av YVONNE MARIA WERNER
Under blixt och dunder skapades en ny katolsk kyrka då påven Pius IX förkunnade dogmen om den påvliga ofelbarheten på Första Vatikankonciliet den 18 juli 1870. Detta är huvudtesen i den tyske kyrkohistorikern Hubert Wolfs biografi vars titel översatt till svenska lyder Den ofelbare. Pius IX och uppfinnandet av katolicismen under 1800-talet. Wolf har gjort sig bemärkt genom flera kontroversiella böcker om modern katolsk kyrkohistoria. I denna bok följer han samma spår, och han plockar också upp en del av sina kritiska inlägg från tidigare publikationer samtidigt som han breddar perspektivet. För minoriteten på konciliet handlade det enligt Wolf om att tvingas erkänna en ny lära som dogm. Att utreda hur det kunde bli så är det övergripande syftet med hans undersökning.
Boken presenteras som en biografi om den i samband med jubelåret 2000 saligförklarade påven Pius IX. Men det är inte en klassisk biografi utan snarare en mikrohistorisk skildring av denne omstridde påve med fokus på hans kyrkopolitik. Som en röd tråd löper tesen att Pius IX:s pontifikat innebar ett brott i den katolska kyrkans historia, en utveckling som fullbordades med dogmatiseringen av det påvliga läro- och jurisdiktionsprimatet under Första Vatikankonciliet. I sin tolkning av denna händelse ansluter Wolf till den samtida inomkatolska kritiken mot dogmatiseringen, vilken utgör en inspiration för den tes han driver.
Boken har ett kronologiskt upplägg, och läsaren får följa huvudpersonen från vaggan till graven. Pius IX föddes 1792 i Senigallia i dåvarande Kyrkostaten som nionde barnet i grevefamiljen Mastai-Ferretti och fick dopnamnet Giovanni Maria. Hans ungdom präglades av upplevelser av fransk ockupation. Men efter Wienkongressen 1814–1815 återställdes den gamla ordningen i Kyrkostaten, alltså det konglomerat av territorier i Mellanitalien som hade påven som sitt världsliga överhuvud. Strax därefter inledde den unge Mastai-Ferretti akademiska studier i Rom. Efter en omvändelseupplevelse slog han in på den prästerliga banan. Han prästvigdes 1819 med särskild dispens på grund av sin epilepsi, en sjukdom som han senare lärde sig behärska. Efter tjänstgöring som församlingspräst och diverse uppdrag i den påvliga kurians tjänst, bland annat som påvligt sändebud i Chile, utnämndes han 1827 till biskop av Spoleto. Som biskop var han populär, och 1840 kreerades han till kardinal.
1846 valdes Mastai-Ferretti till påve, och därmed inleddes världshistoriens längsta pontifikat som varade fram till 1878. Pius IX genomförde reformer i Kyrkostaten och framstod till en början som liberal. Men erfarenheterna av 1848 års revolution, då han tvingades fly från Rom, ledde enligt Wolf till att han kom att anta en alltmer konservativ hållning. Detta yttrade sig i en strävan att, som han beskriver det, omforma den katolska kyrkan till en centraliserad organisation under påvlig ledning.
Påveämbetet fick därmed, menar Wolf, en autokratisk karaktär, och i en rad påvliga läroskrivelser fördömdes flera av den dåtida liberalismens ideologiska grundsatser och den därmed förbundna strävan att utveckla ett samhälle på helt sekulära grunder. Som ideal framträdde i stället den katolska konfessionsstaten. Pius IX kunde här anknyta till den katolska väckelse som under namnet ultramontanism svepte över den katolska världen och som ledde till en aktivering av den folkliga religiositeten och till ett starkare fokus på påven som person. Nu inleddes också traditionen att vallfärda till Rom för att visa sin förbundenhet med påven som kyrkans överhuvud.
Wolf förmedlar intrycket av en makthungrig påve, som eftersträvade totalt herravälde och som med sina läroskrivelser skapade ett nytt fundament för den katolska kyrkan som på viktiga punkter stod i strid med äldre katolsk tradition. Dogmatiseringen av läran om jungfru Marias obefläckade avlelse, för vilken han hävdar att det saknas skriftbelägg, lyfts fram som ett flagrant exempel. Men också den kyrkliga reformverksamhet som Pius IX initierade hade, menar Wolf, en traditionsbrytande karaktär. I anslutning till Benedict Andersons teori om invented traditions försöker han leda i bevis att det här handlade om nya idéer som med epitetet ”tridentinsk” framställdes som utflöde av en äldre tradition.
Också idén om ett särskilt påvligt läroämbete ser Wolf som ett nytt påfund liksom den dynamiska traditionsförståelse som han menar låg till grund för dogmatiseringen av den påvliga ofelbarheten. Dogmen gällde visserligen bara läroformuleringar ex cathedra men kom, hävdar han, i praktiken att tillämpas på alla påvliga uttalanden, vilka därmed fick en normativ funktion. Samtidigt gav jurisdiktionsprimatet påven möjlighet att ingripa i lokalkyrkornas verksamhet på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Pius IX inledde därmed en era av påvlig ”traditionskonstruktion”, vilken enligt Wolf fortsatt in i våra dagar och som nådde en höjdpunkt med Johannes Paulus II. Detta har lett till att påvarna i vår tid bedöms huvudsakligen utifrån sin personlighet och mindre utifrån sin funktion som ämbetsbärare.
Här har Wolff en poäng, men hans analys haltar betänkligt. Han anknyter till samtida kritikers negativa ståndpunkter och ignorerar nyare forskningsresultat som pekar i en annan riktning. Så bortser han från det faktum att Pius IX tog avstånd från en maximalistisk tolkning av det påvliga primatet och han beaktar inte den utsatta ställning som den katolska kyrkan i många länder befann sig i. Påven framstod i detta svåra läge som en garant för kyrkans frihet och katolikernas rättigheter gentemot den moderna statsmaktens absoluthetsanspråk. Ultramontanismen var en katolsk väckelse med stark förankring i den katolska befolkningen, medan de liberalkatoliker som Wolf lyfter fram som förebilder främst representerade akademiska elitgrupper.
Wolf tecknar en mörk bild av Pius IX som person och påve. Han nämner visserligen dennes fromhet och humor, men de negativa omdömena överväger. Slutomdömet blir att Pius IX:s pontifikat var en katastrof för den katolska kyrkan som fått konsekvenser in i våra dagar och att det nu är dags att göra upp med detta arv. Intressant i sammanhanget är att han använder samma typ av argumentation som dagens katolska traditionalister, fast omvänt. Det som de sistnämnda framställer som en evig sanning blir i Wolfs skildring en samling konstruerade traditioner från 1800-talet.
Wolfs bok är välskriven och erbjuder till delar fängslande läsning. Men framför allt är den ett paradexempel på konsten att driva en tes och konstruera en verklighet som bekräftar denna. Den bild han tecknar av Pius IX övertygar inte, men han bidrar till att väcka intresse för denne påve och hans pontifikat.
Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 54–56.