det autonoma området (utom Shigatse också Gyantse och Zedang, städer med på sin höjd 30 000 till 50 000 invånare). De gamla stadskärnorna har i stor utsträckning bevarat sin tibetanska karaktär; bredvid eller runtom ligger bostadsområden för kineserna i den enhetsstil som man tyvärr träffar på i hela folkrepubliken.
Tibet är alltså ett ockuperat land. Men eftersom det är ett land av gränslösa vidder försvinner på sätt och vis också ockupanterna i dess djup. Kineser möter man i de större samhällena och på de förbindande vägarna. Själva landet hör emellertid till de tibetanska nomaderna, som strövar genom det med sina imponerande hjordar av jakar.
Redan bostadssituationen medför de facto ett tillstånd med apartheid. Därtill kommer också andra faktorer. Kinesiska språket och skriften är inte bara dominerande utan maktbärande. Alla beteckningar och hänvis-ningar är på kinesiska, endast sällan åtföljda av motsvarande uppgifter på tibetanska. Genom språket hålls här ett folk i omyndighet och därmed beroende. Enligt uppgift är i dag 7 596 av tibetanerna analfabeter (gentemot ”endast” 31 procent i genomsnitt i Kina). Enligt tibetanska uppgifter gav skolorna under många år ingen som helst tibetansk undervisning; nu är den på nytt tillåten på några år i grundskolan. Utan kunskaper i kinesiska har man naturligtvis inga möjligheter att stiga socialt i Tibet av idag. I Lhasa finns det en större bokhandel; över 80 procent av de salubjudna böckerna är på kinesiska. I klostren och också genom handelsmän trycks dock tibetanska böcker och blad, så som i Barkhor, den inre pilgrimsvägen och basaren i närheten av Jokhang, huvudtemplet i Lhasa.
Yngre munkar vill uppenbart bryta sig ut ur denna språkliga isolering. Med hjälp av mycket blygsamma tibetansk-engelska ord- och läroböcker, som trycks i Dharamsala och införskaffas därifrån, lär de sig engelska och försöker på ett rent rörande sätt förbättra sina kunskaper i samtal med utlänningar. Denna apartheid märks också i den turistverksamhet som nu uppstår. På hotellen har tibetaner bara de lägsta uppgifterna. Det tycks bestå en ren hierarki där: de högsta funktionerna har kineser från folkrepubliken, ibland också västerlänningar (schweizare, österrikare). På mellan-nivån har man anställt kineser från Hongkong. Resten delas mellan kineser och tibetaner, varvid kineserna särskilt kommer i fråga för sådana uppgifter som kräver, tekniskt kunnande (till exempel som chaufförer).
Ett förstört land
Oöverskådligt mycket har förstörts, vittnesbörd om den kinesiska erövringen och slutligen den s.k. kultur-revolutionen. Kineserna skjuter gärna skulden för detta endast på kulturrevolutionen, ”de fyras gäng”. På sin höjd 100 kloster torde finnas kvar av de tidigare, enligt uppgift 20 000. Mer än 300 000 munkar blev fördrivna, tvingade att gifta sig, förda till s.k. arbetsläger eller dödade. På den långa resan från norr till Lhasa har jag inte sett ett enda bebott kloster. De mindre klostren har tydligen blivit förstörda i hela landet och blir fortfarande endast i undantagsfall återuppbyggda. Däremot har de stora klostren i Lhasa och den närmare omgivningen liksom sådana betydande kloster som Samye eller Sakya blivit mer eller mindre återställda eller restaurerade. Men också här finns det undantag. Det stora klostret Ganden, omkring 65 km öster om Lhasa i bergen, förstördes fullständigt under kulturrevolutionen och har ännu av finansiella och tekniska skäl endast-delvis blivit återställt med insatser av befolkningen.
Mitt intryck är att de tibetanska klostren utanför den autonoma regionen inte har blivit så hårt drabbade som klostren i själva Tibet. Inte bara i fråga om graden av förstörelse utan också vad det gäller klosterlivet gör de ett mer intakt intryck. Kineserna hänvisar gärna och med rätta till att klostren i trakten av Lhasa hade skadats till en del redan på grund av oroligheter under slutet på 40-talet (t.ex. klostret Sera). Men redan då berodde det på konflikter i samband med det kinesiska inflytandet i Tibet? Det skall också nämnas att regeringen i Peking, särskilt den dåvarande ministerpresidenten Chou En-lai med framgång försökte dämpa ”de röda gardenas” förintelsetåg mot tibetanska helgedomar.
De flesta stora klostren – för övrigt också tibetanska kloster utanför Tibet, som Labrang – återuppbyggs eller restaureras med ansenlig ekonomisk hjälp från den kinesiska regeringen och med effektiva insatser av kinesiska arbetare. Det är påfallande att tibetanerna visserligen får åta sig det konsthantverkliga arbetet (sniderier och målerier) men knappast själva bygget. I stället för de gamla träkonstruktionerna görs ibland betongbyggnader, men jag har också iakttagit att man med hantverksmässig konst rekonstruerar träbyggna-der (som i Kumbum, kinesiska Ta’er si).
Ett moderniserat land – dess framtid
Ingen kan bestrida att många moderna landvinningar kom till Tibet först med kineserna. De har – naturligtvis huvudsakligen av strategiska skäl – byggt riksvägar; en järnvägsförbindelse mellan Golmud och Lhasa är i varje fall planerad. Sjukhus och i städerna också de första ansatserna till vattenförsörjning och kanalisering liksom elektrisk ström var praktiskt taget okända begrepp tidigare i Tibet. Den statliga försörjningen med dagligvaror tar också påfallande hänsyn till tibetanernas speciella önskemål. Vid sidan av talri-ka hushållsföremål för dagligt bruk säljer dessa statliga varuhus också kläder och ridutrustning i tihetanskatil och till och med andaktsföremål.
Demonstrationer och oro helt nyligen i Tibet har på nytt gett upphov till spekulationer om en framtid för Tibet utanför den kinesiska statens område. Jag tror att sådana tankegångar är orealistiska. Tibet har sedan länge av både militär-strategiska och ekonomiska skäl varit begärligt för stormakterna, tidigare för England, Ryssland och Kina. Idag ligger det i spänningsfält mellan Kina och Indien, där Sovjetunionen är starkt engagerat.’ Av säkerhetsintressen kommer Kina alltså inte att ge avkall på Tibet. Däremot kan man begära av Kina att man i framtiden visar mer respekt för tibetanernas berättigade önskemål om autonomi. Där står i första ledet respekten för den fria religionsutövningen.
Det religiösa läget
I det förflutna har kineserna sårat tibetanernas religiösa känslor djupt. Jag har redan hänvisat till de gränslösa förstöringarna. I Lhasa har kineserna med berått mod skändat ett av de för tibetanerna heliga bergen. 1959 besköt de Chakpori-berget med artilleri. Den skola för tibetansk medicin som fanns där, ett kloster, lades i ruiner, och på dess plats uppfördes (så sent som 1983) en radio- och televisionssändare. Målningarna och skulpturerna på bergets väggar blev delvis förintade. Idag restaureras de visserligen – så långt det går. Den yttre pilgrimsvägen i Lhasa, Lingkhor, skar kineserna under en tid av genom att infoga den i ett kasernområde och därmed spärra av den för pilgrimer. Nu är vägen åter öppnad.
Tibetanernas fromhet, integrerad i vardagslivet, gör ett djupt intryck. Ännu idag möter man en arkaisk form av religion. Den tibetanska buddhismen har integrerat delar av den gamla tibetanska bönreligionen och den indiska tantrismen. Under mitt korta uppehåll i Tibet har jag sett hundratals tibetaner, som vallfärdade till huvudklostren i Lhasa men också till Labrang eller Kumbum, med prostration, dvs. de mätte ut vägen med sin kropp. Varje dag strömmar (på nytt) pilgrimerna till klostren och helgedomarna, ofta i familjegrupper. Jag fick intrycket att det ännu mer än befolkningen i de fåtaliga städerna är nomaderna och också bönderna som lever djupt förankrade i den gamla traderade tron. Man möter en helt annorlunda värld, när det rör tid och rum, när man ser dessa människor, inte sällan klädda i djurhudar, bege sig i grupper på de fulla pilgrimsvägarna till templen. Blyga och förundrade betraktar de i sin tur en värld som är mycket främmande för dem. I sådana stunder uppfattar man mycket tydligt kontrasten mellan Tibet och Kina.
Överallt i landet, i städerna och byarna men också på de höga passen (många över 5 500 m höga) vajar böneflaggorna. Bönekvarnar i alla storlekar sätts i rörelse. Bilder och foton av Dalai Lama, som tibetanerna vördar innerligt, finns inte bara på altaren och kultplatser i alla kloster och tempel. Uppenbart önskar varje tibe-tan äga en sådan bild. Man blir hela tiden ombedd – så att det till slut nästan blir störande – om bilder av Dalai Lama. ”Dalai-Lama-picture” är den engelska fras som varje tibetan tycks behärska. För övrigt får foton av Dalai Lama också säljas av köpmän i Lhasa.
I klostren lever på nytt munkar, i de större mellan 200 och 500. Påfallande är den stora andelen ungdomar. I några kloster, särskilt utanför det autonoma området, såg jag många pojkar, ofta fortfarande barn, som fick utbildning i klostren och bodde där. Som en utomstående på ett kort besök kan man därför få intrycket att utbildning och träning av de framtida munkarna är säkrade på nytt. Enligt tibetanska uppgifter är intrycket dock bedrägligt. I själva Tibet lär det fortfarande inte finnas någon utbildning av munkar och framtida lamor som motsvarar den tidigare nivån. Också i detta avseende strävar kineserna efter en nära anknytning till Kina, där det t.ex. i Fayuan-templet i Peking finns en buddhistisk akademi.3
Att religionens själ i Tibet är angripen och för en utomstående ibland kan verka liksom utan kärna hänger naturligtvis också samman med att det andliga överhuvudet, Dalai Lama, är frånvarande. Jag fick visserligen intrycket, mest genom ett samtal med en Rin-poche4 i Lhasa, att klostren har goda och regelbundna förbindelser med Dharamsala, Dalai Lamas nuvarande uppehållsort.
Grunderna för angreppen mot den traderade religionen ligger dock djupare. Kineserna har förstört så många gamla tankesätt, som är rotade i religionen, hos tibetanerna utan att de få kvarblivande företrädarna för den intellektuella eliten, vilket nu en gång är munkarna, har kunnat uppbringa något nämnvärt andligt motstånd. För att bara ta ett exempel på vad jag menar kan man hänvisa till det gamla, religiöst betingade förbudet mot att plundra jorden, alltså t.ex. att bedriva bergsbruk. Nu är Tibet ett land med obrutna naturtillgångar i marken, som naturligtvis är av stor betydelse för Kina. Att kineserna hittills knappast har börjat utvinna dessa mineral beror på de fortfarande helt otillfredsställande kommunikationerna. Men beredvilligheten att göra detta i framtiden finns, och man prospekterar i stor skala sedan många år. Därmed förstörs emellertid samtidigt tibetanernas traditionella religiösa världsbild. Samma sak gäller för de vägbyggen som kineserna forcerar fram och som naturligtvis förbinds med sprängningar liksom för sättet att behandla djuren. Enligt tibetanska uppgifter skall kineserna ha skjutit ner de tidigare bestånden av fritt levande djur.
Trots att tibetaner och kineser är grannfolk är deras världsuppfattning av helt olika slag. Redan före den filosofiska marxismens inflytande i Kina och dess framväxande till statsdoktrin märktes väsentliga skillnader mellan de båda folkens fromhet. Kineserna var och är till sitt överväldigande flertal ateister, intresserade endast av denna världen. Tibetanerna däremot lever (eller levde) i en värld vars synliga del är genomträngd av översinnliga krafter från den andra sidan. De få kineser som jag har träffat på i tibetanska kloster och tempel visade ännu större brist på förståelse än de västerländska turisterna för bilderna och figurerna av Buddha, av bodhisattvorna och gudarna. Jag fick intrycket att de bara hade skratt och huvudskakningar till övers för de tibetaner som där visade sin tro.
Tibet och religionens framtid i Kina
Före min resa till Tibet vistades jag ett par dagar i Peking. Där besökte jag också Zhao Fushan, som är föreståndare för institutet för världsreligionerna vid den kinesiska Akademin för socialvetenskaper. Under vårt möte kom vi att tala om religionens framtid i Folkrepubliken Kina. Zhao Fushan, som är (anglikansk) kristen, uppfattar dagens kinesiska samhälle vara utan en ledande för att inte säga tändande ide. Den rena materialismen, och detta i västerländskt-japansk prägling, tränger allt längre fram i Kina, medan den dialektiska materialismen däremot idag befinner sig i en kris i landet. De traditionella kinesiska religionerna liksom den ”importerade” kristendomen känner ännu starkt av kulturrevolutionen. Också i framtiden torde kristendomen i Kina förbli en svag minoritet. Att återuppväcka de konfucianska idealen förefaller osannolikt. De har blivit avlösta av kommunistiska värden eller adapterade av kommunismen. Taoismen, som alltid hade en rent marginell betydelse, uppfattas fortfarande officiellt som vidskepelse. Det är endast i de politiskt osäkra gränsprovinserna som det finns starka levande religioner, buddhismen och islam, ett faktum av avgörande betydelse. Dessa religioner påverkar gränsfolkens identitet och gör dem till folk. Hos tibetanerna är folktillhörighet och för-ankring i den tibetanska buddhismen fortfarande en och samma sak, om man nu bortser från obetydliga uppluckringar under kinesiskt inflytande.
Denna situation innebär risker för Kinas framtid som inte bara är en följd av den otillräckligt hämmade befolkningsexplosionen. Gränsfolken, som ju inte är underkastade lagarna för begränsning av befolkningstillväxten, har också bärande ideer, medan sådana fattas i själva Kina idag.
Ser man på så vis får spänningarna mellan Kina och Tibet också helt andra dimensioner, som man knappast har tänkt på i Väst. Oväntat – också för de ansvariga i Kina självt – dyker det upp ett problem som i framtiden kommer att sysselsätta Kina mycket: det tomrum i världsåskådning som inte många är medvetna om inför den idag helt ekonomiskt inriktade reformviljan och den entusiasm som grundar sig på den.
Tibet och Kina är grannar, och i århundraden har de påverkat varandra. Det vackraste templet i Peking är lamaistiskt. I Tibet kan man inte förbise vittnesbörd om kinesiskt inflytande från äldre tid, i byggnadsstilen, i inomhusarkitekturen, delvis också i fråga om matvanor. Trots det finns så många egenheter och särdrag på praktiskt taget alla livets områden som varken kineser eller tibetaner kan överta från varandra, därför att de inte motsvarar deras respektive levnadsåskådning. Redan tidigt utvecklade kineserna en teknisk kultur, medan tibetanerna lever i en kultur som respekterar naturens helighet. Den vackra vildmarken, de gränslösa vidderna i det tibetanska landskapet, bergen och sjöarna i landet är en avglans från de boningar där Tibets skyddsgudar och skyddsgudinnor lever. De kommer att skydda detta land och dess invånare. Också detta kan man ännu ana. Och den självsäkerhet som utstrålar från enkelt folk i Tibet kommer också från övertygelsen att de gamla gudinnornas och gudarnas makt kommer att skydda Tibet och dess folk.
Översättning: Florence Vilén
Noter
1 Det rör sig – grovt talat – om tre skilda områden: det autonoma området Tibet i Folkrepubliken Kina, Tibet inom gränserna före den kinesiska ockupationen och slutligen områden med (delvis) tibetansk befolkning, som redan före 1949 tillhörde Kina. Min resa gick genom alla tre områden (från Lanzhou över Xining och Golmud till Lhasa).
2 På de större indiska flygfälten, särskilt i New Delhi, kan inte ens en lekman undgå att märka det sovjetiska luftvapnets närvaro.
3 Också på övriga områden äger högre utbuldning av tibetaner rum i Kina. I Lhasa har man dock påbörjat uppbyggnaden av ett universitet, där en stöttepelare är det redan bestående medicinkollegiet Medzek-hang för traditionell tibetansk medicin.
4 Reinkarnation av en lama. Möjligen är denne Rinpoche en av det antal Rinpoche som Dalai Lama 1986 fick tillstånd att sända till Tibet. De skall där reformera det andliga livet i klostren.