Pindaros på levande svenska

När är ett land värt att kallas för kulturland? Ett svar är tillgången på fullt läsliga översättningar av klassisk litteratur.

I äldre tid försvenskade många lärda herrar pliktskyldigast delar av den antika diktningen, men resultaten var alltför ofta opoe-tiskt knastertorra. Ett lysande undantag var Zilliacus, under mellankrigstiden. Under de senaste decennierna har dock Ingvar Björkeson med stor framgång översatt stora delar av den episka världslitteraturen: Dante, Homeros, Vergilius och mer därtill. En mer tillbakadragen kulturpersonlighet har man sällan sett. Han verkar sannerligen genom att handla, inte genom att synas.

Nu har han lämnat antikens trygga hexameter och gått över till den svåraste av alla grekiska poeter, nämligen Pindaros. Resultatet är vad den svenska översättningslitteraturen bittert har saknat: goda och naturligt flytande återgivningar av alla de olympiska och pythiska segerodena. De isthmiska och nemeiska återstår, och man får hoppas att förlaget också vågar sig på dem.

Den största del som bevarats av Pindaros diktning är just odena, som man kan jämföra med motsvarande partier i det grekiska dramat. Hos honom är de genomgående epinikier, alltså segerdikter, skrivna för att hylla en idrottsseger vid något av de stora festspelen. De var avsedda att framföras till kör, men musiken har gått helt förlorad. Spåren av den finns i metriken, med samma invecklade schema alla strofer respektive epoder texten igenom. Björkeson har avstått från den rytmiska tvångströjan, men redan typografin behåller uppdelningen i olika långa och korta rader, med ibland tvära överklivningar mellan den ena och följande strofen.

Pindaros har alltid lovprisats, men hans diktning är erkänt svår. Delvis beror det på de många kasten mellan skilda ämnen i dikten. Det formella motivet är en seger i någon av de stora panhellenska idrottstävlingarna, men den har en helt underordnad plats. Störst prestige hade för övrigt seger i hästkapplöpningarna, och där var det ägaren till hästen, inte körsvennen, som fick äran. Också tränaren får sin frikostiga del av berömmet i ett par av odena. Det stora ämnet för dikten är emellertid mytiska episoder i segrarens hemtrakter, korthugget och antydande, ofta med mängder av namn som dagens läsare i bästa fall får slå upp i kommentarerna. Denna översättning är rikt försedd med dylika.

Därtill kommer reflexioner om världens natur. Två motiv återkommer ständigt: den mänskliga avundsjukan och det osäkra i all mänsklig framgång. Det som lovprisas är framgången, segern. Däremot finns det inga goda förlorare. Vasst beskrivs skammen hos dem som blivit besegrade i tävlingarna. Inte ett ord om att en god kamp vore ett värde i sig. En annan form av beundransvärd, och bittert avundad, framgång är rikedomen och den politiska makten. Allt detta gynnas av gudarna, men ingen lycka är varaktig eller pålitlig.

Mäktiga gudar, som ingriper efter eget skön, framgång och ryktbarhet som det bästa i livet, avundsjuka långt ner i samhället. Med andra ord, en livfull och föga inställsam bild av grekiskt lynne under den politiska och kulturella storhetstiden på 400-talet f.Kr.

Det gällde också för diktaren att tala för varan. Det gör han med en rad av djärva metaforer. Hans dikter jämförs bland annat vid pilar som träffar målet, vid ett välbyggt förrådshus för dyrbarheter i Delfi, vid en guldpokal som överräcks under ett bröllop. Genom sin diktkonst vill han se sig som en like till dem han hyllar, adeln och de kraftfulla furstarna. Deras värld sträcker sig långt över dagens Grekland. Några av de mest omfattande dikterna hyllar segrare från olika städer på Sicilien samt, mer överraskande, från Kyrene i Libyen, alltså den afrikanska kusten.

Det finns en kärv ton i Björkesons språkbehandling, som skiljer den från den mjukare flödande rytmen hos Zilliacus. Någon gång kan ordvalet tyckas alltför sentida, men detta är småsaker. En egenhet är betoningen av namnen. Ofta men inte alltid sätter Björkeson ut accent, som då inte motsvarar den latinska betoning vi är vana vid från det eras-miska uttalet utan motsvarar den grekiska accentueringen, i nominativ.

Sture Linnér har skrivit ett långt och lärt men lättläst förord. Där påpekar han bland annat att vi egentligen inte vet något om Pindaros utöver vad dikterna själva säger. Tidigare försök att konstruera Pindaros religion avvisas, då han förmodligen ofta återgett vad beställaren önskat, inte vad han personligen kan ha trott. Detta gäller till exempel själavandringstron, som var ganska utbredd i Syditalien, ett hopp om lycka efter döden för den som i flera liv varit rättsinnad (Olympia 2).

Den som har fått det största måttet av lycka bör undvika att sträva än högre, eftersom en gräns är satt för varje människa. I Pindaros värld är allt beroende av gudarnas vilja, som människorna inte kan påverka. Särskild värme får hyllningarna till Zeus, den mäktigaste av alla gudar, och till Apollon, den allvetande siarguden. Förutom de traditionella gudarna anropas en lång rad personifierade abstrakta begrepp; översättningen behåller de grekiska namnen, men noterna förklarar dem.

En sammanfattning av hans uppfattning av lyckan: ”Välstånd beviljat av ödet / är vishetens högsta mål.” Men framgången har alltid en gräns, och motgångar är oberäkneliga.

”Högt flygande vindar

blåser än hit, än dit, och när människan

undfår lyckan i dess fullhet

består den ej länge.”

Han citerar instämmande ett ordspråk: ”För varje gott ting tilldelar oss de odödliga / två onda.” Den kanske mest gripande formuleringen hos Pindaros är:

”Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?

Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle

av gudasänd glans över oss, då vandrar vi

i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.”

Underskönt. Samtidigt inte så underligt om fromma människor med tiden sökte sig till en gud med större intresse för den odödliga själen, en gud som verkligen belönade de goda, om också endast efter döden, och inte föraktade lidande och nederlag.