Daliterna i Indien: de oberörbara eller kastlösa

Det finns någon form av social skiktning i varje samhälle i hela världen. Skälen till att dela in människor i olika klasser kan vara ekonomiska, politiska, sociala, kulturella eller religiösa. Till och med i en demokrati finns det grupper, som har mer eller mindre makt, antingen man nu visar det öppet eller förtiger det. I Indien har den här skiktningen en säregen form, nämligen kastväsendet. En kast utmärks av endogami: Människor som tillhör en viss kast gifter sig bara med varandra. En kast är en sluten grupp, som man föds in i, inte ansluter sig till. Varje människa föds alltså in i en kast, något som gäller nästan undantagslöst. Det lär finnas mer än 4 000 sådana grupper i Indien, vars folkmängd nu överstiger en miljard.

Kasterna är i sin tur organiserade i hierarkiska system. Grundläggande för systemet är att folket indelas i fem stora kategorier: brahmanerna som är präster och vetenskapsmän; ksatriya är krigare och ämbetsmän; vaisya är köpmän och sudra arbetare. Utanför dess fyra större grupper finns de ’kastlösa’ eller oberörbara. De utför arbetsuppgifter, som anses vara orena, som att ta hand om döda kroppar, bereda hudar, hantera mänskligt avfall etc.

Vi ser här en dubbel hierarkisk princip: en som handlar om arbeten och som sträcker sig från de mer intellektuella yrkena till de simplare, och en som handlar om renhet och orenhet och som omfattar allt från människor som ägnar sig åt religiösa riter till dem som inte ens tillåts komma in i templen. I den uppdelning som bygger på renhetsprincipen är de ’kastlösa’ utan undantag orena, och det är orsaken till att de är oberörbara. Den som vidrör dem blir själv rituellt oren och måste genomgå vissa bestämda reningsriter. Dalit är det namn som de oberörbara gett sig själva. Det betyder ”förtryckt, krossad, malen till stoft”. Namnet visar tydligt att de oberörbara ser sig själva som samhällets offer.

I Indien existerar faktiskt en dubbel social hierarki. I det officiella system som bestämmer en människas sociala status är brahmanerna på toppen. Men i realiteten har ksatriya den största makten, eftersom de är ämbetsmän och äger produktionsmedlen. Daliterna finns i botten på den sociala skalan. De är ’kastlösa’ när man talar om social status; de arbetar inom de mest föraktade yrkena. Om man ser till antalet, är många antagligen fattiga, jordlösa lantarbetare. De saknar politisk makt; en del av dem blir ”tvångsarbetare”, när de fastnar i en skuldfälla; de är religiöst orena och tillåts inte att gå in i templen fast de måste utföra en del föraktade arbetsuppgifter vid tempelfesterna.

Daliterna utgör nästan 17 % av befolkningen, nära 170 miljoner människor. De är i sin tur indelade i många kaster, alla hierarkiskt uppbyggda, vilket visar att den hierarkiska principen har accepterats och integrerats av daliterna. Stamfolken, som uppgår till ungefär 10 % av befolkningen, står helt utanför kastväsendet.

Bakgrunden till kastväsendet

Hur uppstod kastväsendet? Det vet ingen. Det sociala systemet kom antagligen först och legitimerades sedan av religionen. En teori är att vissa folkgrupper trycktes ner och fick utföra rena trälsysslor eller de allra simplaste göromålen, när invasion följde på invasion. Den sociala uppdelning som blev följden legitimerades sedan i karmas lag. Den riktar uppmärksamheten mot två principer: karma betyder handling och varje mänsklig handling belönas eller bestraffas på ett adekvat sätt. Om en människa inte får sin belöning eller sitt straff i det här livet, så kommer det i nästa liv. En låg social ställning i det här livet betraktas alltså som straffet för missgärningar i tidigare liv. Därför har man ingen anledning att klaga. Men man kan åtminstone förbättra sin status i nästa liv genom ett gott uppförande i det här, alltså iaktta kastreglerna noggrant.

När systemet väl var etablerat tycks det ha tillämpats ytterst strikt. Varje kast gjorde sitt bästa för att dominera över de kaster som var lägre än den egna samtidigt som man försökte stärka sin egen ställning i hierarkin. Systemet upprätthölls genom att man rigoröst undvek måltidsgemenskap och äktenskap över kastgränserna. På mellannivån, där en persons sociala ställning följde hans eller hennes ekonomiska status verkar en viss rörlighet ha förekommit. Men daliterna kunde inte göra anspråk på någon form av rörlighet, eftersom de inte ens tillhörde systemet. Men rörlighet är varken automatisk eller något man kan kräva utan man måste alltid förhandla om den, eftersom andra sociala grupper måste erkänna och acceptera den nya status som en grupp kräver.

Protester mot kastväsendet

I Indiens sociala historia har kastväsendet inte accepterats utan protester. Buddha och en hel rad profeter efter honom utmanade kastväsendet som system. Den Buddha som protesterade mot bramanernas ritualism protesterade alltså också mot kastväsendet. Han sa: ”Inte genom födelsen blir man en ’kastlös’, inte genom födelsen blir man en braman; genom gärningar blir man en ’kastlös’, genom gärningar blir man en braman” (Suttanipata 136,142). På liknande sätt har heliga personer som Kabir, Ravidas, Chaitanya med flera, alla anhängare till Bhakti-traditionen (hängivenhet eller kärlek), protesterat mot systemet, och bekräftat att Gud inte tar någon hänsyn till vilken kast man tillhör utan gör sin kärlek och nåd lika tillgängliga för alla. Tyvärr stannade protesterna på det religiösa planet. Helgonen utmanade aldrig kastväsendet på den sociala nivån.

Under de årtionden som ledde till att Indien blev självständigt (1947) fanns det bland andra två nationella ledare som försökte befria daliterna från det förtryck de led under: Gandhi och Ambedkar. Gandhi var själv en vaisya. Han var inte motståndare till kastväsendet som sådant, eftersom han ansåg att det var grundat på en realistisk uppdelning av arbetet i samhället. Men han var emot all diskriminering som hade kasttillhörighet som grund. Han opponerade sig särskilt mot oberörbarheten och agiterade för att daliterna skulle få tillträde till templen, använda de gemensamma brunnarna etc. I hans egna ashrams (religiösa meditationscentra) åt olika kastgrupper tillsammans. Han verkade för blandäktenskap mellan daliter och andra. Men Gandhi tog itu med problemen uppifrån och var kanske lite faderligt nedlåtande. Han ville förbättra daliternas sociala status utan att provocera kastsystemet som sådant. Han gav till och med daliterna namnet Harijan (Guds folk), ett namn som daliterna sedan förkastade eftersom det snarare är eufemistiskt än realistiskt.

Ambedkar var själv dalit. Han lyckades ändå skaffa sig utbildning i London och New York och ta höga examina inom juridiken genom att han stod under en lokal furstes beskydd. Han var den som gjorde utkastet till den indiska konstitutionen och han blev republikens förste justitieminister. Inte heller han riktade uppmärksamheten mot kastväsendet utan försökte förbättra daliternas sociala status. Han arbetade för deras utveckling. Hans motto var ”utbilda, agitera och organisera”. En tid tyckte han till och med att det skulle ha varit lättare att genomföra sitt program under brittiskt styre än under en nationell regering, som kontrollerades av de härskande kasterna. Efter ett helt livs kamp tog han slutgiltig ställning i frågan genom att deklarera att daliterna inte kan befrias inom hinduismen och ett par månader före sin död övergick han till buddhismen. Några tusen daliter följde honom. De går nu under namnet neobuddhister.

Grundlagsenliga åtgärder och deras effekt

I den konstitution som Ambedkar utarbetade med stöd av Gandhis och Nehrus kongressparti avskaffades oberörbarhet i lagen och att utöva oberörbarhet gjordes till en kriminell handling. Med anledning av de svårigheter som daliterna (och stamfolken) haft under historiens gång lade man till två extra bestämmelser. Vid alla högre utbildningar och vid tillsättningen av högre ämbeten, reserveras en kvot på 17 % för daliterna. De är också berättigade till ett bestämt antal platser i landets parlament. Medan Ambedkar ville att endast daliter skulle utse sina representanter i parlamentet, så insisterade Gandhi på att hela valmanskåren i vissa valkretsar skulle välja dem. Gandhi tvingade Ambedkar att gå med på sitt förslag genom en berömd dödsfasta i Pune (1932), redan före självständigheten. Dessa särskilda bestämmelser skulle ursprungligen bara gälla i tio år. Men de har regelbundet förnyats vart tionde år, sista gången i oktober 1999.

På vilket sätt har grundlagsbestämmelserna hjälpt daliterna? Att i praktiken tillämpa oberörbarhet är olagligt. Men särskilt i byarna fortsätter man att utöva den med oförminskad kraft. Daliterna som tillhör de fattigaste medborgarna och är politiskt maktlösa kan inte vidta mått och steg för att se till att lagen respekteras. Om de går till polisen och klagar över någon särskild skymf eller orättvisa, händer det att polisen vägrar att registrera klagomålet. Eller också lägger den inte ner all kraft på att göra en riktig undersökning, även om klagomålet registreras. Om poliserna ändå gör en riktig undersökning kan de inte vara säkra på att hitta vittnen som är villiga att ställa upp i en rättegång. I vilket fall som helst så kontrolleras både staten och polisväsendet av de dominerande kasterna. Om daliterna agiterar, händer det att de i all tysthet röjs ur vägen av de rika övre kasternas privata milis.

Men situationen håller sakta på att förändras, åtminstone i en del områden. Daliterna, som har större självkänsla och är bättre organiserade än förr, har börjat slå tillbaka – våld för våld, liv för liv — särskilt i södra Indien. På så sätt har vi fått ett terrorns jämviktsläge i vissa delar av landet med en osäker fred som resultat.

Eftersom man inte har verkat för att alla medborgare ska kunna läsa och skriva och för att landet ska utvecklas på andra grundläggande områden, och eftersom just de fattiga daliterna drabbas av detta, kan de inte skaffa sig tillgång till de reserverade platserna inom institutionerna för högre utbildning och när det gäller tillsättningen av högre ämbeten. Indiens nuvarande president är dalit. Men han är ett undantag snarare än en regel. De daliter som väljs till parlamentet tillhör olika politiska partier och utan sitt partis stöd kan de inte åstadkomma mycket för daliterna. Partierna ger dem ofta muntligen sitt stöd men gör i verkligheten ingenting, eftersom de kontrolleras av de härskande kasterna och har deras bästa för ögonen. Situationen tycks nu bara bli värre, eftersom partierna själva alltmer identifierar sig med särskilda kaster. Detta har lett till att daliterna börjar bilda egna politiska partier, som också de är splittrade efter deras interna kastlinjer. Med hänsyn till hur stor del av befolkningen de utgör, så kan de inte hoppas på att ha framgång inom politiken utan stöd av andra politiska partier. På sin höjd kan de dra nytta av situationen, när andra partier är splittrade, och de kan påverka rösterna i en viss valkrets och med det som grund underhandla med något av de andra partierna. Partiet Bahujan Samaj, lyckades på så sätt rycka åt sig makten för en kort tid, naturligtvis i koalition med andra partier, och få en av sina medlemmar (en kvinna) att bli den högsta ministern i den Indiska unionens största stat, Uttar Pradesh, i norr. Men koalitioner är alltid osäkra kort. Positivt är emellertid att daliter i hela landet har medvetandegjorts och de strävar aggressivt efter att befrias. Vad de nu behöver är bemyndigande och stöd av alla människor av god vilja. För tillfället lider de mycket mer än tidigare både socialt och fysiskt för att de vågar utmana de befintliga förtryckande strukturerna.

Håller kastväsendet på att förändras?

Det finns emellertid indikationer på att de hierarkiska strukturerna långsamt bryts ner. I en demokrati hänger politisk makt inte ihop med social eller ekonomisk status utan med hur många anhängare ett parti har. Kastgrupperna är numera medvetna om detta. Tidigare försökte kasterna röra sig uppåt genom en process som av antropologer beskrivs som ”sanskritisering”, alltså att de ”lägre” kasterna imiterade de ”högre” kasternas sociokulturella sedvänjor. Idag försöker man åstadkomma social rörlighet genom att organisera sig politiskt. Kaster av samma slag och på samma nivå slår sig ihop och bildar breda koalitioner, med målet att gripa den politiska makten. Om de mellersta kasterna slår sig ihop med daliterna, kan de gripa den politiska makten i de flesta av Indiens stater och kanske till och med den centrala makten. Problemet är naturligtvis att de är splittrade. Daliterna kämpar för att verkligen få tillgång till de utbildningsplatser och ämbeten, som står till deras förfogande. På senare år har en del stater försökt utsträcka kvoteringsprincipen till att gälla de mellersta kasterna, något som orsakade högljudda protester från de härskande kasterna, som ser sina arbetstillfällen bli allt färre. Just nu är Indien ett i realiteten splittrat samhälle, där olika kastgrupper kämpar om makten, istället för att vara en ”harmonisk” hierarki av kaster. Detta måste nödvändigtvis föra med sig en förändring av det traditionella kastväsendet. Den hierarkiska principen och all diskriminering som den för med sig kan komma att långsamt försvinna och ersättas av en mångfald av kastgrupper, som i praktiken fungerar som klaner, där alla kämpar för att komma till makten och få del av de förmåner som den medför. Slutligen kan detta också bidra till att daliterna befrias från hierarkiskt förtryck.

När sanskritisering inte längre är en metod som hjälper kasterna att röra sig uppåt i hierarkin, så försvinner också den religiösa legitimeringen av kastväsendet, alltså den religiösa legitimering som handlar om renhet och orenhet. Hur viktigt detta än må vara i den strikt religiösa sfären, så förlorar det sin udd i samhället. Politisk makt är viktigare för social status än religiös legitimitet. De härskande kasterna må fortsätta att hålla fast vid principen om renhet som källan till en överlägsen identitet. Men de andra bryr sig knappast om den. Alltså har den inte så stor social betydelse.

Den religiösa legitimitetens sammanbrott får ännu större verkan genom en annan utveckling inom dalitgruppen. Förutom de daliter som avlägsnat sig från hinduismen till religioner som buddhism, kristendom och islam, har några grupper börjat göra anspråk på att vara Indiens ursprungsbefolkning, som de ariska invaderande folken, de som skapade kastväsendet, besegrade och förtryckte. En del påstår till och med att de är de ursprungliga hinduerna, eftersom hinduismen var en jämlikhetsreligion utan något kastväsende. Det kan vara svårt att få historiskt stöd för något sådant. Men det hjälper daliterna att bygga upp och hävda en ny identitet som befriar dem från ett förtryckande hierarkiskt system. Om en viktig del i varje hegemoni är att de förtryckta godtar hegemonin som ideologi, så kan ett undertryckt folk befrias om de vägrar att godkänna den.

Något som kommer att vara ett betydelsefullt steg på vägen till daliternas frigörelse är när de i en framtid blir ekonomiskt oberoende. Då kommer de inte längre att vara jordlösa lantarbetare, helt beroende av godsägarna, eller vara tvungna att ta de mest föraktade jobben för att förtjäna sitt uppehälle. Detta innebär dock först och främst att Indien får en bra arbetsmarknad och att daliterna lättare kan få bättre anställningar; och för det andra att de är redo, alltså utbildade och tekniskt kunniga, så att de kan klara av de nya arbetsuppgifterna.

Trots att kastväsendet har ekonomiska, politiska och sociala aspekter, är det huvudsakligen ett kulturellt system som avgör hur man ser på och värdesätter andra människor. Ett helt jämlikt samhälle kanske är en utopisk dröm. Men när alla villkor är uppfyllda, kan säkert sådana företeelser som social diskriminering i form av oberörbarhet och att ens födelsekast avgör ens sociala värde försvinna.

Kyrkan och kastväsendet

Var står kyrkan när det handlar om kastväsendet och daliternas kamp för frigörelse? Det är en lång historia. På 1500-talet var den kristna församling, som gjorde gällande att den var grundad av aposteln Tomas i Kerala, en sluten grupp, bestående av människor från de högre kasterna. Den missionsrörelse som började med Frans Xavier förde in fiskarbefolkningen från södra Indiens kuster i kyrkan. Fast de inte var oberörbara stod de inte högt i kasthierarkin. I vilket fall som helst inte bara omvände missionärerna dem utan lade också på dem portugisisk kultur. De fick till och med portugisiska personnamn. Roberto de Nobili, som kom till Indien på 1600-talet var den förste som vågade påstå att man kan bli kristen utan att bli portugis. Men då som nu innebar det att vara indier att man tillhörde en kast. Alltså accepterades kastväsendet av kyrkan som Indiens sociokulturella verklighet, precis som slaveriet accepterades av fornkyrkan. Missionärer från Europas feodalsamhällen tyckte inte att en hierarkisk samhällsstruktur var särskilt chockerande. Alltså accepterade kyrkan kastväsendet, men legitimerade det inte. Senare tiders missionärer följde samma linje. Som en nödvändig följd av kastväsendet fanns det under en period olika grupper av missionärer. En del var präster för de högre kasterna och andra för daliterna. På 1800- och 1900-talet strävade missionärerna efter att ”lyfta upp” de fattiga och marginaliserade daliterna. Men för dem var sociala reformer inte missionens mål, utan det var att frälsa själar. De hade också som målsättning att nå ut till alla människor i samhället. De ville inte äventyra sin chans att få ingång hos de härskande kasterna genom att alltför mycket identifiera sig med daliterna – och deras farhågor var inte ogrundade. Några protestantiska missionärer försökte faktiskt att utforma agape-gudstjänster, där människor som tillhörde olika kaster kunde äta tillsammans. Men de var tvungna att upphöra med detta på grund av motståndet från de härskande kasterna. Till och med kateketerna rekryterades ur de härskande kasterna, så att alla kunde ha glädje av deras tjänster. De härskande kasterna vägrade att gå till en kateket som var dalit.

Under 1800-talets senare del och på 1900-talet är två olika utvecklingslinjer särskilt värda att lägga märke till. När de indiska kallelserna till prästämbetet och klosterlivet började och också stadigt ökade, var av ekonomiska och kulturella orsaker antalet nykomlingar större från de härskande kasterna. Härigenom kom kastväsendet också in i kyrkans prästerliga och hierarkiska struktur. Daliterna kände sig diskriminerade av att flertalet präster tillhörde de härskande kasterna. Under senare delen av 1800-talet inkom daliterna med en protest till Rom mot det förslag som fanns att installera den förste indiske biskopen i ett av de södra stiften. Enligt dem skulle de små rättigheter de hade vara säkrare i utländska missionärers händer, och de trodde också, att det indiska prästerskapet från de härskande kasterna endast skulle diskriminera dem och inte verka för deras utveckling – farhågor som inte alltid saknade grund. Under de senaste årtiondena har konflikter om makt och inflytande mellan kasterna blivit ganska vanliga inom prästerskapet och de kristna församlingarna.

Den andra utvecklingslinjen handlar om gränserna för vad kyrkan faktiskt kan åstadkomma. Kast är ett fenomen som finns överallt i Indien. Om det på några ställen råkar vara så att det inte finns några konflikter mellan kasterna i en församling, så beror detta helt enkelt på att alla kristna inom den församlingen tillhör samma kast. Eller också är kastkonflikten dold, som i Kerala, där fiskarbefolkningen tillhör en annan rit, den latinska, medan de kristna från högre kaster tillhör den syrisk-malabariska riten. En diskriminering på grund av kasttillhörighet finns fortfarande på en del platser. Den kan yttra sig i att olika kaster tilldelas olika platser i kyrkorna och på kyrkogårdarna, och att somliga människor inte får delta i byfesterna. Under 1900-talet har de flesta missionärer och några av de indiska prästerna understött de förtryckta kasternas strävanden. Det handlar då om både daliterna och de mellersta kasterna, och det sker överallt där nedifrån kommande rörelser krävt jämlikhet inom kyrkan. Men bara inom kyrkans egna domäner kan hon ålägga församlingen en sådan jämlikhet och garantera den. Den är maktlös, när det gäller att göra något åt diskrimineringen i det sociala livet utanför kyrkans murar. Men också inom kyrkan har man på en del håll protesterat mot den jämlikhet som ålagts församlingen. Så hotade till exempel i november 1999 en grupp kristna, som tillhörde en dominerande kast i Goa och som har varit kristna i mer än fyra århundraden, att bli hinduer då församlingsprästen dristade sig till att föreslå kyrkorådet att två daliter skulle bli medlemmar av det.

Daliternas kristna befrielserörelse

De dalitiska kristnas protester mot att de diskrimineras i kyrkan är inget nytt. Men under de senaste tio åren har protesterna blivit en proteströrelse. Daliterna känner sig dubbelt förtryckta. Som kristna diskrimineras de av regeringen och i kyrkan diskrimineras de i egenskap av daliter. Regeringen har deklarerat att de platser som i konstitutionen reserveras för daliterna, endast får disponeras av de daliter som är hinduer, eftersom de andra religionerna inte officiellt erkänner kastväsendet. Men i själva verket har daliternas sociala status inte förändrats efter deras konversion och de har samma dåliga villkor som förut. Regeringen erkänner att buddhister och sikher diskrimineras men vägrar att gå med på att kristna och muslimer utsätts för samma förtryck. De daliter som är medlemmar i kyrkan tycker att de inte har så många platser inom kyrkans beslutande organ som de genom sitt antal är berättigade till. Det leder till att de diskrimineras i kyrkans olika utvecklingsprojekt, för att inte tala om att de förvägras det deltagande i kyrkans liv som de är berättigade till och som tillkommer dem. De hävdar att de utgör majoriteten i kyrkan fast det inte finns någon tillförlitlig statistik som bekräftar det.

De dalitiska kristna har också utvecklat en dalitisk teologi, med olika befrielseteologier som modell. Gud ses som dalit, eftersom Gud särskilt utväljer de förtryckta hebréerna i Egypten och befriar dem. Jesus väljer också ut sina samtida daliter på ett alldeles särskilt sätt, alltså tulltjänstemännen, de prostituerade, samarierna och andra syndare. Han blir själv dalit i sitt lidande och på korset, övergiven av sitt folk, krossad och förödmjukad, lämnad att dö utanför porten tillsammans med brottslingar. Genom att Jesus blir en av dem, befriar han dem. Jesu måltidsgemenskap, som fortsätter i kyrkans eukaristi, är en konkret, sakramental väg när det gäller att verka för jämlikhet och gemenskap i kyrkan.

Vad kan vi göra?

Vad kan kyrkan – de kristna – konkret göra för att befria daliterna från förtrycket? Två nivåer är särskilt viktiga att studera: kyrkan och det indiska samhället. Kyrkan fördömde formellt kastväsendet och oberörbarheten som helt oförenliga med kristen tro så sent som 1982. 1983 förklarade biskoparna i Tamil Nadu att det måste bli ett slut på alla diskriminerande sedvänjor som levde kvar inom kyrkan. Men varken deklarationer eller ens lagstiftning räcker. Ett system, som är nästan 3 000 år gammalt, förändras inte över en natt genom några deklarationer. Men hade vi kunnat skapa en rörelse för lika värde i kyrkan under jubileumsåret 2000? Kan vi ha som mål att inom kyrkan avskaffa varje typ av diskriminering som grundar sig på kasttillhörighet såväl i som utanför kyrkorummet? Kan vi försöka befria kyrkan på alla nivåer från konflikter mellan kasterna? Att seriöst och meningsfullt praktisera eukaristin som en upplevd erfarenhet av måltidsgemenskap och att stötta varje äktenskap som ingås över kastgränserna och på så sätt ställa upp med socialt stöd, kan vara centrala delar i ett reformprogram. Vi bör också göra kyrkans liv helt och fullt öppet för alla, och vara särskilt vaksamma när det gäller de sociala riter och fester som har en tendens att legitimera och befästa den åtskillnad mellan kasterna och den diskriminering som redan finns. På detta sätt kan kyrkan bli ett mönstersamhälle, en symbol för det rike som på ett trovärdigt sätt förkunnar jämlikhet (jfr Gal 3:28) och gemenskap för alla.

Att förändra det indiska samhället

Men vi kan inte avskaffa diskrimineringen av daliterna och den splittring och de konflikter inom kyrkan som har sin grund i kastväsendet annat än genom att samarbeta med alla människor av god vilja för samma mål i hela det indiska samhället. Att avskaffa oberörbarhet genom lagstiftning är en intressant början. Om lagen tillämpas rigoröst kan den kontrollera all yttre diskriminering. Men inte ens detta har vi lyckats uppnå. Vad kan vi göra för att se till att lagen tillämpas och all uppenbar diskriminering stoppas, särskilt i byarna?

För det andra måste daliterna äntligen inse sitt eget värde och få en ny identitet. Att helt enkelt byta religion har inte hjälpt dem. Vad som behövs är att befria dem från det ekonomiska beroendet av de härskande kasterna. För att det ska kunna ske måste de erbjudas såväl ”vanlig” som teknisk utbildning, så att de blir kapabla att konkurrera på arbetsmarknaden och lämna de arbetsuppgifter som av tradition tilldelas dem genom kastväsendet. Detta kommer att ge dem en ny självkänsla. Vad andra än må tycka om dem, så kommer de åtminstone inte att betrakta sig själva som underlägsna någon enda människa. I själva verket är daliterna lika begåvade som andra människor och verkar till och med ha större konstnärlig begåvning. Därför är det absolut nödvändigt att de blir utbildade och alltså kompetenta inom olika områden. Då kan de, tillsammans med andra människor av god vilja, utkämpa sin egen kamp med sin frigörelse som mål.

För det tredje måste hela kastväsendet förändras. Det är inte lätt att ändra på sociokulturella värderingar. Men en sådan omvandling kan komma till stånd inte bara genom predikan och propaganda utan genom att låta människor uppleva gemenskap på olika nivåer, med början i skolorna. Jag har tidigare nämnt, att kastväsendet håller på att mjukas upp, och att kastgrupperna sakta får politisk makt. Det är kanske ett nödvändigt mellanstadium. Jag tror att jämlikhet på social och politisk nivå bara kan uppnås genom att demokratin praktiseras genomgående och grundligt inom politiken och det offentliga livet. Om detta sker, kommer demokratin inte att enbart koncentrera sig på individens fri- och rättigheter utan också på gruppidentitet. En del av diskussionen i Kanada och USA om mångkulturism är antagligen relevant och behöver studeras ytterligare.

Daliterna kan som grupp bara bli fria om de kräver sin identitet och frihet, socialt och politiskt, och om andra grupper förmås att erkänna deras nya status. Detta kan inte åstadkommas utan att de får makt. I den här processen, som handlar om att hävda sitt eget värde, kommer daliterna att behöva stöd av andra människor av god vilja ur de härskande kasterna.

Vilken roll kan religionerna spela i denna process? Alla religioner har ideal som handlar om jämlikhet och gemenskap, och dessa ideal skulle kunna återupplivas på ett profetiskt sätt. De olika religionernas sociala strukturer och de riter som stöder dem kan också behöva undergå en förvandling. Om man nu bara tar kyrkan som exempel, så kan man fråga sig hur kyrkans hierarkiska struktur av idag kan främja jämlikhet i församlingen!

Översättning: Birgitta Carlquist