av PHILIP GEISTER
I en tid som är överskuggad av långvariga, svårlösta kriser (covid-19, klimatförändringen etc.) är det en utmaning att upprätthålla hoppet. Det är ju hoppets poäng att räkna med att allt kommer att bli bra. Oddsen att drömmarna någon gång kommer att bli förverkligade är dock inte särskilt höga just nu. I alla fall inte ur ett sekulärt perspektiv.
En teologisk vägledning om hopp kommer därför i rätt tid. Werner G. Jeanrond är mycket lämpad att ta sig an utmaningen att formulera en hoppets teologi. Känd i Sverige som före detta professor i systematisk teologi vid Lunds universitet är han just nu professor i samma ämne vid Oslo Universitet. Hans bok ingår som del två i en trilogi om de tre teologala dygderna.
Första boken i trilogin, handlade om kärlek. Det är en fördel om man har läst den, Kärlekens teologi, när man vill placera de tankar som utvecklas i Hoppets dynamik i sitt större sammanhang. Av de tre dygderna har tron fått en alltför stor betydelse, beklagar Jeanrond och hans trilogi är ett försök att återställa kärlek som den viktigaste dygden i vars tjänst i sin tur hopp och tro står.
Hoppets dynamik öppnar stora vyer. Det ligger i viss mån i hoppets natur. Jeanronds presentation erbjuder gott om byggstenar för en hoppets teologi, i kärlekens tjänst. Men den avhandlar också alla centrala frågor inom eskatologin och placerar den i sitt teologiska sammanhang. Till exempel helvetet: är helvetet Guds straff för människors synder eller den yttersta konsekvensen av missbrukad frihet? Hur ska vi tänka oss den yttersta domen? Varför tror kyrkan på en skärseld? Jeanronds genomgång av de yttersta tingen och hans reflektion kring dem är bildande och inspirerande.
Han vågar sig till och med på en konkret användning av denna eskatologi på en så aktuell fråga som Europas framtid och argumenterar för en interreligiös förståelse av hopp. Jeanrond formulerar en dagsaktuell och unik utgångspunkt för en hoppets teologi. Samtidigt erbjuder han en gedigen genomgång genom den kristna teologiska traditionen och katolska kyrkans lära om de yttersta tingen. På köpet får läsaren en fräsch samhällsanalys av Europas politiska utmaningar och Jeanronds funderingar om hur dessa bör hanteras. Till dem som anförtror sig åt Jeanronds ledning vill han ge verktyg till att ”agera med självkritisk övertygelse, passionerad kärlek och förvandlande hopp om förnyelse av vår kontinent till förmån för världen och universum”.
Det är sannerligen mycket som utlovas. Men det kostar. Man måste läsa om den kristna traditionen med Jeanronds ögon. Det är nämligen inte många teologer i kristendomens historia som – betraktat med Jeanronds kritiska blick – har tolkat det kristna budskapet utifrån kärleksbudet som dess centrum. De flesta teologer har inte börjat med kärleken utan med tron. Men tron skapar enligt Jeanrond rigida system av övertygelser som i sin tur används för att exkludera dem som tänker annorlunda. Tron är lämplig för att befästa maktpositioner eller skydda klanintressen men inte för att närma sig Guds väsen. Kärlek är ”att respektera den andre som annan”. Annorlundaskap, även ett religiöst annorlundaskap, ”kräver respekt, nyfikenhet, mod och ett kritiskt engagemang för ett vidare upptäckande”. Det är en vacker definition av kärlek. Som läsare hade man dock önskat sig att författaren själv konsekvent hade använt sig av den hållningen i sina ofta skarpa omdömen om teologer, politiker och framför allt kyrkliga ämbetsbärare som figurerar i boken. Så växer långsamt bilden fram att kyrkans synliga gestalt snarare är ett uttryck för klerikalt maktmissbruk än för en frälsningsgemenskap. Men kan till exempel kyrkobyggnader verkligen reduceras till de ”religiösa rörelsernas […] traditionella strävanden efter dominans, hegemoni och makt”? Är det en kärleksfull och respektfull tolkning av den andre att utgå ifrån att maktintresse var det som i djupet motiverade de människor som Jeanrond kritiserar?
Jeanrond är angelägen om att den kristna traditionens kärna inte misstolkas. I boken finns därför ofta formuleringar som talar om ”farliga” misstolkningar som måste ”avslöjas” och som han vill ”varna” för. Men om kärlek innebär uppskattning av det som är annorlunda behöver man kanske inte vara rädd. Andra uppfattningar behöver ju inte vara farliga bara därför att de inte är mina.
Men Jeanrond har ytterligare en insikt om kärlek som han hittat hos Thomas av Aquino och som han värdesätter: att älska betyder inte att gilla. Recensenten får medge att han själv aldrig har lyckats att älska någon som han inte gillade. Men även om han har en lång väg kvar att gå på kärlekens väg kan han se poängen med denna definition: Kärleken överstiger vår intellektuella och vår emotionella förmåga. Det gör hoppet också. De tvingar oss att lämna vår kunskap och våra känslor bakom oss och att förvänta oss mer av Gud än vi själva ens kan föreställa oss. Jeanronds bok får fram denna insikt och inte minst därför är den en värdefull och givande läsning.
Philip Geister är jesuitpater, teol. dr och rektor för Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 51–52.