Chesterton utmärkt översatt

Sommaren 1936 gick Gilbert Keith Chesterton ur tiden, endast något mera än sextio år gammal men författare till åttio böcker och ett enormt antal artiklar och essäer. I en kondoleansskrivelse från Vatikanen kallades han för defender of the Catholic faith, något som förefaller vara vida mera motiverat än att nutida brittiska monarker kallas defensor fidei med en från Henrik VIII ärvd titel. Chesterton kände nog inte mycket andlig gemenskap med den monark som kunde byta ut sin gamla tro mot en ny gemål (och med tiden allt flera gemåler), men han hade en minst lika frodig aptit på livet som den gamle Tudormonarken någonsin hade.

Och han hade gåvan att kunna framställa detta i skrift, på ett mera klargörande och roande sätt än kanske någon annan författare på det engelska språket hade. Det får vi nu ett nytt bevis på i boken Ortodoxi, som gavs ut för första gången 1908. Chesterton hade inte så god hand med denna världens goda och särskilt hopplös var han med pengar. För denna bok, en av den engelska litteraturens klassiker, läst över hela världen, tryckt i många upplagor och översatt till många språk, fick han i ett för allt 100 pund. Inte någon lysande affär, men för den som läser boken kan vinsten bli enorm.

Helt lättläst är nu inte boken. De lysande paradoxerna och de träffsäkra sanningarna duggar – särskilt i början – så tätt att läsaren lätt blir andfådd och önskar att författaren kunde ha tagit det litet långsammare. Att få så många sanningar presenterade på så få sidor blir helt enkelt lite för mycket. Och vad menar han med ortodoxi? Att det inte är fråga om ortodox teologi i konfessionell mening är klart. Men det är knappast ens fråga om renlärig teologi över huvud, mer än i de sista kapitlen. Chestertons bok är snarast en lysande apologi för humanismen i ordets vidaste mening. Och den leder enligt honom obevekligt fram mot kristendomen.

Helt klart är att många har blivit övertygade av hans framställningskonst. Dorothy L. Sayers skriver någonstans att det var läsningen av Chestertons Ortodoxi som räddade henne åt kristendomen. Den som har kunnat vinna över en så kritiskt lagd människa åt tron, han är verkligen en trons försvarare. Vi erinras också om en annan engelsk författare, C.S. Lewis. I sin andliga självbiografi Av glädje överfallen uppvisar han många likheter med Chesterton. En annan bok av Lewis, Mere Christianity, påminner också åtskilligt om Chestertons bok. Den engelska litteraturen har haft en stor tillgång i dessa lekmannaapologeter, som vi saknar på svenska.

Det är svårt att säga vad som är det fängslande med Chestertons bok. Hans kritik av samtida filosofier är ofta inte så övertygande – jag tror att ingen numera skulle känna sig särskilt träffad av den bild han ger av materialismen. Hans synpunkter på Nietzsche är tänkvärda, inte minst i den postmoderna tid då denna tänkare – ofta utan namns nämnande – upplever en renässans. Mycket hos Chesterton erinrar om den andliga situationen i England omkring 1900 och den är naturligtvis rätt skild från vår. Marx nämns endast i förbigående någon gång.

En läsare slås av hur ofta Chesterton hänvisar till barnens värld. Iakttagelser av hur barn upplever tillvaron spelar en stor roll hos honom. Det bidrar till att förstärka den bild av hemmet som också är av betydelse hos honom. En svensk läsare kan tänka på Knut Hagbergs essä ”Chesterton och julen” som finns publicerad i samlingen Järnhertigen (1944). Den ger en god bild av den store engelsmannen.

Den nya översättningen är utmärkt och försedd med förklarande noter. Per Beskows inledning är ännu en anledning att läsa denna bok.