av JULIETTE MORILLOT
Det är oktober 2018 i Myohyang-bergen i Nordkorea. På en slät sten ligger några riskorn bland de gyllene reflexerna från sesamolja. Mun, min guide och vän, iakttar min blick. Nonchalant krossar han riskornen med foten. ”Resterna av en picknick!”, ursäktar han sig. Jag korrigerar: ”Är det inte snarare offerrester efter en kut, en shamansk rit?” Mun ger mig som vanligt ett tudelat svar. ”Det finns ingen shamanism hos oss. Det är gamla kvinnors skrock!” Sedan ler han roat. Och korrigerar min koreanska. ”Här säger vi bangto, inte kut, som i Sydkorea. Man talar inte längre om shamaner, mudang, utan om siare, jeomjaengi. Till exempel kan man säga: ’Det finns en jeomjaengi per ri” (tradionellt längdmått motsvarande ungefär 400 meter).
Officiell diskurs och förklaringar mellan raderna – fältundersökningar är komplicerade i Nordkorea. Det är nödvändigt att observera, lyssna, dechiffrera och analysera vad som döljer sig bakom det yttre. I synnerhet när det rör sig om så känsliga frågor som shamanism, och än mer när det gäller andlighet och religion. Hur ser den andliga verkligheten ut i detta stängda land, där man i västerlandet påstår att varje spår av religion har avlägsnats?
Ett religiöst diversifierat land
Tre huvudreligioner utgör i dag det religiösa panoramat i Nordkorea: kristendomen (protestantisk och katolsk), buddhismen och shamanismen. Konfucianismen, som fastän den genomsyrar samhället saknar kultiska och rituella uttryck, betraktas inte som en religion. Man kan också nämna daejonggyo, den äldsta religionen i Korea, som är inriktad på tillbedjan av Dangun, nationens grundare år 2333 f. Kr., som egentligen saknar anhängare, och även chondoism, en inhemsk religion med eklektisk andlighet inom den folkliga upprorsrörelsen Donghak i slutet av 1800-talet. Chondoism är en minoritetsreligion men är officiellt erkänd och har enligt Sydkorea 2,8 miljoner utövare i Nordkorea, vilket motsvarar 12,9 procent av befolkningen. Med sina rötter i ett bondeuppror mot makten motsätter sig chondoismen införandet av västerländska läror. Man kombinerar konfucianism, shamanism, kristendom och nationalism. Dess huvudsakliga drag (att stötta folket och nationen, att sprida sanningen i världen, att befria mänskligheten från lidande och skapa ett paradis på jorden) står i överenstämmelse med juche-ideologin, en ideologi som förespråkar oberoende – ekonomiskt, jarip, militärt, jawi och diplomatiskt, jaju.
Nordkoreas konstitution från 1948 garanterar officiellt religionsfrihet. Artikel 68 i konstitutionen från 1992 anger dessutom att det är tillåtet att uppföra religiösa byggnader och hålla ceremonier i dessa. Men det preciseras likväl att ”ingen här får betjänas för att introducera utländska makter eller störa den statliga och sociala ordningen”.
I verkligheten hade Kim II Sung (1912–1994) beslutat sig för att utrota religionen, trots att han hade uppfostrats i den kristna tron, och trots att Pyongyang, huvudsätet för missionerna, förr i tiden hade betraktats som Fjärran Österns Jerusalem. Vid befrielsen 1945 praktiserade 22,2 procent av Nordkoreas befolkning, nämligen 2 miljoner människor av 9,16 miljoner invånare, en religion (1,5 miljoner chondoister, 370 000 buddhister, 200 000 protestanter och 57 000 katoliker). Efter en kort period av tolerans, precis efter landets grundande 1948, raserades de religiösa strukturerna systematiskt. De troende utsattes för förföljelse och prästerskapet laicerades. Genom ödets märkliga nycker blev de få kyrkor och konvent som klarat sig (och återanvänts som officiella byggnader) måltavlor för den amerikanska armén, som lyckades jämna dem med marken under Koreakriget (1950–1953).
Accepterandet av olika religioner i det nordkoreanska samhället är starkt kopplat till historien och till de starka känslorna av huruvida dessa hör till kulturen eller inte. Kristendomen uppfattades således som främmande och därför farlig, eftersom den, liksom tidigare när den introducerades i Korea, hamnade i konflikt med konfucianismen. Till skillnad från buddhismen och shamanismen, som håller sig i den privata sfären, förkunnar kristendomen människors lika värde och bär med sig en dubbel social och politisk dimension som förstärker det upplevda hotet. Fastän de kristna idéerna borde ligga nära socialismens, så associeras kristendomen med USA. Å ena sidan erbjuder kristendomen ett alternativ till mänskliga lagar och ojämlika sociala system: fattiga, kvinnor, de utsatta inom den konfucianska sociala rangordningen skulle här kunna få ett erkännande av sin belägenhet och därmed också ett hopp. Men, å andra sidan, bidrog den starka politiseringen av kristendomen under de första åren efter Folkrepubliken Koreas grundande och sedan under den nordkoreanska revolutionen (1945–1950) med en lång period plågad av utrensningar och sociala motsättningar, till att diskreditera kristendomen.
Under historien har det inte funnits något sekel utan invasioner och förstörelse av främmande trupper. Detta förflutna, under vilket Korea inte rådde över sitt eget öde utan befann sig i främmande makters händer (Kina, Japan, USA), utgör grunden för den koreanska mentaliteten (i norr såväl som i söder), men också för den nordkoreanska ideologin, juche, som präglas av en mäktig etnisk och kulturell nationalism. Att förstå detta ursprungliga och historiska misstroende mot kristendomen – som likställs med förräderi, militär invasion och nedbrytande av den sociala ordningen – är avgörande för att förstå de nordkoreanska myndigheternas diskurs kring religionen.
Kristendomen – en speciell historia
Den koreanska katolicismen är emellertid ett historiskt undantag. Det var koreanerna själva som under 1700-talet började att praktisera tron och bad om att präster skulle komma med dopet. Det var således koreanerna själva som introducerade kristendomen i Korea under 1700-talet. Joseon-dynastins årliga ambassadbesök i Kina för att betala skatt möjliggjorde nämligen kontakten mellan koreanska ambassadörer och jesuiterna vid kejsare Kangxis hov, bland dem jesuiten Matteo Ricci (1552–1610). I ett första skede uppvisar de koreanska breven en stor nyfikenhet på de böcker som Peking rapporterat om, och man är intresserad av denna västerländska vetenskap, seohak, som mindre uppfattas som en religion utan mer som en samling tankar och idéer som kommit från västerlandet, ett vittnesbörd om en civilisation och en spiritualitet som utvecklats på andra sidan jordklotet. Men de katolska värderingarna – i synnerhet förkastandet av förfäderskulten, som betraktades som avgudadyrkan – kom snabbt att kollidera med det rigida konfucianska samhället. Den kristna gemenskapen, som i början av 1800-talet uppgick till flera tusen medlemmar, kom på så sätt att ställas inför växande fientlighet från hovets bildade neokonfucianer. Den kristna religionen blev i deras ögon sahak, en ”falsk vetenskap”, som det gällde att bekämpa. Det blev början på de våldsamma förföljelser som pågick ända till slutet av 1800-talet. De främmande makterna försökte då att tränga in i det eremitiska kungadömet, för att inleda diplomatiska och ekonomiska relationer. Flera incidenter kom då att slag i slag underblåsa förbittringen mot kristendomen: Fyndet 1801 av ett brev i vilket en katolsk korean begär av biskopen i Peking att västmakterna ska skicka krigsfartyg för att skydda katolikerna; intrånget av det amerikanska fartyget General Sherman i Taedongfloden med en missionär ombord 1866 – enligt nordkoreanska hagiografier ska Kim II Sungs farfar ha deltagit i striderna och bidragit till att driva ut de amerikanska predikanterna ”genom att bränna biblar”; en fransk militär expedition, samma år, ledd av vice-admiralen Pierre-Gustave Roze, som vedergällning för dödandet av franska missionärer från MEP (Missions étrangères de Paris); profaneringen av en kunglig grav av preussaren Ernst Jakob Oppert 1867, tillsammans med en medbrottsling, den franske prästen, fader Stanislas Féron.
Katolicismen kom alltsedan dess i att associeras med västmakternas övergrepp på landet, som fick uppleva dess kulmen med de ojämlika fördragen (på samma sätt som Ganghwa-fördraget 1876, ett förspel till Japans annektering av landet 1910). Till sist, 1938, kom attityden hos de protestantiska och katolska missionärer som accepterat shintoismen och dess riter, i ett Korea som blivit en japansk koloni, att undergräva förtroendet för de kristna. Koreanerna, som av missionärerna alltid hade ombetts ”att göra sig av med avgudarna”, tappade förtroendet.
Dessa gamla trauman har genomgående underblåsts av regimen i propagandan, i skolböcker, i film och litteratur. Museet för amerikanska krigsförbrytelser i Sinchon är ett klassiskt och obligatoriskt besöksmål för nordkoreanerna, alltifrån låg- och mellanstadiet. På samma sätt som i romanen ”Schakaler” av Han Seolya (1900–1976), i vilken en ung korean blir mördad av missionärer: den inre fienden är amerikan och således kristen.
Exploateringen av denna historiskt nedärvda känsla, i överensstämmelse med ideologin och kopplad till ett repressivt system, förklarar varför ingen underjordisk kyrka har kunnat bildas och varför tron inte har kunnat bestå, inte ens inom familjer med kristen tradition.
Proselytism är olaglig, och att uttrycka sin tro, liksom även att praktisera den i hemlighet, undertrycks (och bestraffas med inspärrning i arbetsläger, ja rent av avrättning). Angiveri uppmuntras. ”Jag bevarar min tro i djupet av mitt hjärta. Mina barn skulle kunna ange mig”, anförtrodde mig en flykting i Seoul 2003. De repressiva åtgärderna blev dessutom ännu hårdare under den stora hungersnöden under 1990-talet. Nordkoreanerna korsade då gränsen på jakt efter mat. När de anlände till Kina var det de evangeliska kyrkorna som först öppnade sina dörrar. De senare organiserade då olika nätverk av ömsesidig hjälp, tack vare ekonomiskt stöd från amerikanska och sydkoreanska kyrkor – med hjälp av diskutabla metoder som byggde på en accepterad princip: logistiskt och materiellt bistånd i utbyte mot konversion. En indoktrinering ersattes av en annan. I vissa pastorers ögon, som drevs av en djupt rotad antikommunism var ”regimen i Pyongyang Satan och nordkoreanerna som pånyttfödda, redo att motta dopet”. Detta tog en pastor i Yanji (Manchuriet) till sig med särskild iver. Cynismens höjdpunkt nåddes när vissa nyomvända till och med sändes tillbaka till Nordkorea för sprida Guds ord där. De dömdes sålunda till ”martyriet”.
”Den kristna närvaron i Nordkorea är obefintlig och de verkligt troende, om det finns några, har ingen frihet att praktisera sin tro, inte heller att besöka den katolska kyrka, de båda protestantiska helgedomar eller den ortodoxa kyrka som finns i Pyongyang”, förklarar en katolsk missionär, som vid flera tillfällen vistats i Nordkorea i samband med humanitära uppdrag, på regimens begäran.
Officiellt är Seouls ärkebiskop stiftet Pyongyangs biskop, och det finns ingen tjänstgörande präst i Pyongyang. Det finns inga tecken eller vittnesbörd som gör troligt att en underjordisk kyrka skulle ha överlevt där efter utrensningarna 1948. Några diplomatiska relationer mellan Vatikanen och Nordkorea har inte upprättats, inte heller något utbyte av den typ som finns mellan Rom och Peking. Det finns inte någon katolsk präst eller pastor, och inte heller någon ortodox präst i Pyongyang, endast funktionärer som sköter olika patriotiska föreningar för varje religion, nämligen Föreningen för Koreas katoliker och Koreas kristna federation för protestanterna.
Angelägna om att bevisa gudstjänstfriheten i sitt land, tar de nordkoreanska myndigheterna ofta utlänningar till katedralen Jangchung i Pyongyang, byggd 1988. Flera besök, som sträcker sig över ett 20-tal år, åtföljda av långvariga utbyten med de tjänstgörande officianterna, i synnerhet Kim Chol Un Francisco, ordföranden för Föreningen för Koreas katoliker och dess vicepresident, Cha Julio, lyckas likväl inte övertyga om hur autentiska katedralens besök är. Ändå är de båda herrarna bestämda: ”Man räknar med 800 troende i Pyongyang och 3 000 utspridda i landet. Även om de saknar präster, kan de be hemma, i små grupper, på ett självständigt sätt. Mellan 150 och 200 troende ber varje söndag i katedralen under ceremonin.” Bönen ”presidieras” då av Kim Chol Un som förklarar att de troende är ”avlägsna ättlingar till katoliker som är äldre än 60 år i dag”. När man tar upp frågan om sakramenten, avslöjar svaret mångtydigheten i de båda herrarnas uppfattning: ”Vi är katoliker genom våra avlägsna far- och morföräldrar. Petrus ska ha döpt våra förfäder …” Dopets sakrament ska ha vidareförts på ett naturligt sätt från generation till generation. Trots att han varken är präst eller diakon, och är gift och har två barn, så försäkrar Kim Chol Un att han delar ut kommunionen med hostior invigda av biskopar eller präster från Sydkorea, som kommit tillsammans med officiella delegationer under de senaste åren.
Det är i dag svårt att veta om den handfull ”katoliker” som syns i Pyongyang har valts utifrån sin religiösa tillhörighet och vad deras praktik innehåller. Är de funktionärer eller medborgare som valts ut för att utföra denna uppgift på söndagen och visa världen att det finns religionsfrihet i Nordkorea?
Åsikterna är förvånansvärt kontrasterande och ofta motsägelsefulla. De antikommunistiska och konservativa sydkoreanska protestantiska kyrkorna försvarar tanken på att det finns en olaglig kristen närvaro som förföljs av regimen, samtidigt som de förnekar att det verkligen skulle finnas troende som handplockats av regimen. Det är i dag omöjligt att uppskatta antalet kristna som är inspärrade i arbetsläger: ”Tiotals miljoner”, enligt Human Rights Watch (HRW) och Förenta nationernas undersökningskommission för de mänskliga rättigheterna, eller 300 000, enligt den icke-statliga, oberoende kristna organisationen Open Doors. Men de icke verifierbara siffrorna tycks föga trovärdiga i ett land där religionen är utplånad. Okunnigheten om nordkoreanernas religion vid mottagningscentret Hanawon (ordagrant ”Enhetsinstitutet”, ett mottagningscenter där alla nordkoreanska flyktingar måste tillbringa de första tre månaderna efter sin ankomst för att genomgå kurser i anpassning till livet i Sydkorea och bli ”debriefade” av myndigheterna) som alla flyktingar från Nordkorea passerar vid sin ankomst till Sydkorea, bekräftar att kristendomen mycket riktigt är utraderad. De religiösa talarna och deltagarna i Hanawon, präster och pastorer, säger alla: ”Flyktingar upptäcker här religionen för första gången.” När det gäller flyktingarna själva är de medvetna om att de vid ankomsten till Sydkorea ”måste” välja en religion. En formalitet, ”litet som att välja från en meny”, säger Min, som anlände 2018. Valet motiverades då av bidragsgivarna som stöder olika religiösa grupper i utbyte mot dopet. ”Protestanterna ger mycket – kylskåp, platt-tv. Katolikerna ger ingenting men intresserar sig för dig och lyssnar på dig”, erinrade sig Kang Mijin 2019. (Se Dorian Malovic & Juliette Morillot: Mijin. Confessions d’une catholique nord-coréenne, Bayard 2020.)
Läget för buddhismen
Buddhismens läge är annorlunda. Buddhismen, som visserligen är en utländsk religion men har funnits på halvön sedan 300-talet e. Kr., betraktas som integrerad i civilisationen och i historien. Genom att erbjuda ett levnadssätt, en filosofi, i överensstämmelse med seon-buddhismen (samma som den japanska zen-buddhismen eller den kinesiska chan-buddhismen), framstår den inte som ett hot: därför har den diskreta närvaron av NGO-buddhister vid den kinesiska gränsen aldrig fördömts av de nordkoreanska myndigheterna.
I Nordkorea har buddhisterna ett betydande offentligt manöverutrymme. Regelbundet predikar de offentligt och utför ceremonier i vilka troende deltar, och det är uppenbart att de är bekanta med riterna och lärotexterna (sutras). Vid ett besök i templet i Bohyeon, i Hyohyang-bergen, år 2000 var endast tre munkar närvarande. Ett undantag vid tiden då landet med knapp nöd kommit ur ett decennium av hungersnöd. I en diskussion uppvisade då en mycket gammal man verklig kännedom om de buddhistiska texterna och riterna. Däremot tycktes de andra, betydligt yngre, munkarna ha vissa insikter, men mindre när det gällde praxis. Man skulle kunna tänka sig att den gamle mannen härstammade från södra Korea före kriget, vilket den noggranna beskrivningen av de olika etapperna i hans vigning när han var novis (haengja) avslöjade. De två andra var förmodligen universitetslärare, i alla fall munkar utbildade i Nordkorea. Två decennier senare har templet 20 munkar.
En generation av unga munkar har utbildats av Institutet för buddhism, det bekräftar en sydkoreansk munk som varit involverad i ett utbyte med Nordkorea: ”Tidigare hade munkarna långt hår och var civilklädda. I dag har de alla anlagt tonsur och bär den traditionella grå dräkten. Vi lärde dem att slå på gongongen och även att utföra vissa riter. En utveckling har ägt rum.”
Det är emellertid fortfarande omöjligt att uppskatta antalet praktiserande. En av munkarna i Bohyeon-templet uppgav 2017 att cirka 2 000 troende per år kommer på besök ”för att be, vid olika högtider, som Buddhas födelse i april, eller för privata ceremonier”.
”Inget, förutom språket, de ord som används liksom hänvisningarna till de styrande, skiljer egentlig en buddhistisk ceremoni i tempel i norra delen av landet från en motsvarande i den södra”, bekräftar en sydkoreansk munk som flera gånger varit i Nordkorea. Kontakterna med det buddhistiska prästerskapet i Sydkorea är för övrigt regelbundna, i form av andligt utbyte men också i form av ekonomiskt och materiellt bistånd för restaurering av tempel.
Koreas buddhistfederation ägnar sig åt förvaltningen av landets 60 tempel, åt utbildning av framtida munkar vid Institutet för buddhism i Pyongyang och åt anpassningen av läran till det socialistiska sättet att leva. Om federationen, liksom de övriga religiösa föreningarna, framför allt fortsätter att vara ett propagandaverktyg för att främja utbytena med Sydkorea, allt under det att man drar till sig expertis och finansiering, så kommer den inte att vara mindre avgörande för buddhismens överlevnad i landet. Det är klart att man, liksom resten av landet (sedan Kim Jong Un kom till makten 2012), har gynnats av en global förbättring av det ekonomiska läget och fått ekonomiskt stöd från japanska Chongryon, en förening för nordkoreaner i Japan, vilken upprätthåller privilegierade förbindelser med Pyongyang och finansierar ett stort antal projekt i Nordkorea tack vare bidrag från sina medlemmar och sina kontakter med de lukrativa pachinko-spelhallarna, (som till 80 procent ägs och drivs av etniska koreaner.). Föreningen disponerar i dag fonder som de senaste åren gjort det möjligt att placera fler bofasta munkar, att genomföra restaureringar och att organisera ceremonier. Utan tvivel har man en såväl pragmatisk som andlig avsikt att uppföra tempel på de främsta turistmålen (för kineser och potentiellt för sydkoreaner i fall turistzonen i Geumgang-bergen skulle utvidgas).
Säkert är att denna utveckling för en verklig förnyelse av buddhismen är märkbar och att man, sedan ett tiotal år tillbaka, stödjer den, vilket ses med en viss väljvila av regimen.
Den förnyade shamanismen
Det är emellertid en annan religion – helt ignorerad i statistiken och ringaktad i den officiella diskursen – som tycks känna av ett ovanligt uppsving i Nordkorea, nämligen shamanismen. Med ett ursprung i ural-altaiskt språk [enligt NE en obevisad hypotes om ett tidigare gemensamt språk för uraliska och altaiska språk övers. anm.], liksom koreanskan, hänger den ihop med en gammal sibirisk kult kring Bajkalsjön utövad av burjatiska shamaner. De kungliga gravhögarna i kungadömet Silla (57 f. Kr. till 668 e. Kr.) i Gyeongju i sydöstra delen av halvön vittnar om dess betydelse som varade fram till 800-talet, med växlande perioder av uppgång och nedgång. Av den konfucianska eliten betraktad som vidskeplig smörja under Yi-dyanstin (1392–1910) och bannlyst under 1800-talet, överlevde shamanismen förbudet under den japanska ockupationen (1910–1945), sin förnedring under de sydkoreanska regeringarna efter kriget och att den officiellt förbjöds i Nordkorea.
Hemligheten bakom shamanismens långlivade existens beror på en av dess karakteristiska kännetecken: dess feminisering. Tre fjärdedelar av de koreanska shamanerna i Syd- och Nordkorea är kvinnor. Som bärare av den muntliga och lokala traditionens hemligheter överskred kvinnorna tack vare shamanismen de gränser som det konfucianska samhället påtvingat dem genom att kvinnorna hade rätt till insyn i och kunde intervenera i klanens historia och framtid. Det är denna säregna kvinnliga auktoritet som kringgår den traditionella manliga, patriarkala härstamningen, och som under seklernas gång gjort det möjligt för den koreanska shamanismen att stadigt fortplanta sig från generation till generation, genom att stärka sammanhållningen inom samhället och familjen.
Detta funktionssätt är perfekt i ett socialistiskt nordkoreanskt samhälle, där mannen fortfarande är allenarådande, ett samhälle som utan religion inte kan ge något besked om ett eventuellt liv efter detta. Genom att bli shamaner och därigenom tack vare transtillstånd kunna kommunicera med andarna, bota eller mildra historiens smärtor och förutsäga framtiden, upprätthåller kvinnorna den nödvändiga dialogen mellan de levandes värld och de dödas, genom att tillfredsställa ett nödvändigt behov av andlighet och hopp.
På ett förvånansvärt sätt är det tack vare de fruktansvärda åren av hungersnöd under 1990-talet som shamanismen återfick en oväntad och uppseendeväckande vitalitet i Nordkorea. Denna ”mödosamma marsch”, med nordkoreansk terminologi, är den direkta konsekvensen av Sovjetunionens upplösning. Från en dag till en annan kopplades landet bort från hela sin energiförsörjning och ekonomin stannade av. En rad klimatkatastrofer förvärrade situationen och uppenbarade konkursen för ett ekonomiskt system som under årtionden varit beroende av intravenös hjälp från Sovjetunionen.
I det ödelagda landet vände sig den desperata befolkning spontant till ”dem som vet”: shamaner, siare och kotknackare av alla de slag, innehavare av traditionell kunskap, som kan skilja ätliga växter från giftiga och som är experter på örter, bark och olika grässorter.
Inför den enorma mängden döda utan gravar, blev det under denna hungersnöd med mellan 1,5 och 3 miljoner offer utan möjlighet att utföra riktiga begravningsriter för att ge deras själar (enligt nordkoreansk kultur har individen tre själar) frid och därmed även deras efterkommande, nödvändigt att vända sig till shamanerna, som blivit allt fler och som i allt mindre utsträckning stördes av myndigheterna.
Så länge som den religiösa praxisen inte äventyrade juche men gjorde det möjligt att lugna sinnena betraktades den pragmatiskt och tolererades i praktiken. Det är samma mekanism, att växla mellan repression och tolerans, som under 2000-talet möjliggjorde uppkomsten av en informell ekonomi, som nu blomstrar. Det var kvinnorna som i kampen för att försörja sin familj och med större frihet än sina makar kunde ge sig in i gränshandeln med Kina och ta hand om ekonomin, vilket medförde en oväntad tillväxt och djupgående förändringar av samhället. Det var således just den mödosamma marschens kontext – där behovet av att ta hand om kropp och själ, de nordkoreanska myndigheternas tillfälliga tolerans och framväxten av kvinnlig ekonomisk makt samverkade – som gjorde det möjligt för shamanismen, som under decennier försvagats av att ha varit olaglig, att återfå en exceptionell vitalitet i Nordkorea.
Även om shamanismen har utvecklats i två olika riktningar på halvöns norra respektive södra sida, på var sin sida av floden Han, så är motiven för att konsultera en shaman desamma i Seoul som i Pyongyang: födelse, äktenskap, dödsfall … men också vid flytt, husköp, sjukdom, nytt jobb och varje gång som en ande hos en död riskerar att rubba ordningen för de levande. Tack vare ceremonier och orakelsvar kan man komma att upptäcka att en envis hosta som inte vill ge med sig trots behandling i själva verket är ett uttryck för missnöjet hos en förfader, som har låtit förstå att han känner sig sårad. Det är således inget abstrakt utan problem som berör vardagslivet, familjen, dess medlemmar och deras bekymmer.
Ett flertal resor i Nordkorea har gjort det möjligt för mig att observera spår av riter: papperslappar på husdörrar på landet (bujeok, förebyggande lappar som avvärjer onda andar), små grushögar på bergsvägarna (avsedda för bergets ande, Sansin), risgryn med sesamolja utströdda på marken i närheten av en fors (spår av riten bangto), för att ingen ska trampa på gränsernas sandbank (för att inte såra Samsin, skogens skyddsgudinna) eller avklippta naglar med grovt salt på vägen (spår av riten bangto).
I alla av de ovan angivna fallen förnekar de intervjuade nordkoreanerna bevisen för denna praktik. Och likväl är de samstämmiga: det finns tusentals shamaner i hela landet. Av vittnesuppgifter att döma beräknar man att det fanns cirka 300 verksamma siare och shamaner i Pyongyang under 2000-talets första decennium. Alla har en mottagning, oavsett social tillhörighet. Efter det att Kim Jong Un kom till makten i början av 2012, har den officiella attityden mjuknat. ”Att ägna sig åt vidskepelse” är inte längre olagligt, men att tjäna pengar på detta är det.
Enligt paragraferna 267 och 268 i den nordkoreanska brottsbalken, reviderad 2012, riskerar ”den som ägnar sig åt vidskepelse i utbyte mot pengar eller varor ett års straffarbete. Om aktiviteten visar sig vara allvarlig och återkommande, är straffet tre år i arbetsläger”. Men, förtydligar en gammal nordkoreansk siare som flytt till Sydkorea: ”Att äga en bibel är ett brott, men jag har aldrig sett någon som dömts för att ha utövat shamanism.”
I Nordkorea ber man om saju, en form av spådomar som också är väldigt populära i Sydkorea. Dessa bygger på födelsedatumet och ödets fyra pelare – år, månad, dag och klockslag, enligt månkalendern. På första plats bland klienternas frågor kommer förhoppningen på livet, ”ty om kroppen är stark, kan man trotsa allt”. Därefter kommer hälsan. På den här punkten utmärker sig Sydkorea, där man inför ett kommande äktenskap ”rådfrågar för att ta reda på om karaktärerna är kompatibla”, medan man i Nordkorea vill ”få kännedom om den andres hälsotillstånd”, en avgörande beståndsdel för att bilda ett bestående par, i ett land där hälsa och föda är något osäkert och slumpartat. Därefter kommer, för partikadrar och officiella personer, möjligheterna till befordran, att flytta och att skaffa bostad, eftersom bostäderna tilldelas av staten i Nordkorea, men också vilken utbildning deras barn kommer att få. Utbildningsinriktningen och valet av framtida yrke inom myndigheterna för utbildning och politik är i praktiken inte ett val för individen eller familjen.
Mindre isolerat än tidigare kommer Nordkorea under de kommande åren att ställas inför nya utmaningar, bland annat från religionen. Regimen är medveten om detta. Liksom inom andra områden kommer den att fortsätta att tillämpa en politik som växlar mellan öppenhet och repression för att kontrollera det andliga området. Dock kommer man hela tiden att gynna andliga rörelser som man anser vara en del av den koreanska kulturen (buddhism) samtidigt som man underblåser patriotiska och nationalistiska känslor inom dessa, i förbindelse med Sydkorea. Ty, trots att regimen till sitt väsen officiellt är ateistisk, har andligheten aldrig upphört att nära det koreanska folket, och den skulle i förlängningen kunna bli ett av de band som håller samman en återförenad halvö.
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études marsnummer 2021.
Juliette Morillot är fransk journalist och författare till ett flertal böcker om Nordkorea.
Ur Signum nr 6/2021, s. 39–46.