av ELISABETH BIRNBAUM
Den nuvarande pandemikrisen har många aspekter: märkliga, oroande, skrämmande och påfrestande. Men dessa aspekter är inte nya. Om man läser Bibeln som en form av krislitteratur har den ett och annat att säga om detta. Några av dessa bibliska resonanser ska i det följande få ljuda och tillföra den nuvarande krisen en ton. Ty Bibeln vet vad kriser vill säga och vet sätt att övervinna dem.
Bibeln är väl förtrogen med …
… fenomenet allvarliga kriser
Den pågående coronapandemin är en världsvid kris som många människor har fallit offer för. Världsvida, men även allvarliga kriser inom ett begränsat område, hittar man i Bibeln, från första till sista sidan. Redan i den första bokens sjätte kapitel berättas om det som troligtvis är mänsklighetens mest omfattande katastrof: syndafloden (1 Mos 6–9). Och i Bibelns sista bok möts man av en vision av tidens slut där en mängd apokalyptiska hemsökelser drabbar mänskligheten (t. ex. Upp 6–9; 15–16). Mellan Bibelns början och slut förekommer ännu fler svåra katastrofer som torka, hungersnöd, gräshoppsinvasioner och mycket annat. Gamla testamentets värsta kris är den babyloniska fångenskapen och Nya testamentets är när Jesus korsfästs. De drabbade förändras djupt och oåterkalleligt.
… sjukdom och isolering
Covid-19 är inte bara en allvarlig kris utan först och främst en ytterst smittsam sjukdom. Och utöver de ovan nämnda händelserna (som vi i dag skulle kalla för naturkatastrofer) känner Bibeln även till sådana smittsamma sjukdomar, framför allt spetälska och pest (t. ex. Job 2:7; Hes 5:17). Och på den tiden, precis som i dag, ser man inga andra sätt att begränsa vissa sjukdomar än genom att isolera de sjuka. De föreskrifter om renhet som återfinns i Tredje Moseboken och som ofta uppfattas som föråldrade har alltså tack vare pandemin fått ny relevans.
Den som led av spetälska var tvungen att bo avskilt och låta alla få veta om detta genom att utropa: ”Oren, oren!” (3 Mos 13:45–46). Denna föreskrift gällde fram till dess någon av prästerna kunde bekräfta att personen återigen blivit ren. När sjuka isolerades på detta sätt innebar det dock inte alltid att de betraktades som moraliskt orena, men för de sjuka var det liktydigt med social distansering och emellanåt förvisning. Därför beklagar sig Job över att till och med hans närmaste familj skyr honom: ”Mina fränder har han skilt från mig, alla jag kände vänder mig ryggen […] Min andedräkt kväljer min hustru, jag äcklar mina närmaste” (Job 19:13 ff.).
… social distansering och långvarig separation
Men de regler som ska begränsa pandemin innebär inte bara att de sjuka isoleras utan även social distansering för de friska, i syfte att förhindra smittspridning. På många platser har det lett till att människor som bor i ensamhushåll har blivit mycket ensamma. Att i förebyggande syfte isolera människor på detta sätt förekommer inte i Bibeln, men däremot är den väl förtrogen med att anhöriga skiljs från varandra under lång tid.
Tobit och Sara får utstå stora kval eftersom de inte vet om och när deras son Tobias kommer att återvända från sin resa (Tob 10:1–7). I samband med detta ger de prov på skilda förhållningssätt. Tobit grubblar och försöker till en början räkna ut när hans son rimligtvis kan tänkas komma hem igen. När denna har tid har gått blir han förvisso nedslagen, men tröstar sig med att förklara förseningen: ”Det är förstås något som har försenat dem där borta” (Tob 10:6). Sara däremot befarar det värsta och ser framför sig hur deras son redan är död (Tob 10:7). Båda dessa förhållningssätt, det rationella och det emotionella, förekommer även i vårt sätt att hantera coronapandemin.
… torrperioder, osäkerhet och tvivel
Därmed närmar vi oss en annan aspekt med biblisk resonans: oron att detta betungande tillstånd kanske aldrig kommer att ta slut och ovissheten om och när det kommer att bli bättre. Människor reagerar mycket olika på sådana ”torrperioder”. Så är det även i Bibeln.
I synnerhet är det den ihållande ovissheten som prövar vissa människor. Det får även teologiska konsekvenser. Många upplever att Gud inte längre är med dem och till och med att han har övergivit dem. För att få slut på en sådan outhärdlig ovisshet jagar de efter något att hålla fast i. När det tog alltför lång tid för Mose att återvända från berget Sinai började det utvalda folket att tvivla på denna Gud som de inte kunde se. Man avkrävde Aron synliga, konkreta gudar och Aron lät tillverka den gyllene kalven, vilket fick följder vi känner väl till (2 Mos 32:1–6). Även under den långa vandringen genom öknen kände sig folket ofta övergivet av Gud. Strapatserna fick dem att börja tvivla på Guds godhet och det förlovade landet verkade inte längre ligga framför dem, utan bakom, i Egypten. Folket började knorra och protesterade mot sin situation (jfr 2 Mos 15:22–24; 17:1–4). De vände sig mot den Gud som hade befriat dem, eftersom de inte längre förmådde se bortom strapatserna mot det frälsningsbringande ingripandet som hade skett. Egyptens köttgrytor (2 Mos 16:3) blir en symbol för de irrationella önskningar som människan hänger sig åt när hon råkat i trångmål och inte längre kan se målet framför sig.
Kung Saul, som såg sin makt hotad av den unge David och ansattes av filistéerna, stod inte heller ut med den anspänning som uppstår när Gud är frånvarande. Han fick inga svar av Gud på sina frågor, och när han försökte förutse framtiden med hjälp av orakel och profeter misslyckades även det (jfr 1 Sam 28). I sin nöd uppsökte han en andeskåderska för att kunna fråga den vise profeten Samuel till råds. Han använde sig alltså av sådana magiska bruk som han själv hade låtit förbjuda, fullt medveten om att de inte kunde ersätta ett samtal med Gud. De upplysningar som han sedan fick var förkrossande.
I Nya testamentet blir många församlingar osäkra eftersom Kristi återkomst dröjer. De skulle gärna korta ner denna tid och vissa verkar därför ha lyssnat till så kallade villolärare som menar att Herrens slutgiltiga dag redan har inträffat (t. ex. 2 Thess 2:1 ff.). Andra leds i tvivel av hånfulla människor som tvivlar på Kristi återkomst (t. ex. 2 Pet 3). Apostlarna är outtröttliga i sina försök att få dem att stå ut med denna anspänning och inte ge efter i sina strävanden – ett scenario som känns igen i pandemins tider.
Inte minst i Psaltaren finns otaliga exempel på hur ett bedjande jag upplever sig övergivet av Gud och beklagar sig över detta. Och här framträder ytterligare en aspekt.
… hur ens egen världsordning och tro bryter samman
Allteftersom covidkrisen har fortskridit har stämningen på många platser gått från oro till uppgivenhet. Hoppet om att vändpunkten snart ska komma har bleknat alltmer. Och därmed råkar inte sällan den tidigare, så tillförlitliga världsbilden i gungning och ibland även tron. Den själsliga smärta som kommer sig av att inte veta varifrån och varför krisen har kommit leder ofta till att man inte längre tror på denna Gud, att han vill sin skapelse väl. Om det inte längre går att förklara sitt lidande på ett meningsfullt sätt hamnar allt annat i obalans. För dem som lider av krisen blir Gud främmande och obegriplig; i värsta fall upplevs han som en fiende. Då vet de inte längre vem de ska vända sig till i sin nöd.
Bibeln talar även om detta: det som smärtar Job mest i den situation som han hamnar i är inte att han har förlorat sina ägodelar, sin hälsa eller ens sina barn, utan att hans tro, hans tillförsikt och världsbild har börjat vackla. Det finns saker som han inte kan påverka och inte ens förstå, oavsett hur framåtblickande, försiktig och noggrann han har varit. Hans lidande har ingen begriplig orsak. Det skapar osäkerhet, ilska, förtvivlan och hopplöshet.
Men även de som inte drabbas på ett lika omfattande sätt upplever liknande kriser: i Predikaren råkar kung Salomo in i en kris när han tvingas inse att alla hans strävanden och mödor i slutändan inte är annat än ”tomhet, idel tomhet” (Pred 1:2) – att inget av all världens ägodelar, visdom eller njutningar kan bestå inför tomheten. Det är inte rädsla eller livsfara som plågar Predikaren utan en känsla av meningslöshet och stor förkvävande leda. Allt det som har varit skall återkomma (Pred 1:4–11), vilket skulle kunna vara en betryggande tanke, men för Predikaren är det liktydigt med leda utan slut. Uppfattningen att livet är en marsch in i döden, som ofta inte röjer sina egna spelregler och som verkar styras av Gud på ett obegripligt och godtyckligt sätt, driver Predikaren till förtvivlan (Pred 2:17–22).
Den förtvivlan som orsakas av kriser väger ofta tyngre för de drabbade än den rent kroppsliga eller känslomässiga smärtan, vilket även kan sägas om profeten Elia, vars sammanbrott nuförtiden förmodligen skulle uppfattas som ”utbrändhet”. Även han har sprungit sig trött och är fullkomligt utmattad. Den väg som han tidigare vandrat framstår inte längre som gångbar och han kan inte se någon ny (1 Kung 19).
I Nya testamentet får människorna kring Jesus uppleva hur alla deras förhoppningar går i kras när Jesus dör sin skymfliga död på korset. Markusevangeliet framställer detta sammanbrott som så fullständigt att inte ens den tomma graven förmår skänka dem nytt hopp (jfr Mark 16:8). Deras fruktan och ovisshet är så stor att de till en början inte berättar för någon om sitt möte i påsktiden.
… oförmodad återuppståndelse
Vissa av dem som har insjuknat i covid-19 och sedan övervunnit sjukdomen har fått uppleva den andra aspekten: att livet går vidare, att de oförmodat har fått resa sig upp igen. I Bibeln finns många exempel på detta. För att bara nämna ett fåtal: den berättar om Hagar som förväntar sig att dö i öknen, men som återfår modet att leva och sitt hopp av en ängel (1 Mos 21:14–19). I Bibeln skildras hur Predikaren tar sig igenom krisen och når fram till ett förändrat sätt att se på världen och återfinner glädjen (Pred 2:24–26). Och den berättar om hur Jobs öde omvandlas på ett nära nog sagolikt sätt (Job 42:10 ff.). I Nya testamentet får människorna kring Jesus uppleva inte bara en mängd helanden och bevis på hans makt, utan framför allt Herrens uppståndelse och himmelsfärd efter Golgata (jfr t. ex. Luk 24). Och tack vare pingstundret får den ännu modfällda ”urförsamlingen” en gång för alla mod att ge sig ut i världen, och förmågan att göra sig förstådd bland människor (Apg 2).
Bibeln är alltså väl förtrogen med dessa och ännu fler aspekter av den nuvarande krisen. Men den nöjer sig inte med att bara beskriva utan ger oss också råd hur vi kan hantera sådana kriser.
Bibeln hanterar kriser genom att …
… tala om kriser och uttyda dem
En grundläggande insikt hos dagens psykologer lyder: man måste tala om det lidande som man har drabbats av. Det finns ingenting som är lika skadligt som att inte kunna tala. Det framstår som att Bibeln delar denna uppfattning, ty den talar om krisupplevelser och kriser. Det är något mycket värdefullt i sig. I Bibeln sticker man inte huvudet i sanden, man nämner det onda vid namn och förtiger inget. Bibeln har ofta kallats för krislitteratur, och vissa kallar den till och med för trauma-litteratur. Genom att kriserna i Bibeln, som är många och ofta traumatiska, omtalas och beskrivs kan de fattas, begripas och i slutändan övervinnas. Tohuwabohu-känslan [hebr. ”öde och tom”, övers. anm.] som infinner sig hos de drabbade när förtvivlan, rädsla, ovisshet, förtret, vrede, hjälplöshet sammanblandas om vartannat, omformas till ett ordnat kosmos, där dess innehåll åtskiljs, differentieras och kanske till och med får ro.
Bibeln är tydlig och förskönar ingenting. Den berättar ibland om mänskliga illdåd som våldtäkt, mord och stympning av oskyldiga och mycket annat med en kyla och tydlighet som kan verka stötande. Och än mer stötande blir det när Bibeln berättar om en Gud som upplevs som främmande, våldsam och fientlig. Det gör den inte för att skapa effekter. På detta sätt försöker Bibeln placera dessa kriser inom en viss ordning och tolka dem teologiskt. Bibeln intresserar sig inte främst för vad katastroferna resulterar i, utan vad de är ett tecken på. Och tecken är de, enligt vad som står att läsa i Bibeln, först och främst på en kris i relationen mellan Gud och människa. Därför berättar Bibeln heller inte om naturkatastrofer, den berättar om troskatastrofer. På ett radikalt sätt inbegriper dess sätt att tänka alltid Gud i varje livssituation.
… låta skuldfrågan förbli öppen
Därigenom framstår det ibland i vissa bibeltexter som om Bibeln låter Gud bestraffa människan med hjälp av katastrofer. Men vid närmare påseende visar det sig att Bibeln på ett fundamentalt sätt låter skuldfrågan förbli öppen. Den ger inget svartvitt svar. Detta tar sin början redan i de första kapitlen.
Till en början verkar det som om människan vore skyldig till allt. Uppgifterna från Första Mosebokens både första och andra kapitel är ju tydligt överens om att Gud skapade människan god. I jämförelse med andra skapelsemyter från Mellanöstern visar oss människans ”ingredienser” att det inte är Gud som har inplanterat blodskuld och våld i henne. Människan består inte av jord och blodet av stupade gudar, som i den babyloniska myten Enuma elish, utan av jord och Guds andedräkt, det vill säga av två fullkomliga ingredienser. Vidare är medmänniskan (kvinnan) gjord av samma ”byggmaterial” som människan och just av den anledningen av de bästa ingredienser (jfr 1 Mos 2:23). Därmed frikänns Gud från all skuld till våldet och till den ”ursynd” som människan begick. Men likväl finns allt detta. Kain dödar sin bror (1 Mos 4). Konstaterandet ”det var mycket gott” angående skapelsen tar Gud själv tillbaka bara några kapitel senare (”Gud såg att jorden var fördärvad” 1 Mos 6:12). Det var människans våldsamhet som nära nog återigen förstörde Guds goda skapelse. Varifrån våldet kommer får vi inget svar på. Människan är skapad god och har samtidigt ”alltifrån ungdomen … ett ont uppsåt” (1 Mos 8:21). Vem är skyldig till detta?
Även berättelserna om epidemier, sjukdomar och hemsökelser hamnar i ett sådant spänningsförhållande: syndafloden är Guds svar på människans våldsamhet (1 Mos 6:5–7:13). Men efter syndafloden beslutar Gud att aldrig mer utplåna jorden, trots att människan inte har förändrats på något vis (1 Mos 8:21). De hemsökelser som drabbar Egypten beror på faraos handlingar, men samtidigt har Gud gjort honom hård och obeveklig (2 Mos 4:21).
Det paradoxala i att tala om en enda allsmäktig Gud är att inte bara det goda utan även det onda i sista hand måste ha sitt ursprung i Honom. Detta brottas Bibeln med.
I Jobs bok diskuteras detta spänningsförhållande utförligt: allting kommer från Gud, därmed även lidandet. Frågan ”varför” får ingen lösning. Med sina svar försöker Jobs vänner lägga skulden på honom själv för att därigenom rädda sin egen och hans gudsbild, men svaren visar sig vara otillräckliga (Job 42:7). Det är en biblisk insikt att frågan om skuld utgör en återvändsgränd. Frågan ”varför?” får och bör ställas, men i form av ett skrik, en klagan, som ett konfliktfyllt möte med Gud själv, inte i form av en intellektuell diskussion eller i syfte att på juridisk väg klargöra skuldfrågan. Här rör det sig om förnimmelser, inte fakta.
Men Jobs bok visar oss givetvis även att det ofta är viktigare för anhöriga och vänner att klargöra skuldfrågan än vad det är för den drabbade själv. Eller rättare sagt: när man klamrar sig fast vid sin egen världsbild leder det till en början till att man hellre skuldbelägger den drabbade, i stället för att reflektera över sin egen syn på världen. Bibeln är redbar nog att låta skuldfrågan förbli öppen. Vännerna däremot är inte lika redbara. De försöker att finna mening i någonting som saknar mening, och det om det så måste ske på bekostnad av den som har drabbats allra värst av avsaknaden av mening.
Bibelns svar på frågan om det är Gud eller människan som är orsaken till lidandet blir alltså ett entydigt ”nja”. I stället riktar den blicken mot en annan aspekt: Även om det nu för tiden uppfattas som en stötande tanke att Gud skulle vara ansvarig för människans nöd, är det för ett bibliskt sätt att tänka ett hoppets tecken. Ty denna Gud är en nådig och barmhärtig Gud (jfr 2 Mos 34:6). Till syvende och sist kretsar alla ovan nämnda skildringar kring en viss erfarenhet, nämligen att Gud, oavsett vad han väljer att göra, alltid och ständigt på nytt ingriper för att rädda. Mänskligheten har egentligen förtjänat än värre, men Guds barmhärtighet är större än hans ”rättmätiga vrede” och är ny för varje dag. Det obegripliga med att vi lider sådan nöd är enligt Bibeln inte att vi gör det, utan att Gud till slut kan och vill sätta stopp för både oskyldigt och välförtjänt lidande.
Och bara om denne Gud, den barmhärtige, nådefulle och räddande Guden, är Herre över all lycka och allt elände, endast då kan han förändra ödesmakten i denna värld och vända lidandet bort från sina trogna.
… den uppfattar världen som Guds verk
Men Bibelns största prestation består i att den förkunnar ett hopp som övergår allt: den radikalt monoteistiska föreställningen att världen är skapad av en enda Gud. Enligt rådande konsensus inom bibelforskningen skrevs Första Mosebok ner under den babyloniska fångenskapen, vid den tid då Israel hade drabbats av den största katastrofen under hela sin historia.
Det lilla landet Israel förlitade sig på att Gud styrde hela världen, vilket framstår som mer än bara förvånande; landet var inte ens en lekboll i de övriga stormakternas spel, utan i bästa fall något som beklagligtvis kunde komma i kläm ibland. Templet i Jerusalem hade förstörts, Guds boning, staden hade förstörts, vilken stod under Guds beskydd och därför betraktades som ointaglig. Davids tron, som enligt löftena skulle vara för evigt, hade störtats – när man betänker allt detta framstår det som en storslagen symbol för ett hopp så mäktigt att inget kan få det att vackla.
Ett folk som precis har förlorat allt som dess identitet grundar sig på, ett folk vars Gud uppenbarligen har visat sig vara alltför svag för att kunna beskydda dem, ett folk som i sin exil ställs inför ett enormt mycket mer mäktigt folk – ett sådant folk författar då en jubelsång över skapelsen i form av Första Mosebokens första kapitel. Och där skildras en Gud som till skillnad från sina motsvarigheter i det dåvarande Mellanösternområdet inte bara skapar världen utan ansträngning, genom sitt ord, utan dessutom gör det utan minsta kamp. Han behöver inte mäta sin kraft med vare sig andra gudar eller med vidunder eller drakar; han behöver inte dräpa något kaosmonster eller slå ner något uppror bland gudarna. Denna Guds skapelse hotas aldrig, ty mitt i kaos förmår han göra den till ett kosmos. I stället för att kämpa eller döda skapar han ordning. Han uppdelar och gör skillnad mellan ljus och mörker, ovan och nedan, land och hav, stort och litet ljus, mellan skilda livsformer och mellan arbete och vila. Världen kan vila från arbete, möda och kamp.
En sådan syn på världen ger säkerhet och stadga. Och i kriser gör den det möjligt att få klaga och anklaga. För om Guds värld är en ordning som är god, då får det inte gå orättfärdigt till där. Privilegiet med en sådan världsbild är att kunna ta upp orättfärdigheter inför Gud och kräva rättfärdighet. På så vis görs man redo för livets alla eventualiteter: Bibeln skänker oss hoppet att Gud håller världen i sin hand. Till och med när människan gör allt för att slita den från Honom. Om människan beter sig destruktivt gentemot världen kvarstår en förvissning om att Gud ständigt börjar om på nytt med människan. Och – i omvänt fall – om människan upplever världen eller Gud som fientlig kan och får hon vända sig till denna Skapargud och åkalla ”Gud mot Gud”.
… den högaktar hoppets princip
På så vis gör Bibeln hoppets princip till sitt kärnbudskap. Hoppets princip är inte bara tomma ord för Bibeln, utan dess budskaps innersta kärna. Hoppet grundar sig på Guds ordning i skapelsen, på hur han så många gånger har befriat sitt folk och hur han i Nya testamentet låter Jesus uppstå. Därför är hopp inte bara något som troende människor kan ha utan något som de till och med måste ha (jfr 1 Kor 15:19). Detta hopp bär genom alla kriser och har inget med passivitet att göra eller med att frånsäga sig ansvar; det handlar om hur andra människor och man själv bör handla. Det är ett hopp som höjer sin röst mot orättfärdighet och lidande och som inte bara tror på att det finns en rättfärdig Guds ordning utan även kräver att den blir verklighet – och kräver detta av sig själv, av andra och av Gud själv.
Bibeln kan inte lösa vår nuvarande kris. Men den vet vad en sådan kris innebär för människor och hur man hanterar det. Därigenom kan Bibeln kanske tillföra krisen en ytterligare ton: en hoppets ton.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Communio nr 3/2021.
Elisabeth Birnbaum är direktor för Österreichisches Katholisches Bibelwerk.
Ur Signum nr 6/2021, s. 21–26.