Påvliga institutet för kristen arkeologi och liturgireformen

Många tror att den förnyade version av den katolska mässan som infördes av påven Paulus VI år 1970 var resultatet av några års arbete efter Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Men den katolska liturgireformen har en mycket längre historia, och på många sätt kan man säga att den har genomförts av så gott som alla påvar under 1900-talet och därmed knappast kan ses som något sent tillkommet hastverk. Det började med Pius X (1903–1914), som sade att man måste befria liturgin från ”gammalt skräp” (squalor vetustatis) men att det skulle ta många år. Pius XI (1922–1939) inledde ett förberedande historiskt forskningsarbete och själva reformarbetet påbörjades av Pius XII (1939–1958) som förnyade hela påskfirandet. Den nya mässan av år 1970 var bara en del av detta mångåriga arbete, som avslutades först med de nya riterna för påvetillträde som offentliggjordes först då Benedictus XVI tillträdde 2005. Reformarbetet har till stor del bestått i att damma av tidigkristna och tidigmedeltida böner som idag kan höras i kollektböner och eukaristiska böner där katolska mässor firas i hela världen vid sidan av dem som använts i de senaste århundradenas katolska mässa. Liturgireformen handlade alltså inte så mycket om konciliets honnörsord aggiornamento eller ”uppdatering” som om dess andra honnörsord ressourcement, ”återgång till källorna”.

Liturgireformen har alltså pågått under större delen av 1900-talet på direkt uppdrag av påvarna, som personligen följt och uppmuntrat arbetet. Det vore ett historiskt misstag att beskriva liturgireformen som knuten till några få personer eller några få år efter konciliet. Flera studier från de senaste åren fäster därför uppmärksamheten på liturgireformens historia före konciliet. I den första delen av liturgireformens okända förhistoria spelades en viktig roll av ett litet föga omtalat institut, som grundades 1925 av Pius XI, nämligen Påvliga institutet för kristen arkeologi (Pontificio Istituto di Archeologia Cristiana, PIAC). Institutet är idag mer känt i det internationella arkeologiska vetenskapssamfundet än i den kyrkliga världen. Som administrativt ansvarig för detta lilla institut sedan 2006 har jag ofta överraskats av hur många opublicerade dokument i institutets arkiv som berättar just om institutets nära band till katolska kyrkans och påvarnas strävan efter förnyelse och ressourcement under hela 1900-talet och inte minst till arbetet på den katolska liturgireformen. Det var för mig en överraskning att detta arkeologiska institut grundades av påvens ceremonimästare. Institutets förhistoria och äldsta historia kastar ett intressant ljus över en viktig aspekt av den katolska förnyelsen under 1900-talet.

Kristen arkeologi är namnet på en gren av den klassiska arkeologin som studerar de materiella spåren av kristendomen och dess spridning i den romerska världen fram till dess slut omkring 600 e.Kr. Denna gren av arkeologin uppstod som modern vetenskap vid mitten av 1800-talet, och under flera årtionden uttryckte många forskare förhoppningen att Vatikanen skulle grunda en institution för denna disciplin som ansågs särskilt viktig i en tid då man allt mer gick tillbaka till fornkyrkan för inspiration. Redan sedan mitten av 1800-talet hade Vatikanen en arkeo-logisk myndighet som utforskade och vårdade Roms kristna katakomber, nämligen den Påvliga kommissionen för kyrklig arkeologi. 1918 utnämnde Benedictus XV två nya medlemmar av denna kommission: lekmannen Angelo Silvagni, expert på tidigkristna inskrifter, och prästen Carlo Respighi. Respighi utnämndes till kommissionens sekreterare och blev samtidigt påvlig ceremonimästare, vilket han förblev ända till 1947. Silvagni formulerade ett projekt till ett institut för kristen arkeologi som Respighi som ceremonimästare lätt kunde lägga fram för påven.

Men vilka var skälen till att dessa forskare, kyrkans män och påven själv upplevde att ett sådant institut behövdes, och att det var mödan värt att investera tid, pengar och engagemang för att grunda det? Respighi var mån om att Vatikanen inte skulle bli omkörd på ett vetenskapligt plan. En avgörande impuls kom just 1918 när Italien grundade ett nationellt institut för arkeologi. I ett följebrev skrev Respighi: ”Protestanter i Rom, Egypten och Palestina har blomstrande arkeologiska skolor … I Italien finns det inte längre några präster eller lekmän som ägnar sig åt dessa studier, som på så sätt blir ett monopol för utlänningar och ickekatoliker.” Respighis ord antyder att det inte var bland italienska präster som man vid den här tiden fann en hög intellektuell och kulturell nivå, något som både Respighi och Silvagni var måna om. Silvagni betonar i inledningen till projektbeskrivningen att kyrkan måste inta en ledande ställning i den kyrkliga arkeologin. Det handlar bland annat om att skydda vetenskapen från politiken och undvika att den kristna arkeologin instrumentaliseras. Därför, menade han, måste man ”grunda en skola för att den kyrkliga arkeologin skall bedrivas under kyrkans ledning”, eftersom det är bara kyrkan som förmår ”ge detta studium en sund och naturlig inriktning, endast i vetenskapens och trons tjänst.” Silvagnis stora engagemang för att grunda ett institut för kristen arkeologi hänger troligen samman med att han var en framstående forskare som fick stort erkännande både i Italien och andra länder och därför hade god överblick över den internationella akademiska miljön: bland annat var han medlem av det tyska arkeologiska institutet, vilket ännu idag är en av de främsta utmärkelserna för en arkeolog. Men Silvagni var också nära knuten till Rom och den vetenskapliga gemenskapen kring Vatikanen. Under det sena 1910-talet lärde han också känna Vatikanbibliotekets prefekt, som 1911–1918 var Achille Ratti, den blivande Pius XI.

Benedictus XV godkände projektet men hade inga pengar för att genomföra det, och det hela lades på is.

När Pius XI valdes till påve 1922 bröt han påvarnas självvalda isolering sedan 1870 genom att gå ut på Peterskyrkans balkong och ge sin första välsignelse där. När han steg in från balkongen stod den påvlige ceremonimästaren Respighi där och väntade. ”Han talade till mig”, berättade Respighi många år senare, ”han ville veta hur det var med katakomberna, som är den romerska kyrkans allra heligaste arv. Han talade, lyssnade och lovade. Man kan gott säga att redan samma dag som Pius XI valdes, redan innan man öppnade konklavens dörrar, så var institutets tillkomst säkrad.” Det var inte svårt för Respighi att övertyga den lärde Pius XI om det gamla projekt som Benedictus XV redan godkänt. 1925 grundade Pius XI det nya institutet. När Pius XI beslöt att grunda ett institut för kristen arkeologi anförtrodde han uppdraget åt två new entries: Johann Peter Kirsch (född 1861 i Luxemburg) och den italiens-ke prästen Giulio Belvederi, som också fick tillåtelse att organisera en stor missionsutställning i Rom till jubelåret 1925. Men Pius XI var djupt engagerad också i de minsta detaljer. ”När jag överlämnade mitt första utkast till reglemente i två exemplar, tog påven det ena och lämnade det andra åt mig. Han tog en blyertspenna, satte sig vid bordet i sitt privata bibliotek och nedtecknade sina anvisningar och normer för institutet”, berättade Kirsch senare. På samma sätt var det med den byggnad som påven beslöt uppföra för det nya institutet. En dag tog Pius XI emot Kirsch på nytt och utropade: ”Nu har jag lösningen!”, berättade Kirsch. ”Ur sitt skåp tog han fram en plan över ett kvarter [vid Santa Maria Maggiore] som Heliga stolen höll på att köpa av Roms kommun. Med en rödpenna tecknade han i trädgården bakom S. Antonio-klostret huvuddragen i den nya byggnaden för institutet, som också skulle hysa Kommissionen för kyrklig arkeologi.” Också senare följde Pius XI institutets liv personligen. Han utsåg själv alla dess professorer, ville få alla dess publikationer och gav särskilda bidrag till biblioteket för särskilt dyra inköp som Acta sanctorum, Mignes Patrologier, utgåvor av kyrkofäderna och Corpus Inscriptionum Latinarum. Kort före sin död sade Pius XI: ”Detta är mitt institut, för det är jag som har grundat det. Av alla institutioner jag grundat som påve är detta en av dem som ligger mitt hjärta allra närmast.” Bandet till påvarna fortsatte också under hans två efterträdare. Pius XII valde några av institutets professorer som arkeologer för utgrävningarna under Peterskyrkan, och Johannes XXIII besökte institutets förste sekreterare Giulio Belvederi på dennes dödsbädd: de hade varit seminarister tillsammans.

Institutets uppgift var att erbjuda en forskarutbildning i kristen arkeo-logi åt präster och lekmän från hela världen. Det första läsåret 1926–1927 hade institutet 20 ordinarie studenter och 20 auditorer. Bara fem kom från Italien. Också de tyska studenterna var fem medan de franska var sex. Därtill kom en spanjor, en polack, en schweizare, och en student från dagens Kroatien. Många av studenterna var präster, och alla var män: den första kvinnliga studenten skrev in sig läsåret 1928–1929 men stannade bara ett år. Först 1936–1937 kom det flera kvinnliga studenter. Något förenklat kan man alltså säga att institutets mest typiska studenter under de första åren var katolska präster från Frankrike och Tyskland. Det avspeglar säkert den kulturella och intellektuella förnyelsen i katolska kretsar i Frankrike och Tyskland vid samma tid.

1930 disputerar några av dem som skrev in sig det första läsåret 1926. Diplomen är undertecknade av rektorn Johann Peter Kirsch, sekreteraren Giulio Belvederi, och av institutets kansler, på den tiden Vatikanens statssekreterare kardinal Eugenio Pacelli, som 1939 blev påven Pius XII. Statssekreterarens roll kom sig av att institutet på den tiden var direkt underställt påven. Senare har det insorterats under Vatikanens utbildningsdepartement, ”Kongregationen för katolsk utbildning.”

När man ögnar igenom förteckningen över namnen på de första årens studenter finnar man flera namn som hjälper en att förstå relationen mellan PIAC och de kulturella, vetenskapliga och kyrkliga strömningarna vid tiden för dess grundande och första tid. Flera har spelat en viktig roll just inom den kristna arkeologin under 1900-talet, som den tyske prästen och forskaren Theodor Klauser, som genom den s.k. tyska skolan och det ännu oavslutade Reallexikon für Antike und Christentum (1935–) strävade efter att visa hur mycket den samtida grekisk-romerska kulturen och konsten hade påverkat den tidigaste kristna kulturen i ett tidstypiskt intresse för växelverkan mellan kristendom och samtida kultur. Det är lätt att peka också på andra namn bland de första årens doktorander som gjort avgörande insatser inom den tidigkristna arkeologin, som Antonio Ferrua och Engelbert Kirschbaum, bägge jesuiter och involverade i utgrävningarna av Petrus grav 1940, som för övrigt inleddes för att skapa plats i Peterskyrkans krypta för gravmonumentet över PIAC:s grundare Pius XI, efter dennes bortgång 1939.

Andra namn riktar uppmärksamheten mot PIAC:s relation till en mer specifikt kyrklig horisont. Bland de första studenterna 1926–1927 fanns franciskanen Ferdinando Antonelli, som spelade en avgörande roll för att förbereda och genomföra reformen av den katolska liturgin under 1900-talet. I själva verket finns det ett starkt band mellan PIAC och påvarnas och den katolska kyrkans strävan efter att förnya liturgin under hela 1900-talet. Flera huvudrollsinnehavare i den katolska liturgireformen fick sin liturgiska utbildning på PIAC.

Arbetet på en reform av den katolska liturgin hade påbörjats och delvis genomförts långt före Andra Vatikankonciliet (1962–1965), och PIAC spelade en viktig roll särskilt i de tidigaste faserna. En allmän reform av den katolska liturgin hade utlovats redan av Pius X år 1913; han menade att arbetet skulle kräva ett omfattande och långvarigt arbete, labores cum magnos, tum diuturnos. Pius XI grundade 1925 PIAC och försåg det med en professur i liturgi och hagiografi och utnämnde benediktinen Dom Henri Quentin till första innehavare av professuren. Samme Pius XI grundade 1930 den historiska avdelningen av Ritkongregationen under pater Ferdinando Antonelli, som nyss avslutat sina studier vid PIAC. Hans vice blev en annan student från PIAC, pater Joseph Löw. Den historiska avdelningens arbete ledde till att Pius XII år 1948 inrättade en kommission för liturgireformen. Där finner man återigen Antonelli och Löw, nu tillsammans med en något yngre före detta student från PIAC, pater Annibale Bugnini, som sekreterare. Denna kommission genomförde reformen som återupprättade Stilla veckans och påskdagarnas riter 1951–1955. I den kommission som förberedde frågor om liturgireformen inför konciliet finner man återigen Bugnini som sekreterare. Under konciliet blir Antonelli sekreterare för kommissionen för liturgi. 1964 inrättas ett s.k. Consilium för att genomföra det som återstod av liturgireformen, i första hand själva mässan, med Bugnini som sekreterare och Antonelli som medlem. Ritkongregationen, där Antonelli hade arbetat sedan 1930, avskaffades av Paulus VI år 1969, men 1970 skapade samme påve den nya Gudstjänstkongregationen som en fortsättning av Consilium, som då just hade genomfört reformen av mässan. I den nya kongregationen blev Bugnini sekreterare, och bland dess medlemmar finner man bland andra kardinalerna Albino Luciani och Karol Wojtyla, senare kända som påvarna Johannes Paulus I och II. Bugnini var sekreterare för Gudstjänstkongregationen till 1975, då den slogs ihop med Sakramentskongregationen i en ny Kongregation för gudstjänst och sakrament. En intressant detalj i detta sammanhang är, att många sammanträden för de olika arbetsgrupperna som arbetade på liturgireformen hölls hos benediktinnunnorna vid Priscillakatakomben, en ordensgemenskap som grundats av PIAC:s förste sekreterare Giulio Belvederi.

I PIAC:s arkiv finns flera dokument som berättar om dessa personer och deras relation till PIAC. Franciskanpater Ferdinando Antonelli var 30 år gammal när han skrev in sig på PIAC år 1926. Han följde tre års undervisning men avslutade aldrig sin doktorsavhandling eftersom han utnämndes till ”generalrelator” för Ritkongregationens nya historiska avdelning och rektor för franciskanernas universitet i Rom Antonianum. 1939 utnämns han till hedersdoktor på PIAC och skriver i ett tackbrev till rektorn Kirsch: ”Jag har ofta tänkt att om jag har lyckats utföra någonting i min anspråkslösa forskargärning, och om jag i flera år har kunnat utföra mitt arbete som generalrelator för den historiska avdelningen av Ritkongregationen, så beror det på den vetenskapliga utbildning och historiska metod som jag lärde mig på detta institut.” Antonelli vigdes till biskop 1966 av Paulus VI, som utnämnde honom till kardinal år 1973.

På Ritkongregationen fick han för övrigt sällskap av en av sina professorer från PIAC, Angelo Silvagni, som 1941 utnämndes till rådgivare på kongregationens ”avdelning för studiet av äldre tiders helgon och för förbättrandet av gudstjänstböckerna”.

Den österrikiske redemptoristpatern Joseph Maria Karl Löw skrev in sig som student på PIAC ett år efter Antonelli, år 1927–1928, men stannade bara ett år. 1935 kallar Antonelli honom till Rom som vice ”relator” på kongregationens historiska avdelning.

Annibale Bugnini skrev in sig som student på PIAC flera år senare och följde undervisningen från 1942 till 1945. Bugnini hade först studerat filosofi och teologi på dominikanernas universitet Angelicum i Rom och sändes till PIAC av sina överordnade 30 år gammal år 1942 bara för att följa undervisningen i vissa ämnen som var mer knutna till liturgin, men Belvederi övertalade honom att gå hela kursen även om han nöjde sig med en licentiatavhandling utan att sedan disputera. I sin licentiatavhandling studerar han begreppet patronus i den tidiga kristendomen: från början användes det om en senator eller annan framstående person som beskyddade enkla människor, men kom att användas i ett kristet sammanhang om hur helgonen ansågs beskydda kristna genom sin förbön. I inledningen till avhandlingen gör Bugnini en programförklaring, som visar vilken positiv syn på växelverkan mellan den klassiska världen och den tidiga kyrkan som uppenbarligen dominerade institutet vid den tiden: ”Kristendomen ympades in med ungdomlig kraft på den trötta romerska världens gamla stam och absorberade och assimilerade också begreppet patronus, och gav det nytt liv genom att ge det sin äkta och fullständiga innebörd men på ett högre och andligt plan.” I bibliografin citerar han främst litteratur på tyska, franska och italiens-ka. 1948 skrev PIAC:s rektor Lucien De Bruyne till Bugninis överordnade och bad att Bugnini skulle få bli vice bibliotekarie på institutet. Bugninis överordnade på Missionskongregationen pater Ernesto Cassinari svarade att det gick bra, men att det inte fick förhindra Bugninis arbete med tidskriften Ephemerides Liturgicae, som kom att spela en central roll i arbetet på liturgireformen och där Bugnini först var redaktionssekreterare från 1945 och sedan chefredaktör från 1946. I samma tidskrift medverkade bland många andra också Erik Peterson, en framstående teolog som blivit professor på PIAC efter att ha konverterat från protestantismen, och som för övrigt på 1950-talet var så känd att han lockade studenter från hela Europa till PIAC, bland annat Gunnel Vallquist. Bugnini talade ofta om sina studier på PIAC och rådde andra att studera där – ännu på 1950-talet var det bara på PIAC som man kunde studera den äldsta liturgins historia.

Bugnini vigdes till biskop av Paulus VI år 1972. I det här sammanhanget kan man påminna om att Bugninis medarbetare och sekreterare Piero Marini, numera ärkebiskop, 1987–2007 var ceremonimästare för Johannes Paulus II och Benedictus XVI, och så kan man kanske säga att PIAC på nytt knöts till påvarna och deras gudstjänstfirande, om än indirekt: det var ju just ceremonimästaren Carlo Respighi som på ett avgörande sätt verkat för att institutet skulle grundas. Det går en rak linje från Respighi genom grundandet av PIAC till den liturgi som firades av Johannes Paulus II och Benedictus XVI 1987–2007.

Antonelli, Löw och Bugnini, som spelade viktiga roller i arbetet på liturgireformen från 1930 till 1975, hade alla fått sin liturgiska utbildning på PIAC. Därför är det rimligt att betona inte bara dessa personers betydelse för den katolska liturgins historia på 1900-talet utan också den roll som deras lärare och professorer spelade. Antonelli och Löw hade fått sin undervisning i liturgi av benediktinen Dom Henri Quentin, medan Bugninis liturgiprofessor var Erik Peterson. Men inte bara undervisningen i liturgihistoria var viktig för förståelsen av den tidigaste kristna liturgin och den katolska liturgins rötter. Lika viktigt var undervisningen om katakomberna och deras martyrgravar, om den tidigkristna konsten och om den äldsta kyrkoarkitekturen, vars vittnesbörd är särskilt viktigt för de tidiga århundradena, för de arkeologiska källorna är äldre än de äldsta bevarade kompletta liturgiska texterna. Antonelli bör till exempel ha påverkats mycket av undervisningen i tidigkristen arkitektur av institutets förste rektor Johann Peter Kirsch. Det var han som i en bok från 1918 gjorde den klassiska formuleringen av teorin att Roms äldsta församlingskyrkor, tituli, byggts ovanpå huskyrkor, domus ecclesiae, där de kristna firat gudstjänsten i privata hem under förföljelserna. Denna teori har idag övergivits av arkeologerna, ty hur lockande den än är, har man ännu efter nästan ett århundrade aldrig funnit något belägg för den, men än idag tas det för givet i många kyrkohistoriska kretsar att Roms tidigaste kyrka var delad i lokala husförsamlingar enligt Kirschs teori. Det skulle vara intressant att studera Kirschs påverkan på kyrkliga och liturgiska tendenser under 1900-talet.

Det ideal som präglade dessa män och deras arbete för en reform av liturgin sammanfattas väl av vad Bugnini skrev i en artikel i en festskrift 1954–1955 till Giulio Belvederi, där han för första gången föreslog en ändring av långfredagens bön för judarna (den ändrades 1959). Där talar han om ”revision och fullständigt återupprättande av liturgin från den renaste romerska liturgins guldålder”. Idealet bakom liturgireformen var inte att skapa något nytt utan att återskapa den ”ursprungliga” och ”rena” romerska liturgin. Strävan att lyfta fram den romerska kyrkans ”guldålder” som förebild också för nutiden fanns säkert hos många av PIAC:s grundare, första professorer och studenter. Strävan efter att göra den romerska kyrkans forntid till en förebild för nuet är på många sätt parallell till strävan från renässansen och framåt efter att göra forntidens grekiska och romerska kultur till en norm och förebild för de moderna nationerna. Idag är det inte alls lika självklart att den tidiga romerska kyrkan är den viktigaste förebilden för den moderna kyrkan, på samma sätt som det idag inte längre är lika självklart att en framtida politiker skall studera Livius och Tacitus. Kanske är det en och samma kris i förhållandet till rötterna som idag å ena sidan gör att många upplever klassiska studier som mindre relevanta och som å andra sidan bidrar till en minskad förståelse för den liturgireform som inte bara efterlystes av Andra Vatikankonciliet utan av en stor del av 1900-talets påvar.

Påvliga institutet för kristen arkeologi är ett uttryck för denna ambition att hjälpa vår tids människor att dricka ur källorna, något som i vår tid försvåras av flera faktorer. Desto större blir uppgiften för den som fortfarande är övertygad om att det rena källvattnet är en oöverträffad dryck.