Cléments källor en oas i öknen

Alla tider är mångtydiga, vår egen mer än de flesta. Nu finns en större öppenhet mot det andliga än på mycket länge. Samtidigt präglas sökandet av en utomordentlig misstänksamhet mot etablerad religion, i synnerhet om den kommer med sanningsanspråk och inte bara är ”öppen”. Nyhetsrapporteringen om religionsmissbruk av olika slag gör misstron begriplig. Den tilltagande okunnigheten om vad de historiska religionerna faktiskt påstår gör också sitt till. En vetenskaplig enkät om vad människor vet om kristendomens innehåll skulle säkert bekräfta dessa aningar.

I denna situation är det en välgärning att öppna källflödena från kristendomens klassiska tid, kyrkofädernas tid, då kristendomen bevisligen hade en kraft, friskhet och attraktivitet som omskapade människoliv och skapade livskraftiga kulturer. I brottning med tidens filosofier och med allehanda försök att reducera tron genom förenklingar strävade de tongivande teologerna att formulera det paradoxala mysteriet så att inga sanningar offrades.

Den franske ortodoxe teologen Olivier Clément är sällsynt lämpad för ett sådant projekt. Hans bok Källor har knappast några motsvarigheter. Dess syfte är inte att popularisera utan att bilda. Den kan inte läsas i brådska. Förlagsreklamen säger att Källor är den viktigaste publikationen i förlagets utbud, och det är knappast överord.

Mysterium – askes – kontemplation

Boken är indelad i tre delar som kan sammanfattas i stickorden mysterium – askes –kontemplation. Första delen informerar således om den kristna gudstrons innehåll, i ett försök att förstå mysteriet inifrån i respekt för evangeliets uppmaning att älska Gud också med förståndet. Mysteriet är dock inte ett objekt utan en verklighet att leva i och att fira. Mysteriet är Guds hemlighet och människans hemlighet. Människan blir absurd utan Gud.

Den andra delen talar om den andliga kampen med målet att bli fri från sig själv och sitt ego. ”Askesens mål är att befria från övervikt, från själens fetma. Det är att låta dopvattnet, tårarnas ström, mjuka upp vårt hårdnade hjärta”, så att det blir känsligt för ”världens skönhet, människornas lidande och Guds kärlek.”

Den tredje delen handlar om kontemplationen, förmågan att se Gud i skapelsen och att älska i ett utflöde av Guds egen kärlek.

I slutet av boken finns en resonerande biografi över de främsta kyrkofäderna, tillsammans med korta artiklar om arianismen, monofysitismen och munkrörelsen. Därmed blir Källor ett referensverk som inte bör saknas i något folkbibliotek eller hos någon med minsta intresse för kristendomens historia och framtid.

Intensiv dialog med traditionen och nutiden

Clément föddes in i den västerländska sekulariseringen. Hans sanningssökande ledde honom till den ortodoxa kyrkan. Hans kunskap om kristendomens idéhistoria är grundlig och genomreflekterad; han är en av de få som kan dra upp de idéhistoriska linjerna från Efraim Syriern till Julia Kristeva. Hans tacksamhetsskuld till de ryska religionsfilosoferna kring 1900 är påtaglig. Han verkar i Frankrike, som är en särskilt intensiv mötesplats och ett slagfält för vår tids idéströmningar, inklusive ateismen. Det var i Frankrike som den nya patristiska forskningen befruktade teologin efter andra världskriget och där det mest hoppingivande ekumeniska initiativet, klostret Taizé, såg dagens ljus. Clément formulerar från den franska utsiktspunkten sin vision om kristendomens förnyelse utifrån den odelade kyrkans kunskap och vishet. Han menar att traditionen kan hjälpa de kristna ut ur många av dagens återvändsgränder.

1900-talets totalitära experiment ville upprätta ett mänskligare rike genom att eliminera Gud och förguda människan. Resultatet blev mer omänskligt än alla tidigare imperiebyggen. För att få rätsida på dialektiken gudomligt-mänskligt söker sig Clément tillbaka till den stora kristna idétraditionen, där Gud inte är fiende till männi-skans humanisering utan dess förutsättning, i tillspetsad form uttryckt i Athanasios sentens: Gud har blivit människa för att människan ska bli gud.

Med tradition menas alltså inte ett själlöst upprepande av gamla formler, en aktivitet som tillfredsställer någras osäkerhet och väcker andras irritation. Att studera traditionen är inte heller en form av historiska utgrävningar som levererar material till museer och doktorsavhandlingar. Traditionen är, med ett uttryck från Ireneus av Lyon, en spiritus iuvenescens, en levande Ande som ständigt blir ung på nytt. Boken speglar Cléments egen intensiva dialog med traditionen utifrån nuets frågor och våndor. Vår tids agenda har därmed styrt urvalet av texter. Dessa är återgivna så att de inte ska kräva specialistkunskaper för att förstås någorlunda rätt. Tidsavståndet mellan författare och läsare får naturligtvis inte underskattas. Fornkyrkans världsbild är inte vår. Utdragen knyts samman av Cléments resonemang, som ofta vidgas till senare tiders författare och vår egen epoks farhågor. Inte sällan blir Cléments egen text mer givande än fädernas, därför att han delar vårt perspektiv. Nästan på varje sida finns pregnanta satser som vill bli understrukna.

Clément är alltså medveten om att det inte räcker med att citera det förflutna. Vi lever inte på 300- eller 400-talet, inte heller under medeltiden. Efter Auschwitz, Hiroshima och Gulag kan man inte längre tala om tron på samma sätt som tidigare. Vi ser inte längre Gud som världens kejsare utan som den korsfästa Kärleken. Därmed inte sagt att antikens människor är obegripliga, att deras dispyter numera är irrelevanta eller att de levde i en trons guldålder. Kyrkan kämpade under förföljelser från en totalitär regim. Många av de människor som här kommer till tals dog martyrdöden. Under 300-talet blev kyrkan fri att verka och måste kämpa med frestelsen att själv bli ett nytt maktetablissemang, en tendens som munkrörelsen bekämpade genom att dra ut i öknen och därifrån bli en profetisk utmaning mot en tro utan sälta.

Guds frånvaro och mötet i öknen inom oss

Ingen epok är speciellt privilegierad. Inte heller vår tid är särskilt missgynnad eller negativt betingad inför gudsfrågan och kampen för en gudsrelation. Vi lever i en snabb ombrytningstid som mycket liknar senantiken. Kanske till och med ateismen, ”i den mån den inte uttrycker dumhet utan en renande revolt”, bäddar för förståelsen av mystikens icke-vetande, ovetandets moln som omvärver våra försök att ringa in det gudomliga och därmed blir ett värn mot karikatyrerna, de enkla försöken att reducera Gud till en oförarglig trygghetsgarant. Nuets känsla av tomhet och gudsfrånvaro är en rymd som kan föda en ny mystik, ett rum för de spans-ka mystikernas nada, där väntan på Godot kan bli väntan på Gud, bli till bön. Det högljudda och måttlösa i dagens konst och mediavärld, den demonstrativa nihilismen kan bli en tacksam grogrund för en ny och mer ödmjuk framställning av kristendomens kärna. Vi befinner oss mitt i en kreativt kaotisk situation, i balansgången mellan nihilism och fundamentalism, där utgången inte är given och där kristendomens framtid bygger på att den återfinner sin kontemplativa ådra.

Trehundratalets gudssökare gick ut i öknen. Men den sanna öknen finns inombords, varsomhelst. Även i den sjudande storstaden och den överhettade medievirveln kan vi finna vår öken. Där grips man av ångest inför livets korthet, ångest över egna felsteg, skräck för de andra och rädsla för döden. I den öknen upptäcker man att Kristus är helt nära, Gud som blivit människa, korsfäst och uppstånden, den enda räddningen vid tomhetens avgrund.

Augustinus förödande inflytande

Denna bok bidrar till upplysningen också genom att vidga det västliga perspektivet. Den rådande tankefiguren i vårt land har länge varit att kristendom är en historia som går från Jesus över Paulus, Augustinus, Anselm, Luther fram till nuet. Frågan har varit hur individen ska finna en nådig Gud. Skapelsen och det kosmiska perspektivet försummades (med lysande undantag i högskolastiken). Geniet Augustinus omvälvande personliga erfarenheter blev alltför dominerande. Den augustinska filosofin har, enligt Clément, haft ett förödande inflytande över den västliga kristendomen och gett upphov även till ateismen. Augustinus behöver inleda ett samtal med resten av fäderna.

Från begär till lovsång

Ett motiv av speciellt svenskt intresse (genom Anders Nygrens berömda bok) är begreppsparet eros och agape. Fornkyrkan gjorde inte dessa ting till motsatser. Agape, den självutgivande kärleken, skulle vara svag, kraftlös, månblek utan eros, och eros, den kärlek som vill njuta av den älskades skönhet, blir utan agape en destruktiv kraft. Men lidelsen är inte bannlyst i det kristna livet. Tvärtom ska den användas, förvandlas och riktas mot Gud, från begär till lovsång.

Sökandet efter den Ouppnåelige är en paradoxal erfarenhet. Det handlar inte om att söka sammansmältning, utan gemenskap. Den Andre blir desto mera okänd ju mera han låter sig upptäckas. Så upptäcks också världens karaktär av gåva. Man anar Givaren bakom gåvan. ”Världen framträder då som en ofantlig dialog mellan Logos och männi-skas som logikos [förnuftsutrustad] … Denna dialog pågår genom hela historien, i alla kulturer, eftersom de drivs av det kosmiska Logos’ närvaro och blir platsen för denna dia-log.”

Visionen av en återförenad kyrka

Clément har en vision om en på nytt före-nad kristen kyrka, där Roms roll blir väsentlig: ”I vad mån Petri och Pauli kyrka, Roms kyrka, förmår återfinna sin kallelse till kärlekens kénosis [självutblottelse] och till att tjäna sina systerkyrkor, är vad de kristnas återförening i grunden hänger på i vår tid”. (I klartext torde detta betyda en modell för kyrklig enhet som tillerkänner Rom det hedersprimat som dess biskopsstol innehade under kyrkans första årtusende, däremot inte ett jurisdiktionsprimat över hela kyrkan.)

I vår tid kämpar de olika delarna av kristenheten med olika frestelser. Den rika världens protestantism slits mellan ytterligheter-na primitiv fundamentalism och total utförsäljning av substansen (det senare enligt Clément en variant av arianismen, alla heresiers konung, ett välment försök att göra produkten så säljbar som möjligt). De karismatiska rörelserna jagar andliga kickar. Katolicismen hamnar i en steril polarisering mellan lojalitet respektive revolt mot läroämbetet. Ortodoxin fastnar i nationalismernas strypgrepp och paranoid misstro mot andra kristna. Vanliga hederliga sökare saknar säker kunskap om kristen tro och vet inte vart de ska vända sig. Då kan böcker som Källor öppna nya vägar, de undre vägarna, de inre vägarna till enhet och prestigelös förståelse av vad tron går ut på.

Stämmer man möte vid källorna kommer man närmare varandra.