Kristen manlighet

Böcker om kvinnan och kristendomen är inte längre så tunnsådda. Sämre har det varit med böcker om män och kristendomen – låt vara att många kanske skulle hävda att praktiskt taget all traditionell teologi handlar om just det. Men om vi inskränker frågeställningen till att handla om manlighet och kristen tro, ja, då stöter vi verkligen på en bristvara.

Det är denna insikt som ligger bakom det av lundahistorikern Yvonne Maria Werner ledda Riksbanksprojektet Kristen manlighet – en modernitetens paradox, vars första resultat föreligger i den här anmälda antologin med nio medarbetare. Det skall med en gång sägas att det är en mycket välgjord och stimulerande bok, som förtjänar en stor spridning.

I förordet ställer redaktören denna fråga: ”Vad innebär det att vara man och kristen under en period då kristendomen steg för steg förlorade sin tidigare ställning som samhällets orubbliga fundament samtidigt som kristen trospraxis av många började betraktas som något fruntimmersaktigt och omanligt?” Det är precis vad denna bok vill besvara och den gör det med en mångfald av teoretiska infallsvinklar och använder sig av ett rikt material under tiden 1830–1940, i huvudsak – men inte enbart – i Sverige. De viktigaste analysinstrumenten beskrivs på ett klargörande sätt av den tyske kyrkohistorikern Olaf Blaschke i en artikel med den fantasieggande titeln ”Fältmarskalk Jesus Kristus. Religiös remaskulinisering i Tyskland”. Blaschke visar att man under den aktuella tiden kan se en rörelse där vågor av feminisering följs av remaskuliniseringssträvanden, något som under denna tid hängde samman med den pågående rekonfessionaliseringen. Särskilt i det katolska materialet kan detta iakttas. Mariavördnad och kulten av Jesu hjärta uppfattades ofta på evangeliskt håll som feminina fromhetsyttringar, och på katolskt håll sökte man genom att bilda Männerapostolat och liknande stärka trons maskulina sida. Att tala om Kristus som en fältmarskalk är talande nog. Gemensamt för båda konfessionerna var dock, att religionsutövningen i stigande grad kom att förvisas till den privata sfären. Från mitten av 1800-talet börjar religionen allt mera att betraktas som tillhörande det privata och som sådan främst utövad av kvinnor och i hemmet. Så var det inte på 1700-talet; då var religionen alltjämt i hög grad offentlig och kvinnor ansågs ofta religiöst opålitliga.

Det katolska perspektivet behandlas utförligt av Werner i bidraget ”Feminin manlighet? Katolska missionärer i Norden”. Hon har i en rad monografier och artiklar dokumenterat sig som en framstående kännare av den katolska historien i Norden efter reformationen, något som exemplifieras här. De katolska prästernas rapporter till överordnade i Rom ger ofta initierade, ibland roande, ibland beklämmande, bilder av hur tillståndet kunde vara uppe i Norden. Författarinnans breda och säkra kännedom om de relevanta arkiven firar här sannskyldiga triumfer.

Men också de lutherska kyrkorna får en riklig belysning. Här vill jag särskilt lyfta fram två artiklar. Alexander Maurits skriver om en även för många kyrkohistoriker tämligen okänd biskop i Lund under 1800-talets senare hälft, Vilhelm Flensburg, och får fram flera intressanta aspekter på temat prästen och manligheten genom en närläsning av hans herdabrev och hans tal vid prästmöten. Här talar en samhällssyn (treståndsläran) som redan då i praktiken var övergiven, men som ändå avkastade resultat. Anders Jarlert behandlar lekmannens plats i kyrkan, en viktig aspekt på ett ämne som, inte minst i en tid av frambrytande sekularisering, lätt kan komma att handla enbart om präster. Också här spelar religionens privatisering en roll, men ännu mera professionaliseringen. I de avslutande reflexionerna står följande tänkvärda ord: ”Med avskaffande av prästvalen togs ytterligare ett steg i riktning mot bilden av prästen som expert eller byråkrat, parallellt med att lekmännens politiska ansvar utvidgats. Denna utveckling har lett till en reduktion av lekmännens andliga ansvar och en marginalisering av deras insatser just som kristna lekmän.” Den betydelse som avskaffandet av prästvalen har haft förtjänar en grundlig analys, även om tidsrymden kanske ännu är för kort.

I slutet av den undersökta perioden pågick inom Svenska kyrkan arbetet med en ny psalmbok, som kom att stadfästas 1937. Det hade kanske förtjänat en närmare uppmärksamhet inom detta projekt. Som det nu är behandlas en del av psalmerna i David Tjeders artikel om J.A. Eklund med titeln ”Det manliggörande tvivlet.” För Eklund var den manliga troskampen något utmärkande och något som han ständigt återkom till i både psalmer och predikningar. Den militära metaforiken är också utmärkande i hela ungkyrkorörelsen – den i år utkomna boken om Manfred Björkquist kan här med fördel läsas parallellt med den nu anmälda boken. Tjeder påpekar att Eklund däremot aldrig omnämner den betydelse som hans dåvarande fästmö hade för honom i övervinnandet av tvivlen. Åtminstone hos honom behövde den manliga troskampen ett kvinnligt stöd för att segra.

En annan sak utmärker den undersökta perioden: allmän värnplikt för män införes i Sverige. Även detta hade förtjänat en grundligare analys – Elin Malmers ”Guds ord till lägerplatsen. Missionsrörelsen och soldathemmen” är värdefullt nog, men behandlar endast en aspekt av detta stora ämne. Vad kan det ha betytt för den kristna manligheten att nästan alla Sveriges män under en formbar period av sitt liv tvingades till ett liv i en helt manlig miljö och att där lära sig bruk av vapen? En annan sådan exklusivt manlig miljö som har haft särskilt stor betydelse för prästerna speciellt under 1900-talet är den svenska frimurarorden, som på ett säreget sätt förenar militär metaforik med gnostiska drag. Den har förvisso inte varit okontroversiell i alla kyrkliga riktningar. Kanske projektet kan ta upp detta längre fram?

Vid läsningen av denna bok slås man av den användning som ordet diskurs har fått – och visst inte bara i denna antologi. Säkert kan ordet ibland behövas, men när det uppträder på i stort sett varje sida verkar det ha nedsjunkit till att helt enkelt betyda ”text”. Enbart förfärligt är däremot ordet ”genusifiera” (s. 36).

Så till sist några ord om bokens omslagsbild. Den är helt underbar och motiverar enbart den ett inköp. Vi ser en man i den yngre medelåldern, klädd i mörk kostym, som tänder ett ljus vid sidan av ett altare – en kyrkvärd eller klockare. Bilden andas stillhet och andakt – vi väntar på gudstjänstens början. Men ett närmare studium visar att fotot är taget 1944 – beredskapen gäller. Kanske mannen på kvällen skall klä sig i militär uniform och ta tåget till sin förläggningsort. I så fall illustrerar bilden på ett förträffligt sätt vad denna volym har velat visa: kristen manlighet.