av OLOPH BEXELL
Lagga är namnet på en svensk socken. Den ligger en dryg mil sydost om Uppsala, där de gamla folklanden Attundaland och Tiundaland möts. På många sätt är det en ganska vanlig mellansvensk socken, men i ett historiskt perspektiv alldeles unik. På Mora kungsäng i Lagga skedde de medeltida kungavalen. Som bekräftelse lyftes den valde rituellt upp på det som kallades Mora sten för att hyllas såsom rätt konung. Sedan det var gjort begav man sig in till Uppsala för den kyrkliga kröningen. Som dokumentation av valet lades en sten på platsen med den nye kungens namn inhugget. Det tidigaste omnämnandet av att ett kungaval ägt rum på Mora äng finns i Erikskrönikan och gäller Magnus Ladulås 1275. Men ritens historia torde gå avsevärt längre tillbaka i forntiden än så.
Om detta berättar Sven-Erik Pernler i sin nya bok om Laggahärad. En medeltida socken i Uppland. Den handlar om Laggas hela medeltidshistoria och om de dåtida människor som han spårat upp i arkiven. På den tiden var socknens namn alltså Laggahärad (’bygden vid strandkanten’) och det är detta som används boken igenom och i dess titel. Den kortare varianten dyker upp först på 1500-talet, således efter den period som Pernler här har ägnat sig åt.
Sedan mer än 500 år är kungavalsstenen försvunnen, och det är många som har letat efter den. Frågan om varför och när Mora sten försvann är omdiskuterad, och man vet heller inte var på ängen den haft sin plats. När källorna säger att den var vit till färgen kan det tyda på att det var fråga om Vattholmamarmor, som användes bland annat vid det nya domkyrkobygget i Uppsala.
Pernler redovisar forskningsläget med dess olika hypoteser. Kan det ha varit någon medeltida tronpretendent som medvetet destruerat den? Själv driver han tanken att det skulle vara Laggahäradsbor som medvetet gömt undan stenen såsom ett led i ett slags bondeuppror mot Gustav Vasa. Han menar att undangömmandet var ett motdrag mot dennes planer på att på gammalt vis legitimera sig själv och sina efterkommande som landets kung. Detta menar Pernler skulle förklara det intresse kungen sägs ha haft för att ”den rätta Mora sten” skulle återfinnas. Men det förutsätter att stenen försvann sent. Ett spekulativt indicieresonemang utifrån tänkta intentioner byggs upp men slutar ändå med den kritiske forskarens lakoniska: ”Vi vet inte.”
Men det motsäger egentligen inte ett av arkeologen Mats G. Larssons förslag i ett spännande resonemang (Fornvännen 2010), att den porösa stenen vid någon flyttning kan ha spruckit sönder i mindre stycken och alltså inte finns kvar så som den en gång var.
Några av dokumentstenarna finns i dag i den lilla museibyggnad som 1770 uppfördes norr om det som då och i dag heter Morstena, alldeles invid stora landsvägen mellan Uppsala och Östuna. Sedan länge är Mora äng en del av vidsträckta, numera utdikade och uppodlade fält.
Genom en geologisk undersökning har Larsson visat att stenarna i museet dels är kalksten, dels Vattholmamarmor. Kanske finns efter olika öden och äventyr rester av Mora sten ändå där? Gärna hade jag sett att Pernler mera utförligt diskuterat argumenten för denna Larssons artefaktorienterade och mera bestickande hypotes innan han kort avfärdar den. Vad är det vi verkligen vet?
Röstberättigade vid kungavalen på Mora äng var mellan 500 och 600 personer, alltså fler än vad som bodde i Laggahärad. Pernler reflekterar kring den konkreta fråga som ställts, hur och var alla dessa tillresande människor och deras följen härbärgerades och utspisades och hur alla hästar fick foder. Han avvisar tanken på byggnader i Laggahärad för det ändamålet. Uppsala med dess resurser låg ju inte långt bort och någon övernattning behövdes inte.
Sven-Erik Pernler är en verklig folkbildare och boken förtjänar en läsekrets också bland dem som ingenting har med Lagga att göra, men som vill lära känna medeltidens vanliga värld i en lokal miljö. Han bor numera själv i Lagga och framträder här både som den noggranne medeltidsforskare vi lärt känna genom åren och som engagerad lokalhistoriker. I tre avdelningar – Kyrkan, Tinget samt Byarna och gårdarna – med tillhopa 38 både korta och lättlästa kapitel får läsaren en fascinerande insyn i tidens liv och förhållanden. Många frågor ställs, men alla går således inte att besvara. Men allt är väldokumenterat i fotnoter, som öppnar för vidare studier.
Av mera lokalt intresse är genomgången av Laggahärads byar med vad man kan veta om människorna där. När boken börjar med att utförligt beskriva socknens medeltida kyrka, dess tillkomsthistoria, målningar och bevarade eller konfiskerade inventarier är det inte bara det antikvariska eller konsthistoriska som diskuteras. Läsaren får ofta och på ett förtjänstfullt sätt också en teologisk tydning och funktionell förklaring.
Genom sin genomgång av problemen kring vad som hände på Mora äng och med Mora sten har boken om Laggahärad ett intresse som sannerligen inte begränsas bara till dagens Laggabor. Men är vi kanske mera nära frågans lösning än vad den visar? Mer kommer säkert att sägas om mysteriet Mora stenar.
Oloph Bexell är professor emeritus i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 58–59.