Paradisets trädgård

Trädgårdsodlarens liv är inte just en lustgård. Allt, från sniglar till rådjur, känner begär till odlingarna, och blir inte växterna uppätna så drabbas de av diverse sjukdomar. Det som trivs bäst är ogräset – det vi definierar som ogräs och som utmärks genom obändig livskraft, helt oberoende av mänskliga värderingar. Ändå tror vi på det jordiska paradiset och försöker återskapa ett stycke av det, i vår trädgård, på vår balkong eller åtminstone i form av några kommunala rabatter.

Det är inte så lätt att åstadkomma något övertygande. Mellan lådor med identiskt lika grälla petunior och den konstnärligt genomarbetade rabatten eller planteringen är vägen lång. Orimligt lång, kan det tyckas, men det finns alltid en tröst: de vackra fotoböckerna.

2008 har varit ett rikt år för böcker som skildrar de mest olikartade trädgårdar. Redan undertiteln på en av dem säger vad det är fråga om: Himmelska platser på jorden. Ämnet för denna bok av Lena Israelsson är Klosterträdgårdar. I flera år har hon besökt en rad kloster med odlingar, från Larvik i Oslo-trakten till Neapel, från Antonios kloster i den egyptiska öknen till det ryska Valamo vid Ladoga-sjön, och i Sverige Östanbäck och Mariadöttrarnas kloster vid Omberg. För Israelsson, en hängiven men ofta stressad odlare, blev klostren med deras avspändhet inför trädgårdens många vedermödor en andlig erfarenhet. Hon hade börjat med en ganska romantiserad föreställning om de medeltida klostren men fick genom dessa möten en mer realistisk förståelse. Påfallande hos alla dem hon intervjuar är humorn och en förmåga att inte låta sig stressas. De fasta bönetiderna låter sig inte ruckas. Trädgårdsarbetet får bedrivas under andra stunder – och tycks bli desto mer effektivt därigenom. Det är inte heller avsett att imponera på utomstående utan har rent praktiska syften. Inte heller möter vi någon förtjusning i moderna, förmodat arbetsbesparande maskiner. Det är spade och grep och skottkärra som gäller i hennes skildringar. Däremot är det ett problem med kunskaper. Ofta möttes hennes frågor av svaret att den munk eller nunna som varit hemma på detta område nu är död. Detta hindrar inte försök med nyanläggningar, mest överraskande kanske en köksträdgård mitt i centrala Rom – och mest gripande arbetet med att återställa de helt förfallna trädgårdarna i det ryska klostret Valamo, med stora frivilliga insatser från lekfolk.

Sedan äldsta tider har klostren odlat grönsaker för eget behov. Detta förutsatte tillgång till vatten, mest dramatiskt i den egyptiska öknen. Först på sistone har det uråldriga Antoniosklostret börjat frakta vatten utifrån med lastbil. Förut räckte den egna källan.

Därtill kom i äldre tider behovet av läkeväxter av skilda slag. Någon annan källa än markens gröda till mediciner fanns ju inte, och många kloster utvecklade stor kunskap – och fantasi – när det gällde bruket av örter. Mest känd idag för sina utläggningar i ämnet är väl Hildegard från Bingen (1098–1179). Boken går igenom ett större antal sådana växter som användes till medicinska ändamål i de medeltida klostren. Dit hör också vad vi snarare skulle uppfatta som kryddväxter. För både friska och sjuka är mathållningen av största betydelse, något som klostren med sin inriktning på vegetabilisk föda hade särskilda skäl att utforska.

I våra dagar är ett ekologiskt betraktelsesätt en självklarhet hos många klosterodlare. Dessutom utvecklar många av dem olika natur-enliga metoder för att sätta fart på växtligheten, och vi får goda tips. Det kan gälla bruk av växtavfall från angränsande bondgårdar men också experiment som leder till effektiva tillsatser för kompostering. Här tycks kloster i Tyskland spela en ledande roll, vilket också medför en aldrig sinande ström av besökare, som vill lära sig mer under målmedveten handledning. Allt handlar om att ta vara på jordens egen växtkraft – och inte vara rädd för att pröva nya metoder. Försök görs också att framställa nya produkter. Bärviner framställs i Valamo, det ryska moderklostret till den finska avläggaren som väl är mer känd hos oss.

I den kristna symboliken kring jungfru Maria spelar blommorna en central roll, främst rosor. I boken ligger tyngdpunkten på olika rosor, medan den symbolintresserade kan komplettera framställningen. Böne-formen rosenkransen har fått sitt namn av blomstersymboliken, där de tre grupperna av hemligheter i Jesu liv dessutom representeras av rosor i de tre stora färgerna, vitt, rött och gyllene. Därtill kommer den vita liljan, som just för den skull heter madonnalilja. I senmedeltida fromma utläggningar kunde en stor mängd skilda växter förbindas med egenskaper hos jungfru Maria, ibland något oväntade, som maskrosen.

Snittblommor är en självklarhet i moderna kyrkor. Också de kan få en djupare innebörd, vilket här skildras från Östanbäck. Det blir en stimulerande uppmaning att ta till vara även oväntade växter och skapa livfulla kontraster. Man får lust att själv gå ut med kniv och sax och göra något liknande hemmavid.

Trädgården är också en plats för meditation. Vi möter en engelsk klosterträdgård som är utformad med särskilt utvalda platser för enskild bön. Detta är det kanske mest originella inslaget i presentationen av odlingarna.

Boken är stor och illustrerad med ett rikt och omväxlande bildmaterial: me-deltida miniatyrer, moderna köksträdgårdar, närbilder på prydnadsblommor, verkligen en brokig bukett. Den innehåller också många små anekdoter. Ett särskilt sympatiskt helgon i dessa sammanhang är Fiacre, en irländsk kungason under tidig medeltid. Han ville inte bli härskare hemmavid utan flydde till ett liv som eremit i Frankrike. När han av en fransk biskop blev utlovad så mycket jord som han kunde gräva på en dag fick spaden upp ett väldigt område, tydligen tillräckligt för ett helt kloster. Det blev med tiden en viktig vallfartsort; dock var kvinnor portförbjudna (liksom de är ännu idag på hela berget Athos i Grekland).

Enstaka småfel kan irritera den noggranne, men annars är det en högst underhållande och stimulerande läsning. Samtidigt får läsaren en känsla av att själva tron och böne-livet är en märkligt sluten värld för författaren, liksom för så många av hennes landsmän. En lista på kloster som tar emot gäster avslutar framställningen.

Personligt hållna reflektioner kring trädgårdskonsten har fått form i Brev från min trädgård. Författaren, Sven-Ingvar Andersson, nyligen avliden, var en framstående trädgårdsarkitekt, som för egen räkning skapade sig sin fristad på ett gammalt torp i Skåne. Där började han med att plantera sexhundra hagtorn i olika häckar för att skapa skyddade trädgårdsrum med skiftande karaktär. Allt är omgärdat och konstfullt klippt, även i lustiga figurer i stor skala. Med årens gång var detta tänkt att få växa igen till en förvildad lund. Hans brev är korta texter till de mest skilda mottagare, från släk-tingar och äldre inne-havare av torpet till klassiska trädgårdsarkitekter, ja till och med jungfru Maria, med adress Vatikanen. De kompletteras alla av ett storfoto på motstående sida. Bilderna är tagna från Anderssons egen trädgård och illustrerar de mest skilda ämnen, från klippta buskar till gjutna cementplattor. Boken innehåller många funderingar kring trädgårdskonstens historia och uttrycken för skilda temperament.

För den som vill se hur man i mellansvenskt klimat kan åstadkomma frodigt blommande parker som en fristad för själen är sedan 1980-talet den sanna vallfartsorten Enköping. En förutseende stadsträdgårdsmästare förvandlade parkerna från enformiga gräsytor med ettåringar till genomtänkta planteringar med perenner – vilket anmärkningsvärt nog dessutom blev mycket billigare i drift. Där finns yppiga planteringar av blommor, buskar och träd men också fickparker, vilket är helt små ytor som är så skickligt planerade att de ger känslan av fullständig frid och grönskande kraft. Utmed ån anläggs dessutom varje år tillfälliga små trädgårdar med ofta överraskande teman, från schackfigurer till växter där fjärilarna och deras larver trivs.

Den lilla staden inrymmer över tjugu parker, stora och små, var och en med sin egen karaktär och alla en fröjd att betrakta. Detta skildrar Ann-Christin och Dan Rosenholm i en annan vacker bok, Växtkomposition: idéer från Enköpings parker. Den erbjuder både lockande foton och praktiska förslag på hur man kan minska trädgårdsarbetet så mycket som möjligt, bland annat med upphöjda planteringsytor och tät plantering av lättskötta perenner. En bok som kan få de flesta att gripa efter spaden med nya förhoppningar.