Tålmodig inkulturation bland mayafolk i Chiapas

Folkgruppen maya-tseltal består av ca en halv miljon invånare och befolkar en region i Chiapas, Mexikos sydligaste delstat som gränsar till Guatemala. Av Mexikos ca 110 miljoner invånare hör omkring 15 miljoner till olika inhemska folkgrupper. Det finns inte mindre än 60 folkgrupper med olika språk och kultur i Mexiko, tseltal är en av dessa. Folkgruppen tseltal är mayaättlingar och härstammar alltså från den anrika mayakulturen som hade sin storhetstid 300–900 e.Kr. Mayakulturen har ursprungligen asiatiska rötter. För omkring 30 000 år sedan kom maya och andra folkslag över det då isbelagda Berings sund till det vi idag kallar den amerikanska kontinenten. Dominikaner har bedrivit mission i Chiapas sedan 1500-talet och jesuiter sedan 1600-talet. Med tiden har det skett en sammansmältning mellan mayatraditioner och kristendom.

På 1800-talet fördes en antireligiös politik i Mexiko, vilket bland annat innebar att jesuiterna fördrevs ur landet. Jesuiterna kom till Chiapas på nytt år 1958, den 3 december på den helige Frans Xaviers festdag. Den 3 december i år firas missionens 50-årsjubileum. Församlingen omfattar omkring 120 000 katoliker och täcker ett relativt stort geografiskt område med 580 byar utspridda i landskapet. I församlingens verksamhet ingår förutom gudstjänster och trosundervisning även hälsovård, mänskliga rättigheter, socialt arbete, utbildning, samt ekologiskt medveten odling av majs och kaffe. Församlingen leds av 11 jesuiter i samarbete med lekfolk, och ordenssystrar tillhörande kongregationen Den gode herden. Dessa är mestiser. Ett karakteristikum är dessutom att man har relativt många ständiga diakoner, för närvarande 180 till antalet, alla tillhörande ursprungsbefolkningen maya-tseltal. Församlingen tar itu med stora utmaningar såsom extrem fattigdom i regionen, migration, globaliseringens avigsidor, ungdomarnas sekularisering samt behov av fler präster, diakoner och ordenssystrar.

I samband med ett besök i Chiapas i syfte att följa upp ett interkulturellt utbildningsprojekt för ungdomar gjorde jag en intervju med församlingens kyrkoherde, jesuitpater Felipe Jaled Ali Modad, och med Manuel Cruz Guzmán (tseltal-invånare) som arbetar med sociala och rättsliga frågor. Delar av intervjun genomfördes under en bilresa genom det vackra landskapet av berg och dalar mellan byn Jol ic batil, där vi firade första kommunionsgudstjänst, och byn Miguel Hidalgo, där pastoral omsorg varvades med mässfirande och välsignelse av det enkla kapellet.

I år firar församlingen Bachajón 50-årsjubileum. Skulle du, Manuel, i korta drag kunna berätta om församlingens historia? Nämn några av de för dig viktigaste händelserna, gärna sådana du själv varit med om.

Manuel Cruz Guzmán: Som liten pojke följde jag med min farfar och mina föräldrar till kyrkan. Det var jesuiter som kom och firade mässan i vår by, en av dem var pater Alejandro Buen Rostro. Jag vill minnas att mässan inte lästes på spanska utan på ett för oss konstigt språk; latin förstod jag senare. Besöken uppskattades trots språkbarriären, det hela var något nytt för oss. 1968 gavs dessutom en månads lång kurs i bibelstudier i den del av församlingen jag kommer ifrån. Det var viktigt för oss i byn att lära känna evangeliet. Byborna var dock först tvungna att lära sig läsa. Ingen kunde läsa på den tiden, det fanns inga skolor. Kateketerna undervisade oss också i hur man ber rosenkransen, vi uppmuntrades att lära oss den utantill.

På kyrkans initiativ infördes kranvatten i vår by, detta var år 1969. Jesuitpatern Mardonio lät konstruera en vattenreservoar och lät även installera slangar. Systemet fungerar faktiskt än idag. Efter en tid kom även ordenssystrar till regionen, en av dem var Anna Maria Duffi. De arbetade tillsammans med jesuitbrodern Chema. De satsade mycket på att höja kvaliteten på livsmedel genom att utveckla teknikerna i jordbruket. Men vi ägde inte jorden själva. Mina släktingar arbetade på lantgårdar, tillhörande godsägare. Ersättningen var låg, vi levde i extrem fattigdom. Många led av undernäring på den tiden.

I början av 1980-talet började vi läsa och mera ingående reflektera över texterna i både Gamla och Nya testamentet. Särskilt Andra Moseboken ägnades stor uppmärksamhet. Genom reflektionen över texterna i Andra Moseboken blev vi medvetna om hur mestiserna hade tagit ifrån oss vår lantegendom. Tack vare den politiska utvecklingen under 1980-talet och i synnerhet tack vare zapatisternas uppror år 1994 kunde många återta sina lantbruk. Jag deltog i en kommission som åkte till Mexico City, där vi fick träffa den dåvarande presidenten Salinas de Gortari och tala om den konfliktfyllda situationen i Chiapas.

Anser du att situationen för urbefolkningen i Chiapas har förbättrats?

Manuel: Ja, till viss del. Många har ju fått tillbaka sina lantegendomar och kan numera ägna sig åt jordbruk för sin självhushållning. Kost och hälsa har också förbättrats en aning. Men regeringen står nu i begrepp att privatisera lantbruket och undersöker möjligheterna att åter ta det ifrån urbefolkningen.

Pater Felipe, vill du lägga till något om församlingens historia?

Pater Felipe: Det kan vara värt att tillägga att vi i synnerhet under de senaste 15 åren mer och mer strävat efter att främja vad som kallas en inhemsk kyrka (iglesia autóctona) på mayakulturens villkor. Detta ligger i linje med stiftet San Cristóbal de las Casas policy, som både den tidigare biskopen Samuel Ruiz värnade om och som den nuvarande biskopen Felipe Arizmendi står för. Ett konkret uttryck för detta är att församlingen arbetar strukturellt med att bygga upp och förstärka olika förtroendeuppdrag såsom civilrättsliga och kyrkorättsliga domare, fredsmäklare (reconciliadores) och diakoner.

År 2005 gavs bibeln ut i översättning till tseltal, ett resultat av 30 års tålmodigt arbete. Hur har det faktum att bibeln nu finns på tseltal påverkat arbetet i missionen? Vilken betydelse har det haft att folket nu har hela bibeln på sitt eget språk?

Pater Felipe: Tack vare översättningen har kateketerna mycket bättre förutsättningar att bedriva trosundervisning. Bönderna, i synnerhet de som har ett förtroendeuppdrag (cuidadores de la tierra) att övervaka skötseln av jordbruket på ett ekologiskt hänsynsfullt sätt, har också haft stor glädje av bibeln. Det gäller särskilt Gamla testamentet med många fina texter relaterade till jordbruk. Att ha tillgång till Guds ord på sitt eget språk är berikande. Vi fick bevis på det i slutfasen av granskningen av bibelöversättningen. Vi lät flera äkta par läsa texten, och en kvinna sade till mig att ”nu när bibeln finns på tseltal går budskapet på djupet, bibelordet berör hjärtat på ett annat sätt än när vi hörde det på spans-ka”. En diakon uttryckte sig på liknande sätt.

I sin rundskrivelse Redemptoris missio från år 1990, om missionens ständiga aktualitet, skrev den förre påven Johannes Paulus II: ”Genom inkulturation inkarnerar kyrkan evangeliet i olika kulturer, och samtidigt integrerar hon människor och deras kulturer i sin egen gemenskap. Hon förmedlar sina värden till dem och tar samtidigt emot det som är gott i dessa kulturer och förnyar dem inifrån. Genom inkulturationen blir kyrkan för sin del ett begripligare tecken på vad hon är och ett instrument som är bättre anpassat till missionen.” (nr 52, Katolsk dokumentation 19, Katolska Bokförlaget, s. 113). För jesuitorden, i synnerhet från och med den 34:e generalkongregationen 1995, har inkulturation varit en viktig hörnpelare. Kan du förklara vad inkulturation innebär för jesuiternas mission i Chiapas?

Pater Felipe: För oss innebär inkulturation ett ständigt pågående arbete att på djupet lära känna och förstå maya-tseltalkulturen. Att förstå deras världsbild; hur de visar vördnad för Gud; vilka tecken på respekt personerna visar varandra; hur de visar känslor. Inkulturation förutsätter naturligtvis också att man lär sig språket. Utifrån denna bas kan vi erbjuda tolkningar av Guds ord och former för hur sakramenten kan gestaltas. Det hela är en mycket långsam process, som huvudsakligen äger rum i byarna där kateketer och diakoner leder den teologiska reflektionen utifrån tseltal-kulturens världsbild och mentalitet. När det gäller sakramenten kan det ibland uppstå en del spänningar och vi jesuiter måste vara mycket lyhörda. Vi introducerade till exempel en ordning för vigsel för ett antal år sedan, med ritual i kapellet. Först då fick vi reda på att det redan existerade en ceremoni i brudens föräldrahem. Folket var inställda på att överge ritualen i föräldrahemmet, eftersom de trodde att ceremonin i kapellet var mer giltig eller bättre. Vi försöker istället att främja att båda ceremonierna firas, eftersom de kompletterar var-andra.

Är det möjligt att skilja på inkulturation å ena sidan och synkretism å den andra? Min definition av synkretism är att ritualer och värderingar från olika religioner löper sida vid sida, parallellt i en diffus blandning.

Pater Felipe: Jag skulle säga att synkretism innebär att en kultur läggs ovanpå en annan med konsekvensen att det blir ytligt. Låt mig istället ge dig ett exempel på inkulturation. Vid ett tillfälle hade vi en bön- och fasteaktion i en by. En tseltal-invånare lade sig på marken och bad: ”Jesus Kristus, vår Herre, vi ska nu hedra moder jord som täckte över din heliga kropp under tre dagar och där du begravde våra synder.” Ser du Fredrik, om man betänker den stora betydelse som naturen och moder jord har i tseltal-kulturen, så visar detta exempel att man verkligen tagit till sig budskapet om Kristi frälsningsgärning. Att våra synder begravs i den jord Kristus vilade i, just där! Jag hade aldrig tidigare hört någon teolog uttala sig på det viset.

Du har arbetat ett antal år i maya-tseltalvärlden. Skulle du kunna ge exempel på några egenskaper i kulturen som har berört dig särskilt starkt?

Pater Felipe: En sak som har berört mig mycket är sättet på vilket människorna bemöter varandra personligen. Ett exempel. År 1997 utfördes en massaker, troligen av en paramilitär grupp, i byn Acteal. 45 personer tillhörande folkgruppen tzotzil mördades. Kort tid efter massakern var ett trettiotal personer från Acteal på genomresa och kom till oss i Bachajón. Den dagen ägde en kurs rum i Bachajón med ca 450 deltagare. När det stod klart för alla vad som hade inträffat gjorde man ett avbrott i kursen och alla de 450 deltagarna gav kondoleanser personligen till de 30 förbipasserande från Acteal. Det tog sin tid. Först två timmar senare kunde man fortsätta med kursen! Andra personers situation, i synnerhet i stunder av sorg, har med andra ord hög prioritet. Det ska vara äkta och personligt.

Tseltalbefolkningen har dessutom ett imponerande tålamod och en förmåga att välja rätt tillfälle att framföra det som behöver sägas. Den förre kyrkoherden konstaterade efter en tid i regionen att tseltalbefolkningens egna ritualer inte fick tillräcklig plats vid sammankomsterna, till exempel när kateketerna var samlade för möte. Det blev kväll och kyrkoherden vädjade då om att man skulle tända ljus enligt en maya-tradition som kallas ”att så ljus” (sembrar las velas). Det blev därefter praxis i församlingen att tända ljusen på kvällen. När jag sju år senare tog över som kyrkoherde föreslog jag en gång när solen hade gått ner att ljusen skulle tändas. Då sade man till mig att egentligen har det aldrig varit tseltal-tradition att tända ljus på kvällen. Det gör man i själva verket tidigt på morgonen. De väntade alltså hela sju år med att korrigera oss!

Låt mig ge dig ett annat exempel på tseltal-invånarnas tålmodighet. En jesuitpater som var verksam här tidigare skulle ge sig av från en by för att vandra till orten Chilón där han skulle fira en mässa. Det var sex timmars gångväg och han var angelägen om att komma fram före skymningen och hade relativt bråttom. En man från byn undrade om han inte kunde göra prästen sällskap. De kom så småningom fram till Chilón och efter mässan bad mannen prästen att följa med honom tillbaka till byn. Hans far var nämligen döende och skulle behöva bikt och de sjukas smörjelse. Prästen tog sig för pannan och de flesta av oss skulle väl anse att mannen borde ha kommit med detta besked omgående. Men han ville visa respekt för en upptagen person.

En annan mekanism är att de förklarar saker och ting för oss först när vi är kapabla att förstå. I slutet av juni varje år har man en för oss rätt så udda ritual som kallas sopning av skyddshelgonet (barrer el santo patrono). Man slaktar hönor och intar starka drycker, och med hjälp av blad putsas helgonstatyn. Det tog lång tid innan vi jesuiter blev inbjudna till denna ritual. Det berodde mycket på att sopningen av skyddshelgonet är en mycket känslig ceremoni. Under året vänder sig befolkningen till skyddshelgonet med sina bekymmer och sådant de skäms för. De talar med helgonet om alla sina problem. En gång per år behöver helgonet liksom helas och renas från allt man belastat honom eller henne med. Först när tseltal-invånarna kände på sig att vi skulle vara i stånd att förstå och respektera denna ritual förklarade de för oss vad den betydde.

Till sist vill jag nämna att sättet på vilket man löser konflikter är mycket imponerande. Man strävar efter att återupprätta harmonin bland alla inblandade, snarare än att i första hand fastställa vem som är skyldig.

De senaste åren har en så kallad urbefolkningsteologi (teología india) vuxit fram. På en del håll i latinamerikanska länder, även i Mexiko, hålls seminarier. Anser du att man kan tala om urbefolkningsteologi i akademisk mening? Har urbefolkningsteologi någon relevans för jesuiternas mission i Chiapas?

Pater Felipe: I vår mission pågår sedan länge en reflektion som strävar efter att beskriva ritualer, böner och symboler systematiskt. Det finns dock inte speciellt mycket skrivet, så man kan inte direkt tala om urbefolkningsteologi som en akademisk disciplin. På sikt kan man däremot tänka sig att urbefolkningsteologi får allt större betydelse.