av TOBIAS HÄGERLAND
Kristna kan tala om Muhammed som profet. Det är en av flera teser som Jakob Wirén argumenterar för i sin omfattande bok om religionsdialog och religionsteologi. Med tanke på att Wirén inte bara är docent i systematisk teologi utan också teologisk sekreterare åt Svenska kyrkans ärkebiskop, är det naturligt att detta medvetna ställningstagande har väckt intresse och reaktioner. Men för att förstå och bedöma resonemangen bakom tesen räcker det inte att bläddra fram till det kapitel som handlar om Muhammed, vilket kanske en del kritiker i bästa fall har gjort. Den som läser boken noggrant i dess helhet kommer att upptäcka att slutsatsen i det kapitlet hänger samman med en gedigen utredning av, och positionering i förhållande till, frågan om hur kristna bör se på andra religioner än sin egen. Med ett i boken återkommande uttryck handlar det om möjligheterna att bereda icke-kristna människors – i detta fall judars och muslimers – religiösa erfarenheter och självförståelse ”teologiskt utrymme” i formuleringen av kristen tro och teologi.
Boken har en föredömligt tydlig disposition bestående av fem kapitel. I det första kapitlet lägger författaren en teoretisk grund genom att bena ut centrala termer som ”religionsmöten”, ”religionsdialog” och ”religionsteologi”. Där ges också en introduktion till det religionsteologiska fältet och dess olika positioner, presenterade med hjälp av den numera klassiska modellen exklusivism – inklusivism – pluralism, här kompletterad med nyare förhållningssätt som partikularism. Det andra kapitlet är empiriskt inriktat. Wirén har studerat det arbete som bedrivs av de interreligiösa råden i Göteborg och Örebro samt genomfört intervjuer med judiska, kristna och muslimska rådsmedlemmar. Han redovisar här vad som i intervjuerna har framkommit angående de praktiska resultaten av rådens verksamhet, problem som uppstår i arbetet samt rådsmedlemmarnas inställningar till religionsdialog. En betydande del av kapitlet ägnas åt att ”rekonstruera” en ”rådsmedlemmarnas dialogteologi” genom att tolka deras uttryckta uppfattningar om religionsteologi med hjälp av olika judiska, kristna och muslimska teologers verk.
Härpå följer två kapitel i vilka Wirén tar sig an frågorna om hur kristna kan tillförsäkra judendom respektive islam ett legitimt ”teologiskt utrymme”. Det tredje kapitlet koncentrerar sig på fenomenet ersättningsteologi, av författaren övergripande beskrivet som ”att den kristna tron på olika sätt ses som ersättare till den judiska traditionen och det judiska folket och därmed gör dessa överflödiga”. Efter att ha kartlagt yttringar av sådant tankegods i Den svenska psalmboken och i nutida kristen (luthersk) predikan föreslår Wirén ett antal ”motiv och minnesregler” med vilkas hjälp ersättningsteologin ska kunna ersättas. I det fjärde kapitlet bekräftar författaren att muslimer och kristna tillber samma Gud och går därefter in på den omtalade diskussionen om Muhammed. Wirén menar att varken den historiska tendensen hos kristna att utmåla Muhammed som en falsk profet, eller den nutida benägenheten att undvika frågan om hans anspråk, är hållbar. I stället kan kristna bejaka Muhammed som en profet, vilket visserligen inte betyder att de bör se honom som ofelbar i vare sig liv eller lära, men dock som ”en av skapelsetrons och monoteismens stora försvarare”. I det femte och avslutande kapitlet återvänder Wirén till det större religionsteologiska fält som skildrats i inledningskapitlet, nu genom att formulera sin egen position, där begreppet ”förbund” blir avgörande. Genom att fördjupa sig i förbundsbegreppet kan kristna, enligt Wirén, hålla fast vid den särskilda relation till Gud som de har genom Kristus, samtidigt som de inte behöver avvisa förekomsten av andra förbund mellan Gud och människor.
Detta är en bok som ger så många insikter och väcker så många frågor att en recension bara kan skrapa lite på ytan. Det är ett konststycke att föra en akademiskt förankrad dialog med andra teologer och samtidigt uttrycka sig konkret och pedagogiskt, men det lyckas Wirén bra med. Inledningskapitlets översikt över det religionsteologiska fältet är både utförlig och tillgänglig. Den ger en rättvisande bild av de olika positionerna och erbjuder läsaren goda redskap att sortera sina egna tankar kring dessa frågor. Genom boken presenterar och utvärderar Wirén en lång rad intressanta tankar hos judiska, kristna och muslimska teologer. Visst kan man ibland undra över urvalet, som när Antje Jackelén och Andrew Wingate får utgöra tolkningsramen för de kristna rådsmedlemmarnas dialogteologi, medan till exempel Joseph Ratzinger inte alls figurerar i boken. Men ett urval måste göras, och Wiréns utgångspunkt är helt naturligt hans egen lutherska miljö.
Wirén uttrycker en ambition att undvika ett ställningstagande mellan exklusivism, inklusivism och pluralism. I inledningskapitlet heter det att ”bokens fokus på teologiskt utrymme är något som går vid sidan av diskussionen om religionsteologiska förhållningssätt”, och detta anspråk upprepas flera gånger i boken. Men är det så? Det står tidigt klart att traditionell exklusivism inte går att förena med det teologiska utrymmesskapande som eftersträvas. När det gäller ett inklusivistiskt förhållningssätt försäkrar Wirén att hans perspektiv inte utesluter ett sådant, men det handlar då om ”modern inklusivism”, en position som ligger nära pluralismen. Termen ”inklusivistisk” används med negativa konnotationer, och den katolska kyrkolärans inklusivism sägs riskera att kantra över i ersättningsteologi. Mot slutet av boken fastslår Wirén att hans position ”skiljer sig … från de flesta former av inklusivism”. Samtidigt menar han också att den avviker från många former av pluralism. Den senare skillnaden tycks i så fall bestå i att Wirén anammar ett partikularistiskt synsätt, där det inte går att säga något säkert om sanningshalten i och värdet av andra traditioner än den man själv tillhör. Däremot kan kristna tala om ”det egna förbundet” som det ”största”, ”främsta” eller ”enda” – utan att därmed göra mer universella anspråk än vad någon gör som kallar sin älskade för den ”vackraste”.
En partikularistisk position som markerar tydligare mot inklusivism än mot pluralism ger goda möjligheter att lämna ”teologiskt utrymme”. Därför är det inte överraskande att Wirén till sist formulerar den som sin egen, men det är lätt att se att den implicit förutsätts även i de tidigare kapitlen. För den som i likhet med recensenten omfattar en sådan inklusivism som uttrycks i katolska lärodokument går det knappast att komma till samma slutsatser som Wirén i de tre sista kapitlen. Inte desto mindre bör boken studeras noggrant och ses som ett välkommet bidrag till en religionsteologisk reflektion och debatt, som förhoppningsvis fortsätter.
Tobias Hägerland är docent och lektor i religionsvetenskap och teologi vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 6/2021, s. 60–61.