Dialogen mellan kulturerna

3. Det är angeläget för mig att inbjuda dem som tror på Kristus tillsammans med alla människor av god vilja till en reflexion över folkens olika kulturer och traditioner. En sådan dialog är en nödvändig väg om man vill bidra till en försonad värld som med tillförsikt kan se framtiden an. Ämnet är avgörande för freden. Jag gläder mig över att Förenta nationerna fäst uppmärksamheten på detta ämne och utsett 2001 till att bli ”ett internationellt år för dialog mellan kulturerna”.

Jag tror mig naturligtvis inte om att kunna erbjuda någon enkel lösning på detta problem. Det är rent av svårt att ringa in situationen eftersom den ständigt skiftar och därför undslipper varje schematisk lösning. Till detta kommer problemet att förena principer och värden som visserligen är teoretiskt samstämmiga, men som när man kommer till en konkret situation svårligen tillåter någon verklig samsyn. Därtill kommer på en djupare nivå de etiska utmaningar som alla människor ställs inför – människor präglade också av sin egoism och sina begränsningar. Men just därför anser jag det vara naturligt att vi reflekterar gemensamt över denna problematik. Med denna intention och med ledning av vad Guds Ande säger till kyrkorna och hela mänskligheten vill jag komma med några orienterande principer vid denna kritiska tidpunkt i historien.

Mänskligheten och de olika kulturerna

4. Ser man till hela mänsklighetens historia, blir man förundrad över den mångfald och rikedom som utmärker mänsklig kultur. Var och en av dessa skiljer sig genom sin speciella historia och sina karaktäristiska drag. De utmärks genom sin speciella struktur som gör dem var och en till en unik, originell och organisk helhet. Kulturen är människornas speciella sätt att utmärka sig både på individuell och kollektiv nivå. Ty människan sporras oavlåtligen att ”kultivera” (odla) det naturliga goda och värdefulla.1 Det sker när hon sammanfogar en grundläggande kunskap på livets alla områden till en allt mer sublim och systematisk kultursyntes. Man märker det i synnerhet i det sociala och politiska samhällslivet, i det som skapar trygghet och ekonomisk utveckling, men även genom de existentiella värden som kommer till uttryck i kulturerna, speciellt av religiös natur, som möjliggör att det individuella och gemensamma livet utvecklas efter verkligt mänskliga betingelser.2

5. Kulturen kännetecknas alltid av såväl stabila och bestående element som av dynamiska och tillfälliga. När man betraktar en annan kultur blir man först varse de karaktäristiska drag som skiljer den från den egna kulturen; varje kultur har individuella drag med olika beståndsdelar som smält samman. Ofta utvecklar sig kulturerna inom vissa bestämda geografiska områden, där historiska och etniska element sammanflätas med varandra på ett originellt och speciellt sätt. Denna ”egenart” som varje kultur har avspeglar sig mer eller mindre varaktigt i de personer som är bärare av kulturen. I den ständiga dynamik som råder människorna emellan bidrar var och en efter sin förmåga och begåvning till kulturen. Att vara människa innebär alltid att leva i en bestämd kultur. Varje människa präglas av den kultur som hon andas in i den familj och det sociala sammanhang som hon befinner sig i under sin uppfostran och utbildning. Människan influeras av den totala miljö som hon lever i. Det sker dock inte på ett deterministiskt sätt, utan det handlar om en ständig dialektik mellan omständigheternas kraft och frihetens dynamik.

Mänsklig utveckling och kulturell tillhörighet

6. Att alla människor behöver få del av den egna kulturen som ett strukturerande element för danandet av den egna personligheten, är en universell erfarenhet som man inte får underskatta. Om människan inte får möjlighet att rotas i en speciell ”jordmån”, löper hon risk att i en sårbar ålder utsättas för ett övermått av motsägelsefulla stimuli vilket inte främjar en lugn och balanserad utveckling. På grund av denna fundamentala samhörighet med det egna ”ursprunget” i en familj men också i en territoriell, social och kulturell miljö utvecklas i människan en känsla för hennes nationalitet och kulturen tenderar att få mer eller mindre ”nationella” drag. Till och med Guds son fick, när han blev människa, en mänsklig familj och ett hemland. Han är för alltid Jesus från Nasaret, nasaréen (Mark 10:47). Det var en naturlig process, där sociologiska och psykologiska krafter samspelade till ett normalt positivt och konstruktivt resultat. Kärleken till det egna landet är därför ett värde som man skall vårda, men givetvis inte på ett trångsynt sätt. Snarare ska det ske på ett sätt som omfattar hela den mänskliga familjen3 och så att man undviker alla patologiska manifestationer och utan att samhörighetskänslan får drag av självförhärligande och utesluter dem som är annorlunda och antar nationalistiska, rasistiska och främlingsfientliga former.

7. Om det å ena sidan gäller att uppskatta värdet av sin egen kultur så krävs å andra sidan att man är medveten om att alla kulturer har sina begränsningar, liksom allt mänskligt och historiskt betingat. Det är ett effektivt medel mot kulturell isolering att ärligt och utan förutfattade meningar lära känna andra kulturer. För övrigt upptäcker man ofta viktiga gemensamma element, när man mer noggrant analyserar kulturerna utöver deras yttre uttrycksformer. Detta märks tydligt när man studerar kulturer och civilisationer i ett historiskt perspektiv. Med blicken riktad på Kristus, som själv uppenbarat människan för människorna,4 och stärkt av en tvåtusenårig historisk erfarenhet, är kyrkan övertygad om att det, förutom allt föränderligt, finns mycket som inte förändras.5 Denna kontinuitet vilar ytterst på Guds plan med mänskligheten.

De kulturella skillnaderna måste ses i ett bredare perspektiv som omfattar hela människosläktet som en enhet. Först då kan man begripa den djupa betydelsen av skillnaderna. I själva verket kan man bara utifrån en överblick över både likheterna och olikheterna förstå och tolka hela sanningen om varje mänsklig kultur.6

Kulturella skillnader och ömsesidig respekt

8. I det förgångna har skillnaderna mellan kulturerna ofta varit en orsak till bristande förståelse mellan folken och en anledning till konflikter och krig. Och tyvärr kan vi även i dag med växande oro observera, hur i olika delar av världen vissa kulturer polemiserar mot andra. Dessa fenomen kan på sikt komma att urarta till spänningar och förödande konfrontationer. Hur svårt är det inte för många etniska och kulturella minoriteter, som måste leva i en majoritetskultur med fientlig och rasistisk inställning.

Inför ett sådant scenario måste alla människor av god vilja fråga efter en etisk grundhållning som uttrycker en gemensam kulturell erfarenhet. Ty kulturerna, liksom de människor som skapat dem, är märkta av ”det ondas mysterium”, av att ”laglösheten är verksam som en hemlighet” (jfr 2 Thess 2:7), och av att de därför behöver renas och räddas. Autenticiteten i varje mänsklig kultur och kvaliteten på det ethos som den förmedlar, det vill säga tillförlitligheten i dess moraliska attityder, låter sig på sätt och vis mätas i hur man tar sig an människans sak och genom dess förmåga att på alla nivåer och på alla områden främja människans värdighet.

9. Den radikalisering av den kulturella identitet som inte låter sig påverkas av positiva inflytanden är oroväckande nog, men inte mindre riskabel är den tvångsmässiga nivelleringen av kulturen som utmärker den västliga världens kulturmodeller. Lösgjorda från sin kristna bakgrund och ofta inspirerade av en sekulariserad livssyn, en praktisk ateism och av en radikal individualism väcker dessa inte mindre oro. Det rör sig om fenomen av enorma dimensioner, understödda av stora massmediala kampanjer som gör allt för att förmedla en livsstil, sociala och ekonomiska förhållningssätt och en gemensam syn på verkligheten som underminerar värdefulla kulturer och civilisationer. Västvärldens kulturella modell förleder och tjusar på grund av sin utpräglat vetenskapliga och tekniska karaktär; men tyvärr visar den allt tydligare en fortskridande humanistisk, andlig och moralisk utarmning. Den kultur som producerar en sådan modell präglas av ett ödesdigert anspråk på att vilja människan gott genom att avskaffa Gud, som är det högsta goda. Men, som andra Vatikankonciliet säger; ”utan Skaparen sjunker skapelsen ner i intet”.7 En kultur som inte längre räknar med Gud förlorar sin själ, går vilse och blir en dödens kultur. Om detta vittnar de tragiska erfarenheterna från det tjugonde århundradet. I dag är det ett faktum att nihilismen breder ut sig på viktiga områden i västvärlden.

Dialog mellan kulturerna

10. Individer mognar genom att förhålla sig öppna gentemot andra människor och genom att helhjärtat öppna sig själva för andra; detta gäller också kulturerna. De har skapats av människor och de står i människornas tjänst. Därför skall de också fulländas genom en dialog och en gemenskap som utgår från människosläktets ursprungliga och fundamentala enhet, så som den framgick ur Guds händer: ”Han har skapat hela människosläktet ur en enda människa” (Apg 17:26).

I detta perspektiv uppkommer dialogen mellan kulturerna – som är temat för detta budskap på världsfredsdagen – som ett behov som är inneboende i människans natur liksom också i kulturens. Det är dialogen som garanterar kulturens särprägel som ett historiskt och kreativt uttryck för människofamiljens ursprungliga enhet och som håller en ömsesidig förståelse och gemenskap vid liv. Begreppet gemenskap, som har sin källa i den kristna uppenbarelsen och sin högsta förebild i den treenige Guden, (jfr Joh 17: 11, 21) innebär aldrig uniform likriktning eller påtvingad utslätning eller assimilation. Begreppet gemenskap är snarare ett uttryck för en stävan mot en variation i mångfald och blir därför ett tecken på rikedom och en garant för utveckling.

Dialogen leder till att man erkänner att det finns en rikedom i mångfalden och den disponerar människornas sinnen till att ömsesidigt söka samarbeta i enlighet med hela den mänskliga familjens ursprungliga kallelse till enhet. Uppfattad på så sätt är dialogen ett förnämligt verktyg för att förverkliga kärlekens och fredens civilisation, ett ideal, som min ärade föregångare påven Paulus VI hänvisat till. Ett ideal som skall inspirera det kulturella, sociala, politiska och ekonomiska livet i vår tid. I början av det tredje årtusendet är det absolut nödvändigt att återigen erinra om dialogens väg för att uppmuntra en värld, som är hemsökt av så många konflikter och våldsdåd och som så ofta är modlös och oförmögen att se några tecken på hopp och frid.

Gobal kommunikation – möjligheter och risker

11. Dialogen mellan kulturerna framstår i dag som speciellt nödvändig med tanke på det inflytande som den moderna informationsteknologin utövar på människornas och folkens liv. Vi befinner oss i den globala kommunikationens tidsålder, som formar samhället efter nya kulturmodeller som mer eller mindre utgör ett brott med det förgångna. I princip finns adekvat och ständigt aktuell information tillgänglig praktiskt taget överallt i världen.

Det fria flödet av ord och bilder på global nivå förändrar inte bara kontakten mellan folk i politiskt och ekonomiskt avseende utan själva vår världsbild. Detta fenomen erbjuder många hitintills oanade möjligheter, men det uppvisar också vissa negativa och farliga aspekter. Det förhållande att ett begränsat antal länder har monopol på den kulturella ”industrin”och sprider sina produkter till en ständigt växande publik överallt på jorden, kan bli en kraftig erosionsfaktor som leder till att specifika kulturella egenarter försvinner. Det rör sig om produkter som innehåller och förmedlar värdesystem och som därför kan åstadkomma andlig utarmning och identitetsförlust hos mottagarna.

Utmaningen från migrationen

12. Dialogens stil och kultur får särskild betydelse när det handlar om den komplexa problematiken som rör migration, ett viktigt samhällsfenomen i vår tid. Förflyttningen av en stor mängd människor från en del av planeten till en annan utgör ofta en dramatisk mänsklig odyssé. Den har till följd att traditioner och seder och bruk blandas, vilket har avsevärda effekter på både utvandrarland och invandrarland. Hur migranterna tas emot i det land där de slår sig ner och hur väl de blir integrerade i sin nya miljö är likaså en måttstock på hur väl dialogen mellan de olika kulturerna fungerar.

Frågan om kulturell integration är hett debatterad; men i själva verket är det inte lätt att fastställa ett detaljerat regelverk som garanterar rättigheter och plikter för såväl immigranterna som mottagarländerna. Under historiens lopp har migrationsprocesser försiggått på olika sätt och med olika resultat. Många civilisationer har berikats avsevärt genom invandring. I andra fall har de kulturella skillnaderna mellan migranterna och människorna i mottagarlandet inte kunnat integreras, men det har ändå visat sig möjligt att båda parter genom ömsesidig aktning och tolerans har kunnat leva tillsammans. Tyvärr förekommer det också situationer då svårigheterna i mötet mellan olika kulturer inte lösts och spänningar orsakat konflikter.

13. För ett så komplicerat problem finns ingen enkel lösning; men det finns trots allt några grundläggande etiska principer som kan tjäna som hållpunkter. Först och främst gäller att invandrare alltid skall behandlas med den respekt som tillkommer varje människa.

Denna princip får inte ignoreras, när det handlar om att reglera invandringsströmmar i förhållande till det allmänna goda. Det gäller att bemöta invandrare på ett sätt som man är skyldig alla människor, i synnerhet de behövande, och att förena detta med de förutsättningar som förknippas med ett värdigt och fredligt liv både för den ursprungliga befolkningen och dem som tillkommit utifrån. Invandrarnas kulturella anspråk måste respekteras och accepteras i den mån som de inte strider mot naturrätten, allmänna etiska värden eller står i motsats till de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Respekt för kulturer och regioners speciella kulturella profil

14. Det är svårare att fastställa gränsen för immigranternas rättigheter till ett offentligrättsligt erkännande av sådana speciella kulturella uttrycksformer som svårligen kan förenas med majoriteten av medborgarnas seder. Lösningen på dessa problem kräver, inom ramen för en principiell öppenhet, en realistisk uppskattningen av det allmänna goda i just den speciella historiska situationen och i den bestämda territoriella och sociala omgivningen. Mycket beror därvidlag på om människors generella öppenhet, utan likgiltighet för värden, går att kombinera med omsorg om identitet och villighet till dialog.

Å andra sidan får man inte, som jag redan sagt, underskatta den kapacitet som finns i de värden som är karaktäristiska för kulturen inom ett bestämt område, i synnerhet inte dess förmåga att skapa en harmonisk uppväxt, speciellt i en känslig ålder, för dem som är födda där. Utifrån detta vore det en framkomlig väg att garantera en ”kulturell balans” i varje område i förhållande till den där förhärskande kulturen så att en viss kulturell jämvikt garanteras. Denna balans, som också är öppen för minoriteter och som hyser respekt för dessas grundläggande rätt att bevara och utveckla en speciellt bestämd kulturell särart, skulle också tillåta att en speciell ”kulturell profil” bevarades, dvs. att det basala arv som i allmänhet associeras med nation och fosterlandskänsla bevaras i fråga om språk, traditioner och värden.

15. Det är dock uppenbart att man inte kan tillgodose dessa behov av jämvikt i förhållande till den kulturella profilen för ett visst område med enbart juridiska medel, då dessa utan grund i ett ethos hos befolkningen skulle vara verkningslösa. Dessutom skulle de i själva verket, när en kultur förändras, inte längre vara ett levande uttryck för ett folk och ett land utan endast bli till ett musealt arv eller ett dött monument över konst eller litteratur.

I själva verket har kulturen, i den mån den är verkligt levande, ingen anledning att frukta att bli undanträngd. Ingen som helst lag kan hålla en kultur vid liv, om den skulle dö i folkets hjärta. I dialogen mellan kulturerna går det aldrig att förhindra att den ena parten erbjuder de värden som han tror på åt den andra, förutsatt att det sker med respekt för personens frihet och samvete. ”Sanningen kan bara leva i sin egen kraft, som mjukt och samtidigt starkt genomtränger anden.”8

Att lära känna de gemensamma värdena

16. Dialogen mellan kulturerna, som det förnämsta medlet för att bygga upp en kärlekens civilisation, stöder sig på vetskapen om att det finns värden som är gemensamma för alla kulturer, eftersom de är rotade i den mänskliga personens natur. I dessa värden kommer det genuint mänskliga till sitt sannaste och mest autentiska uttryck. Man får lov att lämna ideologiska förbehåll och partisk egoism och istället utveckla medvetandet om dessa gemensamma värden och främja dem, för att på så sätt åstadkomma en universell kulturell jordmån, i vilken en konstruktiv dialog kan utvecklas. Även de olika religionerna kan och måste kunna lämna ett avgörande bidrag i denna process. Den erfarenhet som jag många gånger gjort i mötet med representanter för andra religioner – jag tänker då särskilt på mötet i Assisi 1986 och på mötet 1999 på Petersplatsen – stärker min tillförsikt om att en ömsesidig öppenhet mellan dem som tillhör olika religioner kan tjäna fredens sak och den mänskliga familjens gemensamma väl.

Värdet av solidaritet

17. Med tanke på den växande ojämlikheten i världen, är det första värde som man alltmer måste inpränta, verkligen solidariteten. Varje samhälle vilar på de ursprungliga relationerna människor emellan som övergår i allt vidare cirklar: från familjen till andra samhälleliga grupper som förmedlar värden, till hela det borgerliga samhället och till den nationella gemenskapen. Staterna å sin sida kan inte annat än att träda i förbindelse med varandra. Den nuvarande situationen med ett världsvitt ömsesidigt beroende underlättar förståelsen för hela den mänskliga familjens ödesgemenskap och detta gör att alla reflekterande människor får alltmer aktning för dygden solidaritet.

I detta sammanhang måste man också fastslå att det tilltagande beroendet medfört att många ojämlikheter kommit i ljuset: gapet mellan rika och fattiga länder; inom varje land den sociala skillnaden mellan dem som lever i överflöd och dem som kränks i sin värdighet, eftersom de saknar även det nödvändigaste; missbruk av naturresurserna och den accelererande miljöförstöringen. Sådana sociala ojämlikheter och missförhållanden har i vissa fall ökat och några av de fattigaste länderna befinner sig i en irreversibel nedgång.9

Värdet av fred

18. Solidaritetens kultur är nära förbunden med det värde som freden utgör, det förnämsta målet för varje samhälle och all samlevnad på nationell och internationell nivå. På väg mot en bättre förståelse mellan folken finns det många utmaningar som världen måste ställas inför: alla människor står inför ett oavvisligt avgörande.

Det faktum att atomvapenbegränsningarna hotas och att vapenproduktionen i världen ökar oroväckande, gynnar att en kampens och konfliktens kultur breder ut sig inte bara mellan stater utan också genom paramilitära grupper och terroristorganisationer.

Världen lider ännu av följderna av förgångna och pågående krig och av det fruktansvärda bruket av trampminor. Dessutom står världen inför förfärande kemiska och biologiska vapen, den giftiga frukten av dagens tekniska och vetenskapliga kunskap. Och vad skall man säga om den ständiga risken för konflikter mellan nationer, om risken för inbördeskrig och om ett utbrett våld inför vilket de internationella organisationerna och de nationella regeringarna visar sig näst intill vanmäktiga? Inför sådana hot måste alla människor känna det som en moralisk plikt att träffa konkreta avgöranden i rätt tid för att gagna fredens sak och förståelsen mellan människorna.

Värdet av liv

19. Men en äkta dialog mellan kulturerna med en ömsesidig känsla för aktning måste också innefatta en levande sensibilitet för värdet av livet självt. Det mänskliga livet får inte ses som ett objekt, över vilket man förfogar godtyckligt. Livet är istället den heligaste och mest okränkbara verklighet som uppträder på denna världens scen.

Det kan inte råda någon fred om skyddet för detta det mest grundläggande goda brister. Man kan inte främja freden och ringakta livet. Vår tid utmärks av lysande exempel på högaktning och hängivenhet i livets tjänst men också av det sorgliga scenario där hundratals miljoner människor likgiltigt utlämnats till ett smärtsamt och brutalt öde. Jag talar om en tragisk dödsspiral, som omfattar mord, självmord, abort, eutanasi och även praktiserandet av stympning, psykologisk tortyr, former av orättfärdigt tvång och fängslanden, användandet av dödsstraff, deportationer, slaveri, prostitution och handel med kvinnor och med barn. Till denna lista måste tillfogas ett oansvarigt hanterande av genteknologin som kloning och användandet av mänskliga embryon i forskning, som man otillbörligt försöker rättfärdiga med att man främjar frihet, kulturellt framåtskridande och den mänskliga utvecklingen. En civilisation som är grundad på kärlek och fred måste motsätta sig dessa människoovärdiga experiment.

Värdet av uppfostran och undervisning

20. För att bygga upp en kärlekens civilisation måste dialogen mellan kulturerna övervinna etnocentrisk egoism och göra det möjligt att förena aktning för den egna identiteten med förståelse för den andre och med respekt för mångfald. Grundläggande i detta sammanhang är ansvaret för uppfostran och utbildning, där man måste förmedla kunskap om de egna rötterna och också ge referenspunkter som gör det möjligt att definiera vars och ens personliga tillhörighet i världen. Dessutom måste man också vinnlägga sig om att lära ut respekt för andra kulturer. Man måste kunna se ut över den egna omedelbara individuella erfarenheten och acceptera skillnader. Då upptäcker man den rikedom och det värde som ligger i andra kulturer.

Den kunskap om andra kulturer, som förvärvats med tillbörligt kritiskt sinnelag och inom en fast etisk ram, leder till en större kunskap om den egna kulturens värden och gränser och avslöjar samtidigt att det finns ett för hela människosläktet gemensamt arv. Tack vare just dessa vidgade vyer fyller uppfostran och undervisning en speciell funktion när man skall bygga en solidarisk och fredlig värld. Undervisning kan bidra till bejakandet av en integrerad humanism som är öppen för etiska och religiösa dimensioner och som värdesätter förståelse och visar uppskattning för andra kulturer och de andliga värden som finns i dem.

Förlåtelse och försoning

21. Under det stora jubileet 2000 år efter Jesu födelse har kyrkan med särskild intensitet upplevt den kraft som ligger i att uppmana till försoning. En uppmaning som är av avgörande betydelse också för all etisk dialog mellan kulturerna. Ofta är dialogen nämligen svår, eftersom den är belastad av en tragisk kvarlåtenskap av krig, konflikter, våld och hat och sådant som lever kvar i människornas minne. För att övervinna bristen på kommunikation måste man slå in på förlåtelsens och försoningens väg. I namn av en desillusionerad realism anser många att denna väg är utopisk och naiv. Utifrån en kristen synpunkt är det den enda väg som finns för att uppnå fredens mål.

Den troendes blick vilar fast på den synliga bilden av den korsfäste. Inför sin död ropar han: ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör!” (Luk 23:34). När den på den högra sidan korsfäste missdådaren hör den döende frälsaren, öppnar han sig för omvändelsens nåd och får ta emot budskapet om förlåtelse med löftet om salighet. Kristi exempel gör oss medvetna om att de många murar som blockerar kommunikationen och dialogen mellan människor faktiskt är nedrivna. Blicken på den korsfäste ger oss tillförsikt om att förlåtelse och försoning kan bli något normalt i det dagliga livet i varje kultur och därmed en konkret möjlighet att bygga fred och en framtid för mänskligheten.

I samband med den viktiga erfarenheten av samvetsrannsakan under jubileumsåret skulle jag vilja rikta en särskild appell till de kristna att bli vittnen och budbärare om försoning och förlåtelse, att de med ivriga böner till fredens Gud verkar för att den lysande profetian hos Jesaja utsträcks till att gälla alla folk på jorden: ”Den dagen skall det finnas en banad väg från Egypten till Assyrien, och assyrierna skall komma till Egypten och egypterna till Assyrien, och egypterna skall frambära offer tillsammans med assyrierna. Den dagen skall Israel vara jämställt med Egypten och Assyrien och bli en välsignelse på jorden, när Herren Sebaot välsignar jorden och säger: ’Välsignat är Egypten, mitt folk, Assyrien, mitt eget verk, Israel min egendom.’”

Översättning: Anna Maria Hodacs

Noter

1. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Kyrkan i världen av idag, 53.

2. Johannes Paulus II, Tal till FN (15 oktober 1995).

3. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Kyrkan i världen av idag, 75.

4. ibid., 22.

5. ibid., 10.

6. Johannes Paulus II, Tal till UNESCO (2 juni 1980), 6.

7. Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Kyrkan i världen av idag, 36.

8. Andra Vatikankonciliets deklaration, Om religionsfriheten, 1.

9. Johannes Paulus, Socialencyklikan, Människans välfärd, 58.