I förra numret av Signum recenserade Gösta Hallonsten, docent i dogmatik i Lund, en nyutkommen bok av prof. Holsten Fagerberg, Svenska kyrkan i ekumeniska samtal – Evangeliet som förenar. Recensionen har gett upphov till ett meningsutbyte som berör allvarliga ekumeniska sakfrågor.
Kyrkornas inbördes relationer har av hävd kännetecknats av vakthållning kring det egna och avståndstaganden från andra genom förkastelsedomar, anathemata. Ingen av de stora kyrkorna kan här svära sig fri. Det finns ett lika tragiskt arv både på evangeliskt och katolskt håll.
Kännetecknande för den senare hälften av 1900-talet är en påtaglig klimatförbättring och en upptining av tidigare frostiga relationer. Dialogen har ersatt avståndstaganden och fördömanden. Kyrkornas synliga enhet framstår som det konkreta mål alla i samtal involverade kyrkor bekänner sig till. Många samverkande orsaker har bidragit till denna förhoppningsfulla förändring. Tre förefaller vara av särskild betydelse.
Kyrkans ansvar för världen
Kyrkorna verkar i en värld i behov av fred och samarbete. De har på nytt insett, att hela världen är föremål för Guds frälsande omsorg i Jesus Kristus men också – självkritiskt – förstått, hur de genom sin splittring har bidragit till politisk polarisering och söndring. På ett välgörande ärligt sätt erkänner katoliker och lutheraner, att vi kristna under historiens lopp i stor utsträckning har varit ”medskyldiga genom att utså hat och tvedräkt i stället för kärlek och försoning. Makt, egoism och en falskt uppfattad ortodoxi har spelat en olycksalig roll i och genom kyrkan i världen. Tillståndet hos en i sig oenig och kraftlös kristenhet är till förfång för det vittnesbörd de bär fram” (Wege zur Gemeinschaft 1980, nr 94). Detta perspektiv framträder kraftfullt i Gaudium et spes (Pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag).
Den Helige Andens vittnesbörd.
En andra betydelsefull orsak till klimatförändringen är vad man skulle kunna kalla den Helige Andens vittnesbörd om andligt liv också i andra samfund än det egna. Skulden till splittringen söks inte ensidigt hos motparten, man erkänner sin egen delaktighet i den.
”Fyllda av ånger iakttar vi, när vi ser på det historiska förloppet av vår splittring, att skulden inte ensidigt kan övervältras på den ena parten utan att det tvärtom finns skäl för egen syndabekännelse. – Vi är öppna för att upptäcka en stor andlig rikedom i de andra kyrkorna, i förfluten och närvarande tid, och, att i mötet med de andra ta emot gåvor, tankeimpulser och orienteringshjälp. – Vi upptäcker, hur den Helige Anden har bevarat en grundläggande gemenskap mellan våra kyrkor, trots den splittring vår synd har förorsakat. Denna enhet utgör förutsättningen för alla våra bemödanden om kyrkans synliga enhet” (Wege zur Gemeinschaft, nr 58).
Liknande uttalanden görs i dialoger med anglikaner och metodister. För denna inställning finns ett nytestamentligt paradigm i Apg 10–11. Jean Paillard har i den tänkvärda uppsatsen ”Tidlösa i tiden” (i: Såsom i en spegel (1980), s. 73–125) påpekat, hur Gud genom Anden bereder väg för beslut som kyrkan först långt senare var beredd att fatta.
De ekumeniska samtalen
Den tredje orsaken är de mer än femtioåriga ekumeniska samtalen, från 1931 till 1980 dokumenterade i Dokumente wachsender Ubereinstimmung (utgivna 1980 av Harding Meyer m.fl.).
Svenska kyrkan har deltagit i ekumeniska samtal sedan början av seklet, då den förde förhandlingar med den anglikanska kyrkan. Det omfattande dialogmaterialet har jag tagit fram och redovisat i Svenska kyrkan i ekumeniska samtal (1987). Först av alla svenska tidskrifter uppmärksammas den i Signum 9–10/1987 som därmed fullföljer sitt unika uppdrag att bevaka det ekumeniska skeendet, denna gång dock i en kritisk och närmast avvisande artikel av Gösta Hallonsten, vilken dock dåligt återger mina ståndpunkter och därför innebär en polemik mot något jag inte själv har sagt. Hallonsten menar, att min framställning bygger på ett grundläggande missförstånd, en sammanblandning av två frågeställningar, vilket skapar förvirring i stället för klarhet.
Undertiteln, ”evangeliet som förenar”, anger bokens huvudtema. Grunden för kyrkornas enhetsarbete är att söka i evangeliet. Det gäller då dels att erkänna denna gemensamma grund, dels att uppnå enighet om evangeliets innebörd. Det fel jag sägs ha begått är att sammanblanda de båda uppgifterna. Evangeliets ställning är en sak, dess innebörd en annan. Hallonsten tycks mena, att det föreligger enighet om evangeliets överordnade ställning (kyrkorna har alltid varit eniga därom, Signum s. 296). Skiljaktigheterna gäller evangeliets innebörd och möjligheten att entydigt och fullständigt beskriva det.
Evangeliets ställning
1888 utformade Anglikanska kyrkan i Lambeth Qadrilateral sitt ekumeniska program. Enhet är möjlig om fyra villkor uppfylls: erkännandet av den Heliga Skrift som högsta trosnorm, av de gammalkyrkliga bekännelserna, av de båda av Herren själv instiftade sakramenten och det historiska episkopatet med apostolisk succession. I sitt svar till anglikanerna 1922 pekade de svenska biskoparna på evangelium som enhetsgrund. Den allt avgörande huvudvikten, skriver de, måste ligga på frågan, ”om och i vad mån de båda kyrkosamfunden överensstämmer i uppfattningen av innehållet i det på den gudomliga uppenbarelsen grundade frälsningsbudskap, som åt dem båda anförtrotts”. Den här framförda ståndpunkten vidareför tankar i Augsburgska bekännelsens sjunde artikel, som anger grunderna för kyrkans enhet. I båda fallen föreligger dels en påminnelse om evangeliets överordnade ställning, dels en tolkning av dess innebörd.
Om vi här håller oss till den första synpunkten, så framgår det tydligt av dialogmaterialet, hur lutheranerna med växlande framgång har försökt driva tanken på evangeliet som enhetsgrund. Detta har skett både i samtal med anglikaner, katoliker och reformerta. Hallonsten motsäger inte denna utgångspunkt utan anser den vara självklar. Detta är bra och borde kunna ge anledning till konstruktiva samtal också i Sverige. Så blir det dock inte, utan ansatsen faller till marken och ersätts av polemik.
I ett kort avsnitt om innebörden av ett ömsesidigt erkännande omnämner jag två dokument från Andra Vatikankonciliet, Dekretet om ekumeniken och Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, och skriver i anslutning därtill:
”I dokumenten från Andra Vatikankonciliet talas inte om evangelium. Det är först i och med de ekumeniska samtalen som evangelium hamnat i fokus och som även katolska kristna erkänner evangeliets prioritet” (citerat i Signum s. 297).
Genom att lösgöra min text ur dess sammanhang uppfattar Hallonsten ”dokumenten” som alla dokument från konciliet. Det ”groteska” uttalandet sägs innebära, att den katolska kyrkan efter den inledda dialogen har börjat närma sig den lutherska förståelsen av evangelium, något som ligger helt utanför innebörden i de citerade raderna. Tvärtom framgår det tydligt av min text, att en stor överenstämmelse finns men ännu inte fullständig enighet i uppfattningen om evangeliets innebörd. Är vi, som Hallonsten menar, ändå överens om dess ställning, föreligger en god utgångspunkt för fortsatta samtal.
Evangeliets innebörd
I sitt svar 1922 anger de svenska biskoparna också evangeliets innehåll. Det sammanföll för dem med ”uppenbarelsen av Guds förekommande och ovillkorliga, allt mänskligt verk föregående och av detsamma oberoende nåd”. Om dop, nattvard och ämbete sades mycket litet. Biskoparna framhöll dock, att ”mellan Kristus och tron får intet tredje, ingen institution, ingen lag, inga egna gärningar tränga sig in”.
Utvecklingen har likväl visat, hur denna reducering av evangeliets innehåll inte har varit möjlig att upprätthålla. Evangeliet har ytterligare definierats och dess relation till dop, nattvard och ämbete har preciserats. Som framgår av min sammanfattning (s. 24) bejakar jag riktigheten i denna utveckling. Den sammanhänger också med en ny och fördjupad förståelse av innebörden i Augsburgska bekännelsens sjunde artikel. Hallonsten har dock inte uppmärksammat förändringarna utan anser mig företräda tolkningen av evangeliets innebörd från 1922. Bättre än många ord kan citat från Hallonstens artikel och min bok belysa, om hans kritik har hållfast grund eller inte.
(Fagerbergs utgångspunkt) är Augsburgska bekännelsens sjunde artikel: ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”. Här förutsätts, åtminstone enligt Fagerberg, att evangeliet om syndernas förlåtelse, vilket förmedlas genom Ordet, dopet och nattvarden, i princip är skilt från ämbetet och kyrkan som institution.
(Signum s. 296).
Mot Hallonstens text kan ställas min egen (s. 76):
”En gemensam utgångspunkt är kyrkobestämningen i CA 7: ’Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.’ Definitionen kan uppfattas som en tolkning av Apostolicums communio sanctorum. Som redan framgått återger den svenska översättningen ’de heligas gemenskap’ inte den dubbeltydiga innebörden i den latinska ordalydelsen. Communio sanctorum betyder nämligen både gemenskap med, delaktighet i det heliga (dvs. sakramenten) och med de heliga, dvs. de döpta och troende. I definitionen ligger såväl ett institutionellt moment som en personlig gemenskapstanke. Båda aspekterna finns också med i Augsburgska bekännelsens kyrkodefinition. Kyrkan är gemenskapen av de troende som har del i ordet och sakramenten, förvaltade av den kyrkliga tjänsten.”
Vilken grund finns då för Hallonstens påstående, att evangeliet, enligt min tolkning, ”i princip är skilt från ämbetet och kyrkan som institution”? Det ekumeniska samtalet har pekat på sambandet. Frågan blir, hur det skall uppfattas. Den kan också formuleras så här. När Jesus enligt Markus säger: ”Gören bättring och tron evangelium” (1917 års översättning) eller när Paulus skriver; ”Jag är förvånad över att ni så snart överger honom som har kallat er genom sin nåd, för ett annat evangelium – fast det inte finns något annat” (Gal 1:6 a), är då ämbetet medtänkt däri som frälsningsgrund? Eller är det till äventyrs så, att.ämbetet är ett ministerium, en diakonia, en tjänst underställt evangeliet och samtidigt ansvarigt för det tillsammans med gudsfolket, kyrkan?
Hur långt kan evangeliet formuleras?
Enligt Maltarapporten finns evangeliet före både tradition och Skrift, och det förkunnas på ett varierande sätt i skilda historiska sammahang. Dess centrala innehåll kan inte fångas i en teologisk formel, eftersom det utgörs av Guds eskatalogiska frälsningshandlande i Jesu kors och uppståndelse (Maltarapporten nr 24 och 39).
På flera ställen i min bok framhåller jag att evangeliet djupast sett är ett mysterium, vars innebörd aldrig tillfyllest kan fångas i ord lika litet som Guds väsens hemlighet fullkomligt kan beskrivas på mänskligt språk.
Det finns idag, så långt jag kan se, i alla samfund en nyttig besinning över begränsningen i alla mänskliga formuleringsanspråk. Ett stycke av dagens ekumeniska verklighet är försöken att ta udden från gångna tiders lärofördömanden, vilka alltjämt utgör barriärer mellan kyrkorna och försvårar ett närmande. Aktuella exempel på sådana försök till undanröjande av i det förgångna uppresta hinder är den av tyska katoliker och lutheraner utgivna Lehrverurteilungen – kirchentrennend? (1986) eller den gemensamma luthersk-katolska kommentaren till Augsburgska bekännelsen Confessio Augustana-Bekenntnis des einen Glaubens (1980). Jag tycker att vi gemensamt, i ödmjukhet, borde kunna se och erkänna denna problematik utan att som Hallonsten avfärda den med att jag uppfattar evangelium ”som något så övergripande att det relativiserar varje konkretion” (Signum, s. 298). De ekumeniska samtal jag redovisar och kommenterar motsäger ju verkningsfullt en sådan kommentar.
Kan evangeliet förena?
Om vi låter evangeliet vara den högsta instansen och avstår från att ensamma äga eller förvalta det, och om vi anstränger oss att förstå och inte misstolka uttalanden och avsikter hos andra, då kan evangeliet förena hittills söndrade kristna syskon och samfund.
Om vi gör allvar av tanken, att evangeliet är till för världen och att den Helige Ande har givit sitt vittnesbörd också åt arbetet i andra kyrkor än den egna, då kan evangeliet bli den länk som förenar och binder samman.
I sin bok Bibeln som Guds ord (1987, s 51–55) erinrar Herman Seiler om, hur bibelord i ett senare ljus kan få en ny och djupare, dittills förbisedd innebörd. Vilken relevans har i ett sådant perspektiv Jesu ord i Luk 9:50 och Paulus i Fil 1:12–18? Innehåller inte också de åtminstone antydningar att det överordnade evangeliet verkligen kan förena?
Svar till Holsten Fagerberg
Att Holsten Fagerberg har goda avsikter med den bok som jag recenserade i förra numret av Signum är jag övertygad om. Som recensent måste jag emellertid se till vad han verkligen skrivit, även om detta på någon punkt dåligt återger författarens verkliga ståndpunkt. I svaret på min recension tar författaren avstånd från min tolkning att han skulle anse evangeliet ” i princip skilt från ämbetet och kyrkan som institution”. Att han inte intar denna ståndpunkt noterar jag med tillfredsställelse. Detta borde dock klart ha utsagts även i boken. Kapitel 11.1.1 som det här närmast gäller är oklart och motsägelsefullt. Såväl i sammanfattningen som i hela kapitlet kommer en ambivalens till uttryck. Den roll biskopsuttalandet från 1922 (och även Leuenbergkondordin) spelar, samt de positiva omdö-men som knyts till omnämnandet av detta ger intryck av att författarens egen position där kommer bäst till uttryck. Likaså finns det en rad uttalanden som pekar i riktning mot att författaren beklagar att evangeliet i t.ex. Maltarapporten ses som inkluderande ämbete. I alla händelser finns inte i boken ett så klart uttalande som i svaret på min recension, nämligen att biskops-mötets svar 1922 innebär ”en reducering av evange-liets innehåll”. Denna formulering till trots kan jag dock inte heller i Fagerbergs svar bortse från att han vid medräknandet av det institutionella i kyrkodefini-tionen och evangeliet ändå vill relativisera det utifrån samma evangelium.
Att ämbetet är givet med evangeliet, liksom evangeliet åt ämbetet i kyrkan framhöll jag i min artikel. Det be-tyder inte att ämbetet är ”frälsningsgrund”, men att ”Kyrkan på vandring är nödvändig för frälsningen” (Lumen gentium 14).
I min recension citerade jag några rader ur Fagerbergs bok (s. 88), där han påstår att Andra vatikankonciliet inte talar om evangelium och att katolska kristna först genom de ekumeniska samtalen erkänt evangeliets prioritet. Jag förstod detta uttalande som en hänsyftning på alla konciliets dokument. Vidare menade jag att uttalandet förutsätter en uppfattning av den eku-meniska dialogen som innebär att den katolska kyrkan närmat sig en luthersk förståelse av evangelium. Författaren återger citatet på nytt och säger att min tolkning av uttalandet ”ligger helt utanför innebörden i de citerade raderna”. Att uttalandet endast skall syfta på de i sammanhanget anförda dokumenten, som Fagerberg säger i sitt svar är högst oklart. Men det ändrar inte saken. Både ordet evangelium och saken förekommer självfallet i de åsyftade dokumenten. Uttalandet kan bara förstås på ett meningsfullt sätt om författaren med ”evangelium” menar ”den lutherska förståelsen av evangelium”. Felaktigt är uttalandet ändå.
Jag vidhåller därför att författaren har en tendens att identifiera ’evangelium’ (=det centrala frälsningsbudskapet som det gemensamt formulerats) med ”evangelium”(=den lutherska förståelsen av det förra med alla dess konsekvenser). Det är därvid inte det klara hävdandet av den lutherska ståndpunkten jag kritiserar utan den bristande varudeklarationen. Den ekumeniska dialogen förutsätter att vi utan att vika från troheten mot Sanningen ändå klart deklarerar kyrko-skiljande ståndpunkter som luthersk respektive katolsk tro.
Den problematik som Fagerberg ser i ”gångna tiders lärofördömanden” och i läroformuleringar överhuvudtaget avfärdar jag ingalunda. Men jag ser annorlunda på den. När jag säger att författaren uppfattar evangelium som något så övergripande att det relativi-serar varje konkretion är detta väl grundat i boken. Också i svaret är det med hänvisning till ”det övergripande evangeliet” som Fagerberg vill lösa de frågor som ännu är kyrkoskiljande. Enligt min mening måste dock frågorna om sakrament, ämbete och kyrkosyn lösas genom samtal om läroformuleringarna själva. Dessa formuleringar har visserligen tillkommit i en historisk situation men de har ändå på respektive sida alltid uppfattats som autentiska vittnesbörd om tron, som uttryck för troheten mot evangeliet. Det evangeliet talar om är visserligen ett mysterium ”vars inne-börd aldrig tillfyllest kan fångas i ord”, men evangeliet självt=budskapet kan naturligtvis formuleras klart och entydigt – hur skulle det annars kunna vara ett frälsande evangelium?
När man i den ekumeniska dialogen, t.ex. i den imponerande studien Lehrverurteilungen – kirchentren-nend? försöker ”ta udden från gångna tiders läroför-dömanden” sker detta så vitt jag kan se inte på grund av att anathemata skulle vara ett exempel på ”begränsningen av alla mänskliga formuleringsspråk”. Fördömandena i gångna tider var dessvärre nödvändiga därför att de sakligt sett var en konsekvens av respektive bekännelser. Att man därvid delvis missförstod motståndarens position och/eller att positionerna idag, på grund av en förnyelse av teologin på båda sidor, delvis är annorlunda kan vi med tacksamhet notera – i full respekt för gångna tiders samvetsavgöranden.
Den kristna splittringen är en allvarlig sak. Vi kan bereda vägen för enheten genom syndabekännelse och bot. Detta är vår plikt. Men vi kan inte uppnå enheten den vägen, eftersom splittringen inte blott beror på mänsklig söndring utan har med troheten mot evangeliet att göra. Fagerbergs beskrivning av den ekumeniska rörelsen i genmälet är ur denna synpunkt sett ensidig. Den ”klimatförbättring” han talar om har avlägsnat onödig polemik och missförstånd och skapat en broderlig anda av samarbete. Men den har inte avlägsnat splittringens innersta orsaker. Kanske är det tvärtom så att vi nu ser dem klarare, när allt bråte är borta. Det gör vår situation både lättare och svårare än föregående generationers.
Lika lite som splittringen endast är ett resultat av vakthållning kring det egna och avståndstaganden från andra kan enheten vara ett resultat av förhandlingar och kompromisser. Det finns i de ekumeniska dialo-gerna sådant som är av bestående värde, och annat som är ohållbart. Att visa på det senare är inte att vara oekumenisk. Snarare befrämjar det den kristna enheten. Denna kan endast vara ett verk av den Helige Ande. Tron – troheten mot Herren – är en nödvändig förutsättning för att Anden skall kunna utföra sitt verk med oss. Liksom i så många andra sammanhang måste vi överlämna åt Honom att åstadkomma det som mänskligt att döma kan synas vara omöjligt.
Gösta Hallonsten