Clézio i nuet

J.M.G. Le Clézio är en värdig Nobelpristagare, ett av den franska litteraturens största namn. Han debuterade på 60-talet och har sedan dess utgivit drygt ett fyrtiotal verk, huvudsakligen romaner.

Raga publicerades 2006 och utges nu i stilsäker språkdräkt av Le Clézios långvariga översättare Ulla Bruncrona. Berättelsen ligger i ett gränsland mellan reportage och poesi, mellan verklighet och fiktion. Läsaren förs i första hand till en ögrupp i Stilla havet, Vanuatu, där författaren bjuder färgstarka reseintryck och samtidigt avlyssnar ekon från en tid då ”varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck”. Nedslag från kolonialtiden, osminkade rader om övergrepp och förtryck, varvas med gripande historier längre fram i tiden.

Le Clézio är oftast på plats just i nuet. Han beskriver möten med kvinnor och män, speciellt en vägviserska uppe i bergen. Han fokuserar klippor, kuster, växtliv, platåer, vattendrag, raviner. Seder och bruk kommer också in i bilden, liksom myter, anekdoter, legender, drömmar, sägner och ritualer. Här speglas ofta ett klart poetiskt ljus. Fascinationen inför havet går igen, som så ofta i författarskapet. I parallella avsnitt skildras hur en familj med segelkanot nalkas en bättre tillvaro, undan krig och svält; färden går i storm men också under bar stjärnhimmel. En varm sagoton präglar flera av dessa stycken.

På andra håll viker fantasin för en mer jordnära iakttagelse. Det kan handla om kyrkor, konst, avfolkning, rusdrycker, äktenskap, kvinnans ställning – eller om resandet i sig: ”Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning.” Ställd mot Le Clézios romaner är texten mer koncentrerad – omfånget är på hundratalet sidor. Den kan läsas i långsam takt, i den stillhet som bilderna förmedlar.