av SEBASTIAN MILBANK
Den brittiske historikern Christopher Dawson ansågs under sitt liv som en av sin tids stora katolska intellektuella: en allmänhistoriker vars forskningsområde och skarpsinne kunde mäta sig med Spenglers, Jaspers’, Webers och Toynbees. T. S. Eliot kallade honom för den mest inflytelserika författaren i England. Han hade gjort mer än nästan någon annan engelsktalande forskare för att rehabilitera medeltiden och visa att den var en avgörande period för moderniteten snarare än ett uppehåll mellan Romarriket och renässansen. Ändå är Dawson i dag inte så känd, snarare den sorts författare som återfinns på litteraturlistorna inom ”great books”-kurser vid amerikanska college med katolsk inriktning, som tillhandahåller litet reservammunition för ”Chesterbelloc”-förespråkarnas syn på världen. [Syftar på G. K. Chestertons journalistiska samarbete med Hilaire Belloc. De var starkt kritiska till det förra sekelskiftets mondäna pessimism och samtida tendenser till politisk, ekonomisk och teknokratisk maktkoncentration, övers. anm.] Han har än så länge inte haft så stor glädje av det förnyade intresset för allmänhistoria som har gynnat omläsningen av personligheter som Toynbee och Voegelin.
Orsakerna till detta kan förmodligen kokas ner till de två mest grundläggande dragen hos Dawson: hans engelska prägel och hans katolicism. Han föddes in i en anglo-katolsk familj i övre medelklassen i Hay Castle vid gränsen till Wales år 1889 och bodde i Oxford, Yorkshire och Devon. På trettondagen 1914 i St Aloysius [då jesuiternas kyrka, i dag Oratorianernas kyrka, övers. anm.] i Oxford upptogs han i den katolska kyrkan. Han undervisade emellanåt men arbetade för det mesta oberoende av någon akademisk institution. År 1958, när han stod på höjden av anseende och berömmelse, reste han till USA för att bli professor i romersk-katolska studier vid Harvard University, en post som han behöll fram till 1962, när försämrad hälsa tvingade honom att återvända till England. Han dog i Budleigh Salterton, Devon, 1970.
Inom den engelsktalande akademiska världen har stora berättelser varit i onåd under de senaste 50 åren, fram till relativt nyligen. Ändå verkar Dawsons banbrytande utvidgning av historien till att omfatta förhistoriska och antropologiska intressen för varje tidsperiods rituella och symboliska dimensioner vara före sin tid. Det gäller även hans intresse för världshistoria utifrån vårt eget, mer globaliserade och mindre etnocentriska, perspektiv.
Men detta kan inte sägas om Dawsons icke-apologetiska koncentration på västerländsk kristendom och medeltiden inom människans historia. Detta gör att han i dag alltför lätt blir stämplad som en enbart konfessionell och apologetisk person, vilket är orättvist med tanke på öppenheten och grundligheten i hans arbeten, och hans stora beläsenhet och inkännande förståelse. Hans betoning av den katolska epokens centrala betydelse är inte högröstad eller dogmatisk utan har att göra med dess oersättliga humanistiska värden, som än i dag upprätthålls.
En annan möjlig källa till ett spänt förhållande till vår tids akademiska läsare är kanske även Dawsons svala inställning till den snabba professionaliseringen av universitetsvärlden, vilket gav honom gott om tid (också tack vare hans privata förmögenhet) att läsa så mycket som han gjorde. Det höll honom också borta från striden mellan mer lättförklarliga ideologier. Enligt Dawson domineras inte historien av utvecklingen av materiella behov eller av idéernas dialektik, utan av liturgins och symbolismens mer ogripbara faktorer som smälter samman det konkreta med det abstrakta. ”Varje kultur”, skrev han, ”är som en planta. Den måste ha sina rötter i jorden, och för att få solljus behöver den vara öppen mot det andliga. För närvarande är vi sysselsatta med att skära av dess rötter och avskärma allt ljus från ovan.”
På grund av allt detta går Dawson stick i stäv med alla de förväntningar som vid olika tidpunkter ställts på honom. För att vara en ”eurocentrisk” historiker var han väldigt djupt involverad i ett globalt perspektiv på historien, för att vara en påstått katolsk förkämpe var han chockerande ekumenisk, och för att vara en kulturkonservativ var han en förvånansvärt påtaglig anhängare av en modern övernationell världsordning och av demokrati.
För att förstå Dawsons perspektiv i dag och varför det borde angå oss, är det bästa stället att börja på ett av hans minst typiska arbeten: The Judgement of the Nations. Han skrev det 1942, under andra världskrigets mest fasansfulla och blodiga period. Det utgår ifrån den vanliga försiktigheten och konsekvent genomförda logiken i hans tidigare arbeten. Noggrannheten och klarheten finns kvar, men nya element, som varit förtäckta och implicita i hans tidigare författarskap, bryter nu fram med profetisk upphöjdhet.
”Lagen om nästankärlek är inte oförenlig med den mänskliga naturen och står inte i motsättning till idealen om frihet och social utveckling som har inspirerat västerländsk kultur i modern tid”, skriver han. ”Den är tvärtom den enda lag som kan rädda mänskligheten från den maktens järnhårda lag som krossar den svage med våld och den starke med svek.”
Dawson hävdar att den liberala demokratin är en sekulariserad kristen demokrati, och att kommunismens och nazismens totalitära makter representerar ett slags ny hedendom och ett radikalt brott med de kristna moraliska förutsättningar som bär upp det liberala arvet. Hans tveeggade lovprisning av upplysningen är att de stora rationalistiska krafterna under denna tidsepok på en och samma gång civiliserade och brutaliserade. De lyfte upp medborgare till en tillvaro av mänsklig värdighet samtidigt som de uppförde monstruösa konstruktioner i form av stat och marknadskrafter som kunde krossa denna nyvunna status i vilket ögonblick som helst.
Problemet, som Dawson såg det, var att den liberala frihetskulten alltför litet dämpades av en förståelse för vad vår frihet ytterst är till för: kontemplerandet av eviga sanningar, Gudsdyrkan, och det politiska förverkligandet av en rättvis fördelning och en ömsesidig blomstring. Annars skulle friheten kunna mutera och bli en rationalistisk och teknokratisk strävan efter kontroll för kontrollens egen skull, eller så skulle fruktan för liberal anarki kunna uppmuntra dyrkan av auktoritära makter som en motreaktion.
Det är i det här sammanhanget som Dawson manar till ett återvändande till kristendomen. Men med detta föreställer han sig inte ett reaktionärt störtande av liberalismen utan snarare något som vi i dag skulle kalla ”postliberalt”: ett helande av splittringen mellan liberalism och kristendom. Utan detta, hävdar Dawson, skulle sannolikt de totalitära hoten återkomma. Detta helande måste ta sig uttryck i en rättvis fred och i en ny världsordning. Dawson insåg att Nationernas förbunds totala misslyckande hade varit dess tvetydiga roll som både ett världsomfattande liberalt system och en klubb för europeiska imperialistiska makter. Han insåg att det som i stället krävdes var skapandet av en allomfattande, verkligt internationell legal/politisk organisation som tagit ställning för mänskliga rättigheter och som inte dominerades av Europa, samtidigt som Europa självt måste enas politiskt och ekonomiskt för att säkerställa att krig aldrig skulle bryta ut på kontinenten.
Mycket av det som Dawson förutsade och föreslog blev av. Vi har Förenta nationerna och Europeiska unionen. Andra Vatikankonciliet stakade ut en väg tydligt kopplad till den liberala demokratin, och kristdemokratiska rörelser dominerade Europa under decennier. Försoningen mellan liberalism och kristendom bidrog till att frambringa en era av fred och välstånd, där mänsklig frihet återigen knöts till mänsklig värdighet. Eugenik och socialdarwinistiska experiment övergavs i västvärlden. Demokratiska former av socialism minskade ekonomisk och social ojämlikhet. Nya, mer jämlika, eliter uppstod i Europa och i Amerika. Kvinnlig emancipation utvidgades oerhört. Rasorättvisor började utmanas på allvar, och krig i större delen av Europa blev alltmer svårt att föreställa sig.
I dag hotas denna konsensus från många håll. Den internationella världsordningen glider alltmer över i en era av mellanstatliga konflikter. Civila fri- och rättigheter inskränks alltmer genom övervakning och manipulation, och den ekonomiska ojämlikheten närmar sig nivåer som inte setts sedan före andra världskriget. Samtidigt smyger sig arvshygieniska praktiker in genom prenatala massundersökningar och de tilltagande surrogatmöjligheterna, embryonal selektion och genetisk modifiering. Till detta kommer att vi har en växande miljökris. Inför allt detta kollapsar tron på liberala institutioner och på själva demokratin, samtidigt som radikala höger- och vänsterrörelser överger väletablerade normer för tolerans och frihet.
I takt med att sinnet för den religiöst grundade mänskliga värdigheten i allt större omfattning går förlorat, bevittnar vi hur mänsklig frihet och mänskligt samarbete har börjat försvinna. Dawsons varningar visar sig vara lika förutseende som hans rekommendationer. I dag skulle han säkert säga att efterkrigstidens konsensus i alltför stor utsträckning tog den underliggande kristna etiken för given och att Andra Vatikankonciliet på samma sätt alltför mycket gav efter för liberalismen, både kulturellt och ekonomiskt och krävde alltför litet för kristenhetens räkning. Både liberaler och kristna, medvetet och omedvetet, tog varandras värderingar för givna, och resultatet har blivit en växande materialism och auktoritärt tänkande av både sekulärt och religiöst slag.
Angreppssätten och perspektiven som Dawson banade väg för har blivit alltmer relevanta. Under senare år har tänkare som den politiske filosofen sir Larry Siedentop och historikern Tom Holland i den offentliga debatten åter framfört tesen att den liberala humanismen är svårutrotat kristen, och att vi riskerar att få en framväxt av en ny nietzscheansk hedendom med många sekter och rivaliserande krafter, när vi förlorar vår koppling till kristendomen. I en kaotisk och farlig värld kan vi alla vinna på att än en gång ta Dawsons verk i beaktande för vägledning.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften The Tablet den 5 juni 2021 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.
Sebastian Milbank är tidskriften The Tablets Newmanpraktikant.
Ur Signum nr 6/2021, s. 33–35.