Harald Riesenfeld 1913–2008

En av vårt lands mest bemärkta teologer, professor Harald Riesenfeld, avled den 9 juni 2008 i en ålder av 95 år. Ett händelserikt liv hade fått sitt slut: ”Jag tycker, att hela livet har varit en fest”, som han en gång på ålderns höst sammanfattade sitt liv.

Uppvuxen i ett akademikerhem i Berlin men med svenska släktingar kom han redan som ung att tillbringa somrarna i vårt land, och det blev naturligt för honom att efter studentexamen år 1931 söka sig till Uppsala för teologiska studier. Han kom här under inflytande av professor Anton Fridrichsen och fick en grundlig skolning i klassiska språk och antikens religionshistoria förutom, naturligtvis, de skilda teologiska läroämnena. Miljön vid akademin i Uppsala var så internationell som den rimligen kunde vara mitt under pågående världskrig, och det är signifikant att hans doktorsavhandling om förklaringsperikopen utkom på franska under titeln Jésus transfiguré (1947). Den blev hans enda stora monografi. I stället kom han att skriva ett stort antal detaljundersökningar (viktigast av dem är antagligen The Gospel Tradition and its Beginnings av år 1957) om problematiska texter i Nya testamentet, som han kunde kasta nytt ljus över tack vare sin breda bildning och akademiska briljans.

Den utbildningspolitiska utvecklingen på 1960-talet bekymrade honom emellertid. Han såg, utan att kunna göra mycket åt saken, hur kraven på kunskaper i de för all bibeltolkning nödvändiga språken skars ner till en nivå, där man kan ifrågasätta om studierna alls tjänar något verkligt syfte. Han kände sig uppenbarligen inte längre bekväm i rollen som professor, men då öppnades en ny väg framåt: Han engagerades, först som sakkunnig och därefter från 1973 som exegetisk expert och huvudöversättare i Bibelkommissionens arbete med Nya testamentet. Här fick han utlopp för sin exegetiska idérikedom och för sin eminenta känsla för det grekiska språkets alla uttrycksmöjligheter och nyanser. Det så kallade NT 81 kom att i hög grad bära Harald Riesenfelds prägel och utgör en bestående gåva till det svenska folket.

Om Harald Riesenfeld såg med bekymmer på utvecklingen inom akademin med dess betoning på kvantitet i stället för kvalitet, gällde hans bekymmer i kanske än högre grad situationen inom Svenska kyrkan, för vilken han prästvigts år 1947. Han upplevde hur denna svek sin uppgift och följde tidsandan i stället för att bevara det arv som ännu fanns kvar från medeltidens kyrka. Och han fick med sorg uppleva att han inte längre var önskvärd i den kyrka han vuxit upp i och lärt sig att älska. Samtidigt visade hans exegetiska studier, att redan Nya testamentet uppvisade tydliga drag (exempelvis bekännelseformuleringar, sakrament och ämbeten, vad som med en tysk fackterm kallas Frühkatholizismus) av den framväxande universella kyrkan, och vägen till den världsvida kristenheten öppnade sig. Efter att ha konverterat till katolska kyrkan år 1984, kände han att han kommit hem och kunde vila i sin tro.

Harald Riesenfelds internationella status framgår av att han engagerades i den av dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger ledda Internationella Teologkommissionen och där kom att bli god vän med den berömde kardinalen. Av en senare medlem av denna kommission, professor Gösta Hallonsten, har jag hört att kardinalen varje år hörde efter hos denne hur det stod till med professor Riesenfeld och sände sina hälsningar. Och efter Harald Riesenfelds bortgång i somras kom snabbt ett kondoleansbrev från Vatikanen.

Riesenfelds rent vetenskapliga gärning följdes alltså av hans insats i Bibelkommissionen, en insats som knappast kan överskattas. För den bredare publiken är det NT 81 som utgör den gåva han skänkt det svenska folket. För ett fåtal, de som hade den stora förmånen att få bedriva högre akademiska studier under hans ledning, var han inte bara en inspirerande lärare; han förblev tillsammans med sin Blenda en trogen vän, som gladde sig över sina elevers och vänners framgångar och glädjeämnen.

Requiescat in pace.