Per Olov Enquist: Ett annat liv

Det märks att Per Olov Enquist skrivit mycket dramatik. När han nu ger ut sin självbiografi sker det i tre akter: förspel (barndom och uppväxt), mellanspel (framgångsrik karriär som författare och kulturpersonlighet, inte minst internationellt) och slutspel (in i mörkret, peripeti och återvändande till livet, till ett annat liv).

Titeln Ett annat liv är mångtydig. Det man först tänker på är ”ett annat liv” efter alla år med alkoholberoende och avbrutna behandlingar, det som skildras i den andra men framför allt i den tredje delen av boken. Det är givetvis också ett annat liv i Uppsala än i Hjoggböle, ett annat liv i stora världen än i Uppsala eller Stockholm. Men det är mer komplicerat än så. Per Olov Enquist hade haft en äldre bror. Han föddes med så kallad sätesbjudning och det tog fyra dygn innan man kom sig för med att föra modern till sjukstugan. Där föddes Per-Ola men dog, strypt av navelsträngen, efter bara någon minut. Sedan föds en ny Per-Ola, år 1934, och genom hela hans barndom och även långt fram i livet förföljer honom den tanken, att han kanske bara är en ersättning för den ”riktige” Per-Ola, ett annat liv i stället för den förstfödde.

Per-Ola, så heter han som barn och tonåring. Senare blir det Per Olov, eller PO som alla säger numera. Fadern dör när Per-Ola bara är sex månader gammal. Han växer upp ensam med sin mamma, Maja, folkskollärarinna och mycket from. De bor i ett grönt hus, i byn Sjön, i Hjoggböle socken i Västerbotten. Bönhuset ligger alldeles intill det gröna huset. Varje lördag har modern en ritual med sin son. Han skall bekänna sina synder och få förlåtelse. Problemet för Per-Ola är bara att han är så väldigt snäll. Han har inte begått några synder och varje lördag är det en pina för honom att försöka komma på någon synd att bekänna. En gång ljuger han. Han påstår att han stulit en karamell i handelsboden. Några dagar senare ber modern handelsmannen om ursäkt för sin snattande son, varpå handelsmannen är helt oförstående. Karamellburken står oåtkomlig för alla barn högst upp på en hylla. Det uppenbaras alltså att han har ljugit.

Han är ett ensamt barn. Inga lekkamrater finns inom räckhåll. Skolan ligger fem kilometer bort, mitt i skogen, mitt emellan två bondbyar, så att det skulle bli rätt-vist, lika lång skolväg för alla. På vintrarna skidar modern före och spårar och barnet kavar efter. På höst och vår kan man i bästa fall cykla. Han har inga lekkamrater, nej. Men han har skogen. Och han har sina kartor, som han ritar, liggande på köksgolvet, kalkerande kartor på smörpapper, men omsider kommer han på att man kan förändra kartbilden, göra den till sin egen, skapa om tillvaron.

Han växer upp, blir mycket lång, 197 cm. Och han får ett intensivt intresse för idrott, särskilt fotboll och friidrott. Han är faktiskt en mycket duktig höjdhoppare, som lyckades ta sin egen höjd, 197 cm, men de eftertraktade två meterna nådde han aldrig.

Han kommer som recentior till Uppsala. Det första studentrummet ligger på Bredgränd, hos en gammal dam. Det andra uthyrningsrummet bebos av en annan ännu yngre recentior, Lars Gustafsson. Författaren beskriver hur han, en lång drasut från skogen, imponerades av den andre lille knattens säkerhet och överlägsenhet. En lika liten och lika överlägsen knatte dök upp, Lars Lönnroth som skröt med att hans far var professor i historia. Ingen av dessa småväxta herrar hade det minsta intresse för idrott, och Per Olov kom att leva i Uppsala i två sfärer: idrotten å ena sidan och å den andra studierna, litteraturen och alla diskussioner. Han kom att framför allt läsa litteraturhistoria med poetik och omsider ta en filosofie licentiatexamen år 1966. Han skriver själv att han drog ut på forskarstudierna eftersom det var ett sätt att försörja sig, medan han ägnade sig åt det som han helst ville, nämligen att skriva. Han hade debuterat redan 1961 med romanen Kristallögat som han numera egentligen inte vill kännas vid och som han påstår att han aldrig läst om.

Så gifter han sig, får två barn, blir alltmer engagerad i politiska frågor och anlitad i allehanda utredningar och nämnder. Och han upptäcker att han kan skriva dramer. Han börjar med Strindberg och Siri von Essen, Tribadernas natt som blir en pyramidal succé. Man kan notera, att Per Olov Enquist tidigare än någon annan satt i system att ta sitt material från verkliga personer, Strindberg, H.C. Andersen med flera under årens lopp, och sedan dikta en historia kring dem, till hälften dokumentär, till hälften fiktion. Ur källkritisk synpunkt kan man ställa sig tveksam till metoden.

Hela den andra delen av boken handlar om alla dessa framgångar, om livet i stora världen, i Tyskland, i USA, i Paris, i Köpenhamn med en ny fru, en danska, som bland annat blir kulturattaché i Paris. Men under hela denna framgångens tid återkommer som ett ledmotiv att han känner hur han sjunker. Han dricker alltmer, skriver att han egentligen bara kunde skriva en timme på morgonen, medan han var nykter. Den enda roman som han skriver på många år är Nedstörtad ängel en kort roman på bara 140 sidor.

Den sista delen handlar om det allt djupare fallet, om tre olika behandlingshem. De två första rymmer han från. Mest dramatisk är rymningen från hemmet på Island. Han ger sig av i smällkalla vinternatten, utan skor, eftersom patienterna fråntagits sina skor. Han ser ett ljus glimma långt borta. Han raglar, faller i snön, blir liggande och tänker att det skulle vara skönt att få ge efter, men tävlingsinstinkten tar överhanden. Som gammal idrottsman vet han att man aldrig får ge upp utan att man skall kämpa sig fram till målet, om än som siste man. Och han blir räddad, men närmare döden har han aldrig varit.

På det tredje behandlingshemmet, i Danmark, sitter han en natt med sin dator i knät, och plötsligt kommer orden. Plötsligt kan han skriva igen. Det är hans räddning. Från den dagen, den 6 februari 1990, har han inte druckit en droppe alkohol, och han kallar sig helnykterist. Var han kanske inte med i Blåbandsföreningen i Hjoggböle, och veterligen har han aldrig uteslutits från den.

Per Olov Enquist har skrivit en utlämnande bok om sitt elände och om sin räddning. Samtidigt är det en genomarbetad roman, där vissa episoder återkommer som ledmotiv. Ett sådant är fadern, som ju dog när Per-Ola bara var sex månader. Han kan alltså inte minnas sin far, men han talar med honom, hela barndomen talar han med sin far, ”Välgöraren” som alltid har tid, när varken Gud eller Jesus har det. Döpojken, storebror, återkommer likaså, och en liten småskollärarinna som han mötte ute i skogen och som sade att hon skulle bedja för honom.

Den bok han skriver efter sin återuppståndelse till ett annat liv är Kapten Nemos biblio-tek. ”Boken om Eeva-Lisa och honom själv och hans mor och döpojken och Välgöraren och Sjön och alltihop. Det skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu fått som gåva. Och han visste att han var räddad.” Så slutar självbiografien.