av STEN HIDAL
Denna bok ingår i projektet Uppsala universitets historia 1793–2000, ett vidareförande av Claes Annerstedts stora universitetshistoria som gick fram till 1792. Av omfångsmässiga skäl ges historiken över teologiska fakulteten ut som en egen volym.
Det kan tyckas vara mycket att ägna 400 sidor åt något mer än 80 år av en enda – och därtill ganska liten – fakultets historia. Som jämförelse kan nämnas att Håkan Westling på endast något mer än 300 sidor skriver den medicinska fakultetens historia i Lund under hela dess tid och Kjell Å. Modéer om den juridiska fakulteten på 550 sidor. Men 1900-talet är en mycket viktig tid för teologin i Sverige: olika vetenskapssyner konkurrerade, tjänstetillsättningarna var dramatiska och tilldrog sig uppmärksamhet utifrån. Så sidantalet kan väl motiveras.
Författaren skriver i förordet: ”De studier som här föreligger är utförliga och har ett brett perspektiv.” Det är ord som i hög grad besannas i den följande framställningen. Men aldrig förloras det övergripande perspektivet: det är fakultetens, inte de enskilda ämnenas historia som skildras. Inte minst häri har boken sin styrka. Men vi får även en god bild av hur de olika ämnena utvecklas i takt med att ämnesföreträdarna kommer och går.
Under 1900-talet var det framför allt två perioder som kom att skaka teologin i Uppsala och förändra dess inriktning. Den historisk-kritiska bibelforskningen slog igenom i början på 1900-talet. Dess seger var i stort sett vunnen när Gillis P:son Wetter blev professor i Nya testamentet 1923. Han var en radikal företrädare för den religionshistoriska skolan och föga intresserad av urkyrkans bakgrund i Gamla testamentet och judendomen, desto mera av hur den påverkades av hellenistiska mysteriekulter. Han hann dock verka endast några år innan han avled.
Oppositionen mot hans utnämning gällde framför allt om en sådan person kunde vara lämpad som lärare för blivande präster. I en livlig tidningspolemik framhölls det att detta var en ovidkommande synpunkt och att forskningen vid universiteten skulle vara fri och obunden. Särskilt den blivande ecklesiastikministern Arthur Engberg drev starkt denna linje i socialdemokratiska tidningar. Det bör dock påpekas att det över tid snarare var den allmänna skolans kursplaner som motiverade förändringar, inte fakultetens egenskap av att vara ett prästseminarium.
Den andra större förändringen gällde de systematiska ämnena och inträffade successivt under 1950- och 1960-talet. Början gjordes med att Axel Gyllenkrok utnämndes till professor i dogmatik med symbolik år 1960. Han hade kommit fram till att ämnet dogmatik vetenskapligt endast kunde vara idéhistoria. Detta innebar, som Bexell framhåller, att dogmatikämnet vid fakulteten inte längre såg som sin uppgift att åt de blivande prästerna ge en sammanhållen bild av den kristna trons innehåll ”och ännu mindre av dess system i just luthersk tappning”. Tidsmässigt kom detta att sammanfalla med Hedeniusdebatten om tro och vetande.
Därmed beseglades den separation mellan kyrkan och teologiska fakulteten som under lång tid varit på gång. Prebendeinstitutionen, alltså att flera professorer i fakulteten varit kyrkoherdar i eller i närheten av Uppsala, började avskaffas på 1920-talet, några decennier senare försvann fakultetens representation i domkapitel och kyrkomöte. Den förste tjänsteinnehavaren som avvek från mönstret var kyrkohistorikern och baptisten Gunnar Westin (han var dock även medlem av Svenska kyrkan). När han skulle utnämnas 1937 inträffade följande kuriositet. I konsistoriet, som hade att föreslå regeringen vem som borde utnämnas, var seden att den yngste professorn först skulle yttra sig. Det råkade bli en katolik, professorn i statistik Josua Linder, som fick föreslå den förste frikyrkomannen till en teologisk professur!
Den fortsatta utvecklingen inom de systematiska ämnena kan inte här beskrivas, men trenden i konfessionslös inriktning förstärktes. Här möter namn som Anders Jeffner och Ragnar Holte. Härigenom kom också Uppsala och Lund att skilja sig åt på ett markant sätt. Redan tidigare hade den så kallade lundateologins representation i sakkunnigsammanhang varit problematisk.
Denna bok ägnar mycket utrymme åt att skildra turerna kring professurernas återbesättande, och det med rätta. Tillsättningen av akademiska tjänster i Sverige präglas av en mycket hög grad av transparens. En tillsättning måste passera genom många instanser: sakkunniga, fakultet, konsistorium, kansler och regering – ofta blev röstsiffrorna olika allt eftersom ärendet fortskred. Detta är nu betydligt förenklat. Vad som för en utomstående kan tyckas vara akademiska gräl kring petitesser återspeglar inte sällan en dynamik mellan olika vetenskapssyner som förtjänar uppmärksamhet. Här finns ett rikt material i protokoll, sakkunnigyttrande och klagoskrifter. Motsvarande fakultetshistorik för Lund, Theologicum i Lund. Undervisning och forskning i tusen år, redigerad av Birger Olsson, Göran Bexell och Göran Gustafsson (2001), är mycket mera förtegen på denna punkt. Man kan få intryck av att tjänstetillsättningar i Lund var närmast idylliska skeenden, vilket dock ingalunda var fallet.
Mindre tilltalande sidor hos aktörer kommer ibland fram vid dessa tillfällen. Under åren 1939–1954 var Sigfrid von Engeström professor i teologisk etik med religionsfilosofi. Han hade skrivit en monografi om Luthers trosbegrepp, som bland annat visade att försanthållandet var en viktig del av reformatorns trosbegrepp. När han skulle avgå förvägrades han att bli sakkunnig i sitt eget ämne och en närmast kränkande motivering lämnades till protokollet av några kolleger. Det inträffade kan inte betecknas som något annat än en skandal.
Även om boken till stor del handlar om professorer, så lämnas inte studenterna helt utanför. Till att börja med noteras vilka professorer som varit inspektorer i studentnationer, en viktig sida av deras verksamhet som ofta ignoreras. Vi får vidare vet vilka böcker som skulle tenteras på i de olika ämnena, och en inledande fyllig exposé redogör för studieordningar, yttre förhållanden och internationella kontakter. Värdefullt är också att det efter varje ämne tillfogas en ”Exkurs: efter 2000”, där vi får veta hur läget är nu.
Boken är rikt illustrerad med fotografier och har en utförlig litteratur- och källförteckning. Oloph Bexell har skrivit en föredömlig fakultetshistoria.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 52–54.