av JOHAN EDDEBO
And was Jerusalem builded here,
Among these dark Satanic mills?
William Blake: ”And did those feet in ancient time” ur förordet till Milton: A Poem in Two Books, 1811.
Don DeLillos roman Silence (Tystnaden), som nyligen utkommit på svenska, är en reflektion över det postmoderna tillståndets skadade liv. Men på samma gång kan man också betrakta den som ett självironiskt exempel på den absurda icke-kultur som är det enda vi har kvar när alla absoluta anspråk har bannlysts.
På ytan handlar berättelsen om en handfull människor som i kärnan av storstadsmiljön genomlever ett akut och fullständigt sammanbrott av samhällets teknologiska infrastruktur. Vi har dock inte att göra med någonting som liknar en klassisk berättelse om överlevnad, med fokus på människans kamp att upprätta ordningen i kölvattnet av någon katastrof. I stället får vi noga betrakta själva oordningen i det tomrum som uppstår när vardagsverkligheten rämnat, vilket på ett sinnrikt sätt syftar till att spegla det sönderfall som präglar människans liv i det hypermedierade massamhället.
Man kan säga att DeLillo drar ut pilspetsen för att ordentligt kunna undersöka såret: ”Allting är förutbestämt, liksom en lång flygresa, allt vi tänker och säger, omgivet av en enda ihållande överton, motorernas vinande, hur vi accepterar tvånget att tillmötesgå detta, att göra det uthärdligt även fast det inte är det.
Denna flykt. Alla långa flykter. Alla timmar. Mer djupgående än tristessen.”
Verket gestaltar på ett tidsenligt sätt den djupa existentiella vilsenhet som präglar en värld som avvisat alla möjligheter till mening, det stora kosmiska fängelset framställt i exakt det ögonblick då alla dess bedrägliga substitut kollapsar, när surrogaten som koloniserat människan och hennes livsmiljö omintetgörs. Och frågan som löper genom hela texten är vad det då egentligen finns kvar av oss själva. I vilken utsträckning livet inom oss faktiskt har undanträngts av det teknologiska massamhällets bedövande falsarier, för att bara lämna ett tomrum efter sig.
Den förtingligade och stympade personen är på olika sätt romanens bärande tema. DeLillo tar fasta på hur den kultur som i allting har glorifierat den suveräna individen samtidigt har omintetgjort henne. Hur atomiseringen som tog sin början i och med industrisamhällets uppkomst efter hand kommit att bära fram och hylla ett skal eller en skugga av människans fullödiga relationalitet och rotade fullhet. Och hur den till sist når sin slutpunkt i ett nedsläckt rum där en handfull människor stirrar ut i sina döda skärmars obegripliga meningslöshet, oförmögna att ens påminna sig själva om att de existerar.
Att den individualism som konsumtionssamhället erbjuder inte kan göra det konkreta och situerade mänskliga livet rättvisa har förstås hävdats ända sedan den här levnadsformen uppstod under 1700-talet. Men DeLillo gräver desto djupare. När han skärskådar de konkreta psykologiska och existentiella sprickor som öppnats upp av teknologins ockuperande intrång i hjärtat av det mänskliga, blottlägger han också ett mer grundläggande främlingskap – en tomhet i själva möjlighetens rum.
Freud närmade sig det här problemet som en fundamental vantrivsel i kulturen, en förvrängande domesticering som människan i och med civilisationen ålägger sig själv, och som fjärmar henne från den oförmedlade världen och friheten i det autentiska livet. Allting blir koloniserat, också det negativa utrymmet för skapande och förnyelse inom oss själva. Som en extrem utveckling av denna process beskriver den amerikanske filosofen John Zerzan subjektet i det postmoderna tillståndet som ett osammanhängande nätverk av begärsrelationer, en abstraktion som bara existerar i form av en återgivning av den ena eller den andra medieupplevelsen, konsumtionshandlingen eller modetrenden. Eftersom det inte längre finns någonting autentiskt att ta fasta på, ingen oförutsägbar liksom obeveklig natur utom räckhåll för våra ingrepp och omtolkningar, inget gudomligt ord med absoluta anspråk som vi måste underkasta oss, så blir också människans innersta reducerat till en reproduktion av allt det simulerade som omger henne. Vi är berövade till och med Sartres outhärdliga frihet.
Häri, menar Zerzan, ligger hela hemligheten med problematiken i det mänskliga tillståndet. Vår fullbordan döljer sig paradoxalt nog bakom civilisationens och språkets nedrivna fasader, där vi kan återknyta till en oförfalskad, omedelbar gemenskap med omvärlden och oss själva.
Det ligger onekligen någonting i detta. Men är inte såret i själva verket djupare än så?
DeLillo tvingar oss ansikte mot ansikte med just den här frågan. Hans karaktärer befinner sig precis i den stund då hela skådespelet upplöses, när den falska verkligheten bryter samman och lämnar oss nakna inför det kompakta mörker som civilisationens grälla ljus och bekvämligheter på ett så otillfredsställande sätt har försökt få oss att glömma,
Lest we should see where we are,
Lost in a haunted wood,
Children afraid of the night
Who have never been happy or good.
W. H. Auden: ”September 1, 1939”, Another Time, Random House 1942
Människan har närmat sig detta ofattbara mysterium iniquitatis på olika sätt. De dharmiska traditionerna talar om Samsara. Judar och kristna kallar det Syndafallet. Det sekulära försöker omfamna och bejaka tillvaron som inherent absurd. Men i djupet av allt detta är det också Messias som DeLillos karaktärer till slut börjar söka efter, utan att helt förstå vad de gör, eller vem det är som de kallar på.
Mot slutet av verket ger karaktärerna uttryck för en ännu oartikulerad längtan efter att bejaka den helhet som anas bortom både den vetenskapliga modernitet som bryter samman, och den religion som vi lämnat bakom oss men aldrig helt lyckats glömma. Jesus Kristus och Albert Einstein ställs sida vid sida som två arketyper i vårt sökande efter slutgiltiga svar.
DeLillos bok liknar i allt detta på många sätt romanen Fight Club av Chuck Palahniuk från 1996, vars filmversion förmodligen är desto mer känd. Silence kan i någon mening betraktas som en elegi över den upprorsanda och det sökande efter ett autentiskt liv som det andra verket försöker kanalisera. Fight Club gestaltade en passionerad resning gentemot senkapitalismens inrutade meningslöshet och teknologins förkvävande och inkräktande trygghet. Den var ett slags stridsrop för de omhuldade men tämjda generationer för vilka Fukuyamas ”historiens slut” upplevdes som en existentiell dödsdom, och som till varje pris ville återkräva en genuin och verkligt tillfredsställande mänsklig existens.
Silence tar på sitt sätt vid där den förstnämnda slutar men vänder snarast samma kritiska tendens i en kapitulation inför civilisationens radikala misslyckande i fråga om dess mest grundläggande föresatser. Och just i detta ligger också hoppet om att slutligen nå därbortom.
Mot slutet av romanen antyds en oväntad ljusning, hur människoskaror i ett slags nyvaken sömnlöshet ger sig ut på gatorna i natten i en ofiltrerad samvaro, oberoende av teknologisk förmedling, och upptäcker varandra på nytt. ”Och är det inte underligt att vissa individer verkar ha accepterat sammanbrottet? Är det här någonting de alltid undermedvetet har längtat efter?” Jag tänker tillbaka på livet under det tidiga 00-talet, på hur gemenskapen i min vänkrets såg ut där för snart 20 år sedan. Hur den fysiska och konkreta samvaron stod i centrum. Vad vi än gjorde så var vi aldrig avskurna från varandra. Om det så handlade om att spela musik, hänga på ”Café Caf” medan vi diskuterade litteratur och konst, eller ifall vi rökte cigaretter på balkonger över hela stan under ljusa nätter medan vi försökte få grepp om tillvarons allmänna mysterier, så var vi aldrig ensamma. Allt vi gjorde var liksom inför de andras ögon och hjärtan. Arbete såväl som fritid präglades av en glädje som vi hade i varandra och i våra gemensamma upptäckter av världen som på något sätt har gått förlorad.
Enligt klassisk japansk filosofi är människans identitet någonting som till viss del återfinns i andra. Även om både jag och du är egna varelser, så går vi på ett grundläggande plan inte helt att separera från varandra. Jag finns bokstavligt talat till som en del av dig, och det som är du existerar delvis genom att jag också gör det.
Det här perspektivet beskriver utmärkt väl mina upplevelser och minnen. Och just därför är kontrasten till den hypermedierade miljön och dess atomisering så pass påtaglig. Visst hade avstånden redan börjat växa på den här tiden, och det är som sagt klart att rötterna till förfrämligandet har många dimensioner och går mycket djupare än bara teknologin, men nu är de akuta på ett särskilt sätt. Nästan oöverbryggbara. Min vän Hanna konstaterar att banden till vännerna inte alls är lika starka numera. Att världen i dag är betydligt tråkigare och på något sätt berövats den skönhet och den existentiella frihet vi helt nyligen tog för given.
Guy Debord, 1988:
”Agoran, den allmänna gemenskapen, existerar inte längre. Inte heller gemenskaper begränsade till mindre sammanslutningar eller självständiga institutioner, till klubbar eller kaféer, eller till arbetarna på ett mindre företag. Det finns ingenstans där människor kan samtala om den omedelbara verklighet som berör dem, för de kan aldrig permanent slå sig fria från den förkrossande tyngden av de massmediala diskurserna och de många krafter som organiserar dem.”
Jag minns fortfarande mina vänners skratt, drömmar och förhoppningar, men kanske mest deras obegripliga tillgivenhet. Hur de utan någon anledning alls bara ville mig väl, och hur de i glädje och sorg fann ett levande hopp i att bara dela den här vandringen med mig och de andra, vart vi än var på väg.
Det slår mig att också allt detta naturliga goda är en ofattbar gåva. Att detta grundläggande och oanalyserbara goda i gräsets grönska eller vännernas kärlek är en otrolig nåd, lika absolut oväntad som själva Uppståndelsen. Av nåd, ur intet, är vi skapade. Och alla våra försök att förbättra det, att förmedla det på konstgjorda sätt, eller att skapa någonting annat till ersättning, är Babelstorn dömda att misslyckas.
DeLillos roman poängterar slutligen att vi aldrig byggde Guds stad här på jorden, hur mycket vi än försökte. Rom och Babylon har fallit, och alla våra till synes odödliga avgudabilder kommer också att göra det. Allt det där var bara ett storartat misslyckande. Men vi är heller inte längre fångna i de torftiga utsikter som våra alltför mänskliga utopier erbjuder. Världen har öppnats upp igen och kan släppa in luft. Vetekornet kan få dö, och vi är fria att hoppas på någonting ofattbart mycket större.
Vi har misslyckats, och bortom allting som vi har försökt skapa i vårt övermod, bortom all vår strävan att på egen hand nå stjärnorna, finns bara mörker. Men det är ett mörker som är mjukt, och som ger efter. Ett mörker som är vaket för minsta viskning.
Johan Eddebo är teol. dr i religionsfilosofi och verksam vid Centrum för forskning om religion och samhälle vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 36–39.