av MARIE DEMKER
Filosoferna borde styra staten, så tyckte Platon. Det är väl att ta i kanske, men filosofer borde åtminstone ha en starkare röst i samhällsdebatten. Ämnet har varit olyckligt och oförtjänt i skuggan av debattens vurm för empiriska mätresultat och datamängder, tolkade utan större insikter och utan att det finns några utpekade och relevanta problem att lösa. Utan filosofins långa perspektiv och fokus på komplexa konsekvenser står sig samhällsdebatten slätt.
Två filosofer som gärna delar med sig av sina argument för demokrati är dock Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö. I en bok som till namnet och formen är ett försvar för demokratin, ett försvar värdigt vår tid, är det ändå de av författarna önskade förändringarna som styr framställningen. Folk & vilja inleds med ett flertal kapitel där själva beslutsmodellen demokrati försvaras. De stannar för en avskalad beslutsmodell utan ingående värderingar eller etiska principer. Men i den avslutande delen är det den globala demokratin som – enbart genom sina beslutsprinciper får man förmoda – skall försvara oss mot klimathotet, skapa resursrättvisa och undvika ett ”återupprättat folkhem”. En demokrati utan inneboende värden och etiska principer skulle rimligen kunna åstadkomma motsatsen; ett brinnande jordklot, en herreklass som i kraft av sina resurser skapar underordning och nya stängda välfärdsreservat. Nej, en global demokrati av Tersmans och Tännsjös snitt har inte framtiden för sig, en demokrati i praxis bygger på erkännandet av de mänskliga fri- och rättigheterna och på förekomsten av en rättsstat. Utan ett avgränsat våldsmonopol med transparenta processer för åtgärd i relation till dem som bryter de demokratiskt tillkomna överenskommelserna finns det inte möjlighet att bygga upp den tillit som krävs för en väl fungerande demokrati.
Tersman och Tännsjö diskuterar samvetsfrihet i boken, i ett exempel talas om möjligheten att göra vapenfri tjänst för att slippa göra våld till exempel på sina religiöst motiverade värderingar om rätten att inte döda. Denna samvetsfrihet ser Tersman och Tännsjö som ett svek mot demokratin. De skriver ”Vi avvisar tanken att man har en rätt – som skall tillgodoses av staten – att följa sitt samvete.” Deras argument är att man skall strida för sin sak om man inte vill till exempel delta i militärt försvar av sitt land. För mig ter resonemanget sig bakvänt då gränserna för samvetsfriheten – och acceptansen av den från båda sidor – är reglerade i konventionen om de mänskliga rättigheterna och därmed universella. Och att båda parter accepterar dem är ju snarast det yttersta tecknet på demokrati – jag som medborgare accepterar att jag tillhör en minoritet och därmed inte kan tvinga min hållning på alla andra. Att man som vapenfri därutöver har all rätt att opinionsbilda och mobilisera för sin sak är en helt annan fråga.
Författarna framställer också här och där en bild av att demokratin som styrelseskick håller på att förlora sitt stöd bland medborgarna, och kanske särskilt bland unga. Förklaringen som ges är att de rikaste får igenom en oproportionerligt stor del av sina förslag samt att den globala finanskapitalismen binder politikernas händer så att de inte kan föra en politik i folkets intresse. Men förtroendet för demokratin sjunker inte nämnvärt, särskilt inte i de länder där den tillämpas med utgångspunkt i de mänskliga fri- och rättigheterna. I Sverige är nöjdheten med demokratin hög och har faktiskt ökat sedan millennieskiftet. I SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet anger 77 procent (2020) att de är nöjda med hur demokratin fungerar på nationell nivå. Och forskningskonsortiet World Value Survey visar gång på gång hur frihetliga värden gör framsteg på den globala scenen och att önskan om demokrati är universell.
Tersman och Tännsjö skall ha all heder för sin vilja att utveckla argumentationen för demokrati på logisk och principiell grund, men också för insikten om att demokratin i dag behöver artikulerade vänner som står upp för dess sak. Det räcker inte med högtidstal och flaggor.
Det ligger i allas våra händer att utveckla och kultivera demokratin, att fylla den med etiska och rättfärdiga principer och att globalt mobilisera stöd för demokratiskt impregnerade lösningar på existentiella hot. Det är ett försvar för demokratin i vår tid.
Marie Demker är professor i statsvetenskap och dekan för Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 6/2021, 47–48.