Språkens paleontologi

Lycklig den som i gymnasiet får en språklärare med fallenhet för språkens paleontologi, motsvarigheten till den materiella arkeologin. Det kan leda till en obotlig fascination för de europeiska språkens dolda samhörigheter. Då kan man knappast uttala ett vanligt svenskt genitiv-s eller säga ”nu” utan att tanken svindlar genom seklen, eller besöka en lagård utan att tänka på de urgamla orden för djuren där: hund, ko, oxe, svin, gås, far-galt, föl, mus och många andra (men där-emot inte katten, en sen import). Med enastående konservatism har språkets struktur och basala ordförråd ärvts under tusentals år.

Dessa samband är vetenskapligt bevisade med metoder som ofta är säkrare än vanlig arkeologi. Man kan ju inte av ett skriftlöst gravfynd sluta sig till vilket språk de döda talat, och genetiskt släktskap säger heller inget om språkliga samband. Man kan som bekant byta språk utan att byta hudfärg. Men att en fjärdedel av jordens befolkning talar språk som går tillbaka till ett gemensamt urspråk, indoeuropeiskan, det är ett obestridligt faktum. Med tanke på att det knappast finns en enda avkrok i världen där ingen kan säga några ord på engelska, så kan man tala om en kulturell framgångshistoria utan motstycke.

Om detta spännande forskningsfält har språkvetaren Ola Wikander i Lund, född 1981, nu skrivit en lättläst, aktuell och välavvägd översikt, som kan läsas av alla med intresse för språk. Wikander har redan en avsevärd produktion bakom sig och blev riksbekant genom sin bok I döda språks sällskap (2006). Den senaste boken, Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia, är den enda i sitt slag på svenska och förtjänar en stor läsekrets och en självklar plats i alla bibliotek.

En engelsk kolonialtjänsteman i Indien yppade på 1790-talet misstanken att det måste finnas något samband mellan klassisk grekiska, latin och sanskrit. Sedan dess har man under tvåhundra år av forskning bevisat att dessa fornspråk, plus så vitt spridda munarter som keltiska, engelska, tyska, svenska, ryska, litauiska, persiska och hindi också måste ha samma gemensamma ursprung. Forskning pågår oavbrutet och leder stegvis till en allt klarare bild, även om mycket är långt ifrån klarlagt.

Ämnet blev kontroversiellt under 1900-talet, av politiska och ideologiska skäl. Under nazismen bedrevs mycket ofog med tron att språkgemenskap också var bevis på rasgemenskap. Nietzsches övermänniskoideal och Frödings dikt ”En morgondröm” var tidstypiska uttryck för arisk romantik kring förra sekelskiftet. I den europeiska rasismens blomstringsperiod tänkte man det ur-indoeuropeiska (som gärna kallades indo-ariska) folket som ett rasmässigt överlägset härskarskikt. Man tänkte då knappast på att romani, ett språk som föraktades av nazisterna, kan kallas mera indoeuropeiskt än tyskan.

Den språkliga arkeologin lämnar oss i sticket när vi vill veta exakt besked om indoeuropéernas religion och världsbild. Fanns det en religiöst motiverad samhällshierarki av krigare, präster och bönder, som Georges Dumézil gjorde gällande, och en central protoeuropeisk drakdödarmyt, som Calvert Watkins menar, förlaga till legenden om Sankt Göran och draken? Odiskutabelt är att det personliga an-seendet, den ”ovansk–liga äran”, i hela det indoeuropeiska området spelade stor roll i idealbildningen: i Norden, kallad domen över död man.

Förargligt nog vet man (ännu) inte exakt var detta av forskningen rekonstruerade språk en gång talades och började spridas till de brittiska öarna och Skandinavien i nordväst till Indien i sydost. Debatten pågår, men de flesta forskare numera tänker sig att urhemmet fanns på de sydryska eller ukrainska stäpper-na norr om Svarta havet någon gång under tiden 4 500–3 000 f.Kr. Den befolkningsgrupp som skulle sätta så osannolikt många spår i eftervärlden ägnade sig åt boskapsskötsel (får, kor), använde häst och vagn (och därmed alltså hjulet), de hade inga städer utan levde i bygemenskaper under en lokal hövding, och deras samhälle var patriarkalt och patrilineärt: kvinnan flyttade in i mannens hushåll vid giftermålet. Men vilken drivkraft måste ha legat bakom denna unikt framgångsrika spridning?

Spekulationerna är många. Den engelske forskaren Colin Renfrew lanserade tesen att indoeuropéerna uppfann jordbruket och att språket spred sig med den nya tekniken. And-ra forskare menar att det skickliga och aggressiva bruket av hästar och stridsvagnar, liksom en begynnande metallurgi, är förklaring nog till att indoeuropéerna blev så inflytelserika.

Att orden bok, som i bokskog, lax och snö, är gemensamma arvord i de flesta indoeuropeiska språk tyder väl på att språkens urhem inte låg söder om dessa företeelser, men problemet är att man inte säkert kan veta om bok och lax stod för samma träd/fisk som idag. Vissa ords betydelser befinner sig hela tiden på glid, och mycket kan hända semantiskt under tusen år.

Man är tacksam mot Wikander för att han gjort sig besväret att sammanfatta en mycket komplicerad forskningssituation på detta lättlästa sätt. Än en gång har han visat sig vara en folkbildare av rang i ett avancerat och för lekmannen närmast ogenomträngligt område.