Valda Vallquist-texter

Lagom till Gunnel Vallquists 90-årdsdag har bokförlaget Cordia givit ut en volym texter av hennes hand. Den första artikeln är hämtad ur Ord och Bild 1949, den senaste ur Pilgrim 2007, ett tidsintervall på nästan 60 år. De allra flesta texterna i urvalet är publicerade i Svenska Dagbladet, där Gunnel Vallquist flitigt medarbetat, inte minst genom att skriva understreckare.

Gunnel Vallquist torde vara mest känd för en bredare allmänhet för två saker: den mäktiga översättningen av Marcel Prousts À la recherche du temps perdu (På spaning efter den tid som flytt), som hon höll på med i mer än 30 år, samt sina rapporter från Andra Vatikankonciliet, samlade i fyra volymer: Dagbok från Rom, 1964, Reformation i Vatikanen? Dagbok från Rom II, 1964, Kyrkligt, världsligt, kvinnligt. Dagbok från Rom III, 1965, samt Uppbrott. Dagbok från Rom IV, 1966.

Skönlitteratur i vanlig mening har Gunnel Vallquist veterligen aldrig givit ut, däremot har hon varit flitigt verksam som essayförfattare och översättare. Debuten i bokform skedde 1956 med essaysamlingen Något att leva för, och sedan har böckerna följt slag i slag. Boken Texter i urval avslutas med en bibliografi över hennes utgivna böcker. Den senaste Vad väntar vi egentligen på? kom 2002. Det handlar om en rikhaltig och gedigen produktion, växlande mellan essayer om bland annat etiska och moraliska ämnen, andaktsböcker, biografier över helgon men också över mer världsliga personer samt, med stor tyngd, de ovan nämnda rapporterna från Andra Vatikankonciliet samt egna reflexioner över allehanda företeelser inom den katolska kyrkan. Hon är ingalunda alltid en särskilt mild kritiker.

Någon självbiografi har hon inte givit ut, däremot en sorts rapport över sin andliga utveckling, Katolska läroår, som kom ut 1995. I förordet deklarerar hon klart vad det är för slags bok och vad det inte är: ”Detta är ingen självbiografi och inga memoarer i egentlig mening. Jag har under mitt liv sysslat med rätt många olika saker och upplevt åtskilligt som inte kommer att behandlas i denna bok. Sålunda kommer så viktiga områden som familj, vänskap och kärlek inte med; de har enligt min mening uteslutande privat intresse. Inte heller mitt arbetsliv hör till ämnet. Sådant kan beröras i förbigående, för att ge struktur åt framställningen och sätta in den i ett livssammanhang. Detsamma gäller världshändelserna; läsaren får förutsätta att allt detta spelat lika stor roll för mig som för var och en.

Religionen, den kristna tron, är den magnetiska pol som har dominerat hela mitt vuxna liv. Kristendomen, sådan den gestaltas i den katolska kyrkan, har alltid varit referenspunkt och kriterium, normkälla och kulturmiljö. I den har jag levat, med gott och ont, framsteg och nederlag, levat och utvecklats, som människa och som katolik.

Denna utveckling kan också ses som en bildningsväg, och som sådan ha sitt intresse därför att den är rätt ovanlig på våra svenska breddgrader. Under resans gång har jag konfronterats med händelser och mött männi-skor som blivit av betydelse för färdriktningen framöver. Skildringen omfattar i stort sett tjugo år, den tid jag använde för att ’studera till katolik’. Det var för mig materialsamlandets tid, då jag växte in i en katolsk kultur 1938–1958. I kyrkan var det Pius XII:s pontifikat.

Vad som sedan hände, om det kan man läsa i mina dagböcker från Andra Vatikankonciliet.”

I detta citat märker man dels hennes värnande om den personliga integriteten, dels hennes stilistiska förmåga: klar, intellektuellt skärpt, en ren stil utan onödiga krusiduller.

Texter i urval inleds med ett förord av Peter Halldorf och delas sedan in i tre delar: ”Den handskrivna sanningen” med en inledning av Ylva Eggehorn, ”Katolsk horisont” med inledning av Werner G. Jeanrond samt ”Sitt bedjande jag” med inledning av Carl Otto Werkelid. Boken är inte kronologiskt uppställd, men man ser ändå att den första delen innehåller de äldsta texterna, ”Sitt bedjande jag” de senaste och att mittavsnittet, som också är det längsta, går igenom olika problem och fenomen i den katolska kyrkan under de olika pontifikaten.

Att Gunnel Vallquist intresserat sig särskilt för den rysk-ortodoxa kyrkan märks i det sista avsnittet, där en av artiklarna tar upp filmen om ikonmålaren Andrej Rjub-lov, en annan ”Ljuset från öster” där den kontemplativa Jesusbönen och boken En rysk pilgrims berättelser, översatt till svenska i början av 1960-talet, behandlas. Det är i denna tredjedel av boken som man tycker sig komma Gunnel Vallquist närmast.

I den senast publicerade artikeln, ”Min börda är lätt” (i Pilgrim 2007) tar hon upp ökenfäderna utifrån Rowan Williams bok Tystnad och honungskakor (Silence and Honey Cakes). Hon skriver att den boken är ”en utläggning av ökenfädernas levnadsregler och visdomsord. Men det är framför allt en skola i kristet liv för människor som lever i dag, mer aktuell än det mesta som skrivits i mellantiden.” Hon skriver att det som sägs i denna bok kan tillämpas på var och en som söker Gud, en klassisk kristen karaktärspedagogik, med Manfred Björkquists ord, som hon tycker gärna kunde aktualiseras igen. ”För mig själv och, vill jag tro, för många har den betytt både väckelse och upplysning.”

För den som vill lära känna Gunnel Vallquists produktion, eller som vill återuppliva bekantskapen med hennes texter, är föreliggande urval att rekommendera.