av KJELL BLÜCKERT
Gunnel Vallquist (1918–2016) var en av de mest profilerade och tongivande katolikerna i det svenska kultur- och kyrkolivet under 1900-talet. Att hon redan nu får en biografi känns naturligt. Samtidigt har det sina problem, vilket bokens författare filosofie doktorn, författaren och översättaren Alva Dahl tillstår i sitt efterord. Låt oss återkomma till detta. Få, om ens någon, i den yngre generationen torde dock vara bättre skickade att biografera Vallquist än Dahl.
Genom Gunnel Vallquists livsberättelse ges många inblickar i svenskt kyrko- och kulturliv. Hennes katolska horisont ger vida utblickar mot historien, den europeiska kulturen, omsorgen om den religiösa trons intellektuella hederlighet, den ekumeniska dialogen. Hennes livshistoria förkroppsligar också i mångt och mycket den katolska kyrkans resa in i senmoderniteten. För den som likt recensenten haft stor respekt för, låtit sig inspireras av och understundom förargats på Gunnel Vallquist är det ett kärt återseende att läsa boken. För yngre generationer, som inte levt under hennes tid och för vilken hon kanske bara är ett namn på en ledamot i Svenska Akademien, kan denna bok både vara kyrko- och kulturhistoriskt bildande och inspirerande på ett personligt plan.
Gunnel Vallquist föddes i en gediget borgerlig familj. Eftersom fadern var officer flyttade man på sedvanligt sätt ofta. Hon gifter sig 18 år gammal med en 15 år äldre officer, men äktenskapet kraschlandar redan när hon är 20. Hon flyttar till Stockholm, försörjer sig som sekreterare, tar studenten som privatist i akt och mening att studera humaniora vid universitetet. Hon får kontakt med dominikanerna, som etablerat kommuniteter i Stockholm under 1930-talet under stort motstånd från den svenska offentligheten. Vallquist bosätter sig i systrarnas pensionat för unga kvinnor, går i trosundervisning hos pater d’Argenlieu och konverterar 1939.
Under början av 1940-talet studerar hon i Uppsala och blir en del av en minimal katolsk miljö kring den legendariske – och i mångas ögon helgonlike – tyske jesuiten Josef Gerlach. Han låter studenterna publicera sig i den katolska kulturtidskriften Credo, som senare bytte namn till Signum, och mellan åren 1942–2007 bidrog Vallquist sammanlagt med ett fyrtiotal texter av olika slag.
Efter kriget reser Vallquist till Paris för vidare studier och försörjer sig som frilansskribent och översättare. Men framför allt är avsikten att marinera sig i fransk och katolsk kultur. Hon trollbinds av den benediktinska liturgin i Abbaye Sainte-Marie på rue de la Source och får genom sin själasörjare där, Charles Massabki, ingångar till de tongivande katolska kretsarna i Paris. Hon engagerar sig med hull och hår i intellektuellt arbete och ett intensivt liturgiskt liv och ambulerar mellan Sverige och Frankrike och möter under denna tid mannen i sitt liv.
Gunnel Vallquist kommer aldrig att gifta sig igen. Den katolske studentkamraten och fästmannen Arne Rask blir benediktin, men förblir en vän för livet. I stället blev det så, som hon skriver till författarkollegan Sven Stolpe, att Marcel Proust ”nog kommer att bli mannen i mitt liv”. Översättningen av På spaning efter den tid som flytt blir den röda tråden i hennes yrkesliv. Hon kämpar ständigt med sin förläggare på Bonniers Georg Svensson om en plan för utgivningen. Men hon vägrar att ge avkall på noggrannhet, inte minst vad gäller rytm och stil. Det är inte minst för och genom denna storartade kulturgärning som hon väljs in i Svenska Akademien 1986.
Gunnel Vallquist ger 1995 ut en självbiografi Katolska läroår. Uppsala–Paris–Rom. Den behandlar huvudsakligen perioden från hennes konversion fram till 1960, men har ett avslutande kapitel som sedan sammanfattar resten av hennes intresseområden fram till 1990-talet: den ortodoxa kyrkan, radikal ekumenik, försöket till lekmannakommunitet i Rimbo. Man kan säga att de fyra stora dagböckerna från Andra Vatikankonciliet som kommer efter varje session till stora delar också är en sorts intellektuell självbiografi. De ges även ut på tyska.
Alva Dahl är som kvalificerad översättare och nordist särskilt skickad att skriva om Vallquist som översättare och det är denna del av boken som tillför något nytt. Bedömningen av Vallquists insats som ledamot i styrelsen för den statliga Bibelkommissionen, som ledde fram till NT-81 och Bibel 2000, och hennes direktörstal i Akademien är mjukt formulerade men mycket skarpa i sak. Här framstår Vallquist som allt annat än radikal; snarare som essentialistisk purist och Dahl benämner hennes språksyn ”positivistisk”. Vallquist har inte, menar Dahl, tagit till sig den moderna språk(vårds)forskningens mer dynamiska syn på språket. Hon söker ständigt i en mer definitiv mening le mot propre och le mot juste. Hon avgår med buller och bång från kommissionen, när hon inte får genomslag för sin kritik, men fortsätter sitt skyttegravskrig mot språkförflackningen från sin position i Akademien.
Was katholisch ist bestimmen wir hier selbst, lär den av Vallquist uppskattade Heinrich Böll haft som devis i sitt arbetsrum. Dahl skriver väl fram detta trotsiga drag hos Vallquist. Hon tecknas som en sval person, rationalistiskt lagd, ständigt sökande efter sin kallelse, nyfiken på det nya, som lots förmedlande det hon funnit, kritiskt lojal mot den katolska kyrkan, men framför allt mot det hon kallar Kyrkan.
Alva Dahls upplägg av boken följer nära Gunnel Vallquists egen presentation av sitt liv och hennes texter. Boken är skriven con amore. En kritisk blick kastas egentligen endast på Vallquists språkideal och bristande problematisering av kvinnans ställning. Dahl konstaterar att Vallquist aldrig bekymrar sig om att hon är den enda kvinnan i många sammanhang, och på direkta frågor om kvinnans plats i kyrka och kulturliv svarar hon ofta med ganska förenklade resonemang. Det betyder inte att hon saknar kvinnliga vänner – tvärtom. Ej heller att hon inte har radikala uppfattningar i kontroversiella frågor, såsom kvinnliga präster. Men kvinnosaken engagerade henne aldrig på djupet. Vallquists vänner kommer mer till tals än hennes kritiker. Riksetikern (Lars Gyllenstens berömda karakteristik), kättaren, den stöddiga smak- och språkpolisen kommer mer i bakgrunden.
För att återvända till det inledande problemet och tveksamheten. Vad är det som saknas i denna biografi? Det korta svaret är – källmaterial. Dahl har inte tillgång till Gunnel Vallquists eget arkiv, i listan över intervjuade personer saknas många självklara röster (andra kan uppfattas som perifera). Inget arkivmaterial från hennes förmodligen mycket stora korrespondens med personer utanför Sverige har använts. Hennes korrespondens med stora personligheter som Jean Daniélou, Hans Küng, Hans Urs von Balthasar och många, många fler skulle – om den finns kvar – kunna kasta mycket ljus över Vallquists person.
Vallquists intellektuella tillflöden från den europeiska katolska världen kommer heller inte till tals. I litteraturlistan finns endast sex poster på andra språk än svenska, varav fyra är på engelska, ingen på franska. Detta sammantaget gör att mycket återstår för den som på djupet vill tränga in i Vallquists intellektuella profil.
Men slutligen måste ändå sägas att Alva Dahls välskrivna och i övriga svenska arkiv välgrundade forskning är en fin första introduktion till det rika liv som var Gunnel Vallquists. Den som vill få ett första smakprov av boken kan med fördel ta del av ett samtal mellan författaren och John Sjögren i Signum-podden. Den som på tio minuter vill få Gunnel Vallquist i blixtbelysning ska läsa den förra ledamoten i Svenska Akademien Sara Stridsbergs lysande inträdestal över sin företrädare.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 48–50.