En svensk religionshandbok

Att Sverige är ”världens mest sekulariserade land” är ett påstående som ständigt återkommer i medierna, nästan som en besvärjelse. Ofta tycks det fungera som en ursäkt för bristande information om landets religiösa förhållanden – de anses ju definitionsmässigt vara ointressanta för svenskar. Men liksom det finns växtlighet i ökenartade områden kryllar det av religiöst liv i den svenska ödemarken och det kan upptäckas av den nyfikne.

En utförlig flora över detta liv, den första sedan många år, är Religion i Sverige som presenterar ett stort antal kyrkor, samfund och rörelser – kristna och icke-kristna. Den innehåller dessutom aktuella artiklar som överskrider gränserna mellan dem. Som inledning finns en rad artiklar om sådant som globalisering och internetreligion. Likaså finns det en avdelning med artiklar om samhälle och kultur: om religionsfrihet, om olika seder och bruk, om konst och litteratur etc., som påminner om att religionen inte är någon isolerad sektor. Tillsammans utgör detta en nyttig handbok för den som vill orientera sig i dagens svenska reli-giösa landskap. Den söker hålla en akademisk standard – så till exempel anges ofta litteratur på engelska – men den är på inget vis tungläst, och den är användbar för alla intresserade. För det mesta saknas statistiska uppgifter, men sådana finner man lätt i Margareta Skogs Det religiösa Sverige (Libris 2001) som i och för sig är i behov av uppdatering.

Som regel låter utgivarna de olika samfunden och rörelserna bli beskrivna av egna medlemmar, och detta kan ha både för- och nackdelar. Författarna kan idealisera och lägga tillrätta, men obestridligen känner de sitt ämne bättre än utomstående. Det gäller därför att förhålla sig kritisk, särskilt när det gäller annars okända rörelser. De många översiktsartiklarna är av annat slag och är skrivna av religionsvetare. De håller en hög standard men är självklart präglade av författarnas olika perspektiv.

Utgivarna har försökt ta med så många samfund och rörelser om möjligt, också de mest minimala som bara har något tiotal medlemmar. Däremot saknas en del större rörelser och organisationer som inte har samfundskaraktär men ändå tillhör det religiösa livet. Man kan nämna Oasrörelsen inom Svenska kyrkan, olika retreatrörelser, den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, den psykoterapeutiskt verksamma S:t Lukasstiftelsen och åtskilliga andra. De religiösa fri-skolorna – katolska, ortodoxa, frikyrkliga, judiska och muslimska – kan inte alldeles utelämnas om man vill ge en översikt över religionens betydelse i Sverige.

Kyrkor och grupperingar som tillkommit genom invandringen utgör i dag en viktig del av den svenska kristenheten. Inte mindre än tretton österländska och orientaliska kyrkor har fått egna artiklar. Bland dem saknas emellertid Österns assyriska kyrka med omkring 1 000 medlemmar i Sverige. På grund av en schism från 1961 finns också en mer konservativ ”gammalkalendaristisk” variant som kallar sig Österns gamla kyrka och också är representerad i Sverige, om också med en numerärt obetydlig grupp.

Många sakuppgifter – många fel

En bok som denna med så mycket sakuppgifter kan inte undgå misstag och felaktigheter. Sannolikt kommer den snart att behöva uppdateras, så det bör finnas gott hopp om nya och översedda upplagor. Den kritik som jag nu ger sker i önskan om kommande förbättringar. Med tanke på Signums läsekrets håller jag mig framför allt till vad som skrivs om den katolska kyrkan. Motsvarande granskning kan göras inom andra områden och kommer säkert att ske.

Artikeln ”Katolska kyrkan” är skriven av professor Magnus Nyman i Uppsala, som också är katolsk präst, och den är inte oväntat välinformerad. Däremot är den begränsad till det svenska katolska stiftet, säkert enligt angivna riktlinjer, men andra samfund i boken kan redogöra ganska utförligt för det internationella sammanhang de tillhör. Detta är minst lika angeläget ifråga om den katolska kyrkan, som är en världsomspännande organisation om än med en ganska svag representation i Sverige. Den har också en i viss mån officiell ställning, eftersom Sverige har diplomatiska förbindelser med Heliga stolen och denna företräds av en påvlig nuntie i Stockholm. Det närmast följande kapitlet i boken handlar om ”unierade katolska kyrkor”, men också de tillhör den katolska kyrkan helt och fullt, och det vore riktigare att inordna dem i föregående kapitel som ”orientaliska riter”, vilket är den officiella benämningen.

Förvillande om klostren i Sverige

Den katolska kyrkan nämns också på andra ställen, särskilt i kapitlet ”Klosterliv”, som hör till de minst lyckade i boken. Författaren för här samman kloster och ordnar på ett sätt som blir helt förvillande (s. 155 f.). De flesta av de katolska ordnarna är inga klosterordnar, och det rätta hade varit att behandla dem i kapitlet om den katolska kyrkan. Många av uppgifterna här är oprecisa, föråldrade eller bara oriktiga. Man studsar till inför uppgiften att det skall finnas ett ”jesuit-kloster” i Västerås. Jesuiterna har inga kloster och har aldrig haft någon kommunitet i staden; däremot har en jesuit varit kyrkoherde i den katolska församlingen. Det påstås vidare att det finns kvinnliga passionister på olika orter i landet. Sådana existerar i världen, men de är inte verksamma i Sverige.

När det sedan gäller de egentliga klostren är informationen ojämn. Det står åtskilligt om icke-katolska kloster med bara två medlemmar eller en enda (!), men författaren utelämnar Heliga Hjärtas benediktinkloster vid Omberg med ett femtontal nunnor och de i dag mycket aktiva birgittinska kommuniteterna i Djursholm och Falun, kända för sin gästverksamhet. Kommuniteten Den Heliga Treenigheten, som är knuten till Stiftelsen Berget i Rättvik, uppehåller gudstjänstlivet och är en förutsättning för den omfattande retreatverksamheten. Den spelar en alltför stor roll för att bara avfärdas med en enda rad. Över huvud taget saknas i kapitlet alla uppgifter om vad livet i ett kloster eller en kommunitet går ut på, hur det gestaltar sig och hur det förhåller sig till dagens samhälle.

Inom dagens katolska kyrka finns en rad nya rörelser som engagerar både präster och lekmän, också i vardagslivet, men de utelämnas helt i boken. Till dem hör Opus Dei, Focolare och Neokatekumenatet. De tillhör bilden av den katolska kyrkan i nutiden, också i Sverige, och därmed i landets religiösa liv.

Katolska värderingar reducerade till åsikter

Man kunde vänta sig att den katolska kyrkan skulle få en viss plats i några av de många översiktsartiklarna. I kapitlet om ekumenik ges en korrekt information om den katolska kyrkans roll, men i övrigt lyser den mest med sin frånvaro. Där kyrkan nämns handlar det, inte oväntat, om preventivmedel och kvinnliga präster. I det förra fallet hänvisas till att påven Paulus VI hade en skapelsesyn ”som påverkats av Aristoteles och stoikerna”. Det handlar med andra ord om den naturrättsliga grunden för katolsk etik som här reduceras till en persons privata åsikt. Den katolska socialläran, som har spelat en stor roll bland annat vid tillkomsten av EU och de kristdemokratiska partierna, förblir onämnd. Men så har också dess läror om personalism och subsidiaritet haft svårt att göra sig gällande i det svenska samhället.

Inom olika invandrargrupper, kristna eller muslimska, spelar religionen en viktig roll för familje- och släktsammanhållningen, något som kunde vara värt ett eget kapitel. Man besöker kyrkan eller moskén tillsammans och utövar sin religion i hemmet i vardag och fest. Religionen har sitt fäste i det egna språket och i den gemensamma historien och erfarenheten. Frågan är hur detta kommer att bestå efter några generationers assimilering till den svenska miljön, där familjerna splittras och religionen blir den enskildes sak. Men judarna har kunnat bevara sin religiösa familjestruktur i främmande miljöer under århundraden, och varför skulle inte detsamma kunna ske inom andra grupper om omgivningens tryck inte blir övermäktigt?

Vart tog Svenska kyrkan vägen?

Ett samfund som rimligen borde ha blivit utförligt presenterat i boken är Svenska kyrkan, som ännu omfattar ca 74 procent av befolkningen, men huvudkapitlet om kyrkan innehåller märkliga luckor. Det förklaras aldrig tydligt att förhållandet mellan kyrka och stat förändrades år 2000, även om det antyds på ett par ställen. Inte heller får man veta att kyrkan undergick en betydande strukturförändring då beslutanderätten flyttades från biskop och domkapitel till församlingarna, och då de lokala politikerna fick ett större inflytande än de har inom någon annan kyrka i världen. Artikeln ger intrycket av att Svenska kyrkan fortsätter i samma trygga lunk som på 1900-talet, vilket på inget sätt överensstämmer med verkligheten. Inte heller har man hunnit notera att både Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen upphörde under år 2008.

Svenska folkets tro är nu inte identisk med Svenska kyrkans, vare sig lokalt eller på riksplanet, utan den lever sitt eget liv. Till en del berörs detta i artikeln om folktro. Den handlar till största delen om förkristna kvarlevor eller om den religiösa undervegetation som existerat under århundraden, men folkliga föreställningar har också undergått stora förändringar under 1900-talet. Dagens vidskepelse är inte så mycket hämtad ur nedärvda traditioner som från den kvasivetenskapliga journalistiken. Tron på flygande tefat är ett klassiskt fall. I dag brukar det snarare handla om obekräftade vetenskapliga upptäckter, inte minst på medicinens område som populärpressen överöser oss med. Rykten av typen urban legends hör till samma kategori, sådana som Bengt af Klintberg har ägnat flera underhållande böcker.

Svenska folkets religiösa tro

Svenska folkets religiösa tro är svårare att fånga in, eftersom så många är obenägna att tala om den. Det finns en utbredd misstro inte bara mot religiösa auktoriteter utan också mot alla slag av formulerade bekännelser. Man kan med fördel återvända till en bok som nu kanske är alldeles bortglömd, nämligen kyrkohistorikern Berndt Gustafssons Svenska folkets religion (1969). En huvudtanke där är att nutidens svenskar undviker religionens verbala uttryck och i stället låter den ta sig icke-verbala former, och detta har väl alltjämt sin giltighet. Fortfarande lyssnar man hellre till Gospel än till en aldrig så väl formulerad predikan. Man uttrycker sitt personliga deltagande genom att i tysthet lägga blommor och tända ljus på en plats där en olycka eller ett brott har skett. Det finns ett behov av stillhet, ro och eftertanke som bland annat tar sig uttryck i ”pilgrimsvandringar”, meditativa promenader där man fysiskt är tillsammans med andra men fördjupar sig i egna tankar. Kloster med gästhem har fått en ny uppskattning som tillflykter från vardagens buller. Allt detta är ostrukturerat och omöjligt att sätta på en formel, men det påminner om att man i ”världens mest sekulariserade land” inte alldeles har tappat sitt religiösa sensorium även om man ogärna för det på tal. Det är en grogrund för nya former av religiöst liv som vi kan få möta i framtiden.