av JOHN SJÖGREN
Torgny Lindgren är en av de författare som redan under sin livstid fick ett antal avhandlingar och akademiska arbeten skrivna om sig. De flesta av dessa har främst tematiskt fokuserat det teologiska och filosofiska innehållet i Lindgrens romaner. Vilket är fullt naturligt. Lindgrens berättelser är ju överfulla av den typen av referenser och tankestoff. Lindgren har också, som så ofta med glimten i ögat, sagt att han blir besviken varje gång hans böcker tas emot som simpla romaner eller rent av skrönor; det är ju teologiska och filosofiska avhandlingar han velat skriva.
Så visst kan man gott fokusera det filosofiska och teologiska innehållet i Lindgrens romaner. Men frågan är om man kan göra det utan att ta formen i beaktande. I all god konst, och till den kategorin hör utan tvekan Lindgren, är form och innehåll oupplösligt ett. Formen är i någon mån detsamma som innehållet. Formen bör vara av särskilt intresse för den som vill förstå just Lindgrens verk, då författaren själv många gånger påpekat att det viktigaste för honom i skrivandet är själva formen. Inte minst tycks musiken ha varit den främsta inspirationskällan till hur romanerna och novellerna formmässigt gestaltas. Därför är det glädjande att Thure Stenström, professor emeritus i litteraturvetenskap, nu skrivit en kort bok med titeln Torgny Lindgren och musiken som Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala ger ut. En bok som rör sig över hela författarskapet (även de sällan omskrivna och mer politiska och samhällssatiriska romanerna före det stora genombrottet med Ormens väg på hälleberget).
Stenström uppehåller sig inledningsvis vid den komplicerade frågan om musikens förhållande till litteraturen. Lindgren har i intervjuer och i sin bok Minnen berättat om hur han arbetar in kontrapunkter i sina berättelser eller hur han vill skapa en roman i formen av ett rondo. Men är det över huvud taget möjligt att så direkt översätta tonkonst till ordkonst? Stenström, som exemplifierar och lutar sig mot ett antal teoretiker som tänkt kring frågan, förhåller sig med rätta skeptisk. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra den typen av överföringar. Stenström citerar bland andra den alltid nyktre Thomas Anderberg: ”Att överföra musikaliska termer på litteratur är vanskligare. Sådana analogier kan vara underhållande men blir krystade i längden. Klarspråk lönar sig bättre. En del av lockelsen i musikens språk består just i att det aldrig blir entydigt.”
Man bör alltså inte ta Lindgrens tal om att skapa berättelser utarbetade efter musikens former alltför bokstavligt. Det handlar givetvis inte om rena överföringar. Ändå kan det vara intressant att se hur Lindgren i exempelvis Hummelhonung skapar en berättarstruktur som liknar eller hämtat inspiration från gregorianikens melodibågar. Men, som sagt, det är svårt att påvisa exakt hur en text skulle efterlikna en viss musikalisk form. Mer meningsfullt är då att gå in i texterna och se vilken roll musiken spelar där. Och det är främst detta Stenström gör i sin bok.
Alla som läst Lindgren vet att musiken har en given plats i hans berättelser. Alltifrån psalmer och läsarsånger, via dragspelsmusiken, till storheter som Bruckner, Mahler och Bach är ständigt återkommande. Stenström visar tydligt hur musiken, som så mycket annat hos Lindgren, har en paradoxal och dubbel karaktär.
I genombrottsromanen Ormens väg på hälleberget, denna fruktansvärda historia om en handelsman som hänsynslöst utnyttjar en familj i deras fattigdom, denna brottningskamp med teodicéproblemet och frågan om människans fria vilja, i denna berättelse blir den enkla musik som den utnyttjade modern spelar på sitt orgelharmonium en bild för nåden; den kraft som håller människan upprätt mitt i eländet. Så länge musicerandet finns har ondskan ingen verklig makt över människan. Samtidigt är det tonerna ur samma orgelharmonium som eggar den liderlige lanthandlaren innan han tar ut sitt arrende i sänghalmen. Musiken som bärare av både ljus och mörker, alltså.
Stenström visar också hur Lindgren var allt annat än en musikalisk snobb. Snarare finns musiken med som en del av det som är ett genomgående tema hos Lindgren, nämligen ambitionen att upphöja det ringa och se det äkta och sköna också i det låga och förfalskade. Något som tematiseras särskilt i romanerna Dorés bibel och Till sanningens lov. Den senare är en något förbisedd roman i Lindgrens verklista som Stenström intressant nog avslutar med en analys av. Där står skönheten inte bara att finna i den förfinade och avancerade konstmusiken. Även i den kommersiella dussinmusiken finns något av stort värde. Där handlar det, som Stenström uttrycker det, om att det falska paradoxalt nog kan vara det äkta. Eller som Lindgren själv skriver i Minnen: ”Falskheten är en kvalitet, den döljer värden som jag skattar högt.”
Stenström skriver också intressant om hur frågan om formen och musiken går rätt in i det som Lindgren beskrivit som sin egen stora livsproblematik. Han menar sig nämligen ha varit en känslighetens och känslosamhetens fånge. Därför blev en figur som Thomas Mann, med sin stränga formmedvetenhet och idealet om Haltung und Würde, hållning och värdighet, ett så starkt ideal för Lindgren. Och i musiken finns på sätt och vis detta problemkomplex fångat. I musiken finns både den kaotiska känslosamheten och den ordnade formen. Eller som Thomas Mann uttrycker det i sin stora musikroman Doktor Faustus: ”Musik är tvetydigheten som system.”
Thure Stenström har skrivit en utmärkt introduktion på temat Torgny Lindgren och musiken, ett tema som förhoppningsvis kan komma att utvecklas, fördjupas och varieras av andra litteraturvetare i framtiden. Till alla intresserade av Lindgren, eller av musik, rekommenderas boken varmt.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 6/2021, s. 56–58.