av BARBARA CROSTINI
700-årsminnet av Dantes död i Ravenna, den 13 eller 14 september 1321, högtidlighålls i år med ett stort antal evenemang och initiativ över hela världen. I Sverige stod Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien den 16 oktober som värd för ett endagssymposium, Dante and his heritage 1321–2021, som visar hur Dantestudierna fortfarande gör nya upptäckter i tolkningen av den store poetens liv och verk och inte minst stimulerar till forskning och nya publikationer i Sverige. Men Dantes poesi är inte bara begränsad till akademiska kretsar. Bekantskapen med Dante sker snarare för många i unga år, genom att Dantes poesi sipprar ner i skolornas läroplaner, vilket inte bara präglar uppfattningen av det italienska språk som poeten introducerade utan även för med sig tankar om livet, döden och samhället. Är denna dialog fortfarande fruktbar efter alla sekler? Vad kan Dante erbjuda från det som kan tyckas vara ett föråldrat medeltida perspektiv på de brännande frågor som angår vår tid och vårt samhälle? Är Dante en vit, kristen man, vars röst vi behöver stänga ute från vår samtida värld, som är så upplyst av fördomsfri mångfald?
Dantes bild av livet efter detta kan vara motbjudande för dem som är anhängare av en upplyst form av kristendom, där himlen och helvetet är begrepp som tillhör ett trångsynt förflutet. Dante utformade sin poetiska vision som en resa genom tre berättelsevärldar – helvetet, skärselden och paradiset – och kallade den för en commedia, en komedi, ett drama om människans villkor iscensatt på ett spirituellt, smädande och ironiskt sätt. Om man är medveten om denna litterära konstruktion undviker man att förvandla Dante till en förmedlare av religiösa insikter om livet efter detta. Att göra det senare innebär att man förråder författarens geni och missar just det som Dante fortfarande kan lära oss, vilket jag hoppas kunna visa.
1 500 år med Homeros och Virgilius
Trots tidig kristen polemik beträffande den klassiska litteraturens ställning, och trots att upplysningen hävdade att den kristna religionen förorsakade Romarrikets fall, förblev klassisk litteratur och kultur i centrum för utbildningen genom hela senantiken och medeltiden. Må så vara att denna sorts utbildning inte var avsedd för massorna. I allmänhet var majoriteten av befolkningen illitterat, och både klassisk mytologi och evangeliernas berättelser nådde en större publik genom offentlig framställning som bilder, recitation, tal, predikningar och uppträdanden. Ändå fortsatte en kärna av intellektuella, som ägnade sig åt att bevara och förmedla arvet från ett litterärt förflutet genom de växlande tiderna och politiska händelserna, att formas av Homeros och Virgilius, Pindaros och Horatius, Euripides och Ovidius. Det är ingen tvekan om att dessa antika författare bevarades tack vare intresset hos generationer av kristna, inte bara genom en mekanisk kopiering av verken för imponerande bibliotek utan också tack vare sysslandet med dessa texter, utifrån både lingvistiska och innehållsliga perspektiv. Det var allmänt erkänt att dessa texter var mästerligt utformade för att uttrycka djupa sanningar om vad det innebär att vara människa. Deras bidrag till känslan av att vara i världen, av att färdas genom historien, var erkända och uppskattade. På samma sätt som den hebreiska Bibelns stomme som semantisk nödvändighet för ”Nya” testamentet inte kunde undvaras, så utgjorde det litterära arvegods som skapades under den grekiska och romerska civilisationens formerande period samhällets grundval även efter de ”barbariska” invasionerna. I synnerhet Homeros tjänade det grundläggande utbildningssyftet med hjälp av omfattande förklarande kommentarer, av exempelvis biskopen av Thessalonike, Eusthatius, under 1100-talet.
Dessa prelaters förfinade högkultur, jämförbar med påvedömets bedrifter under renässansen, var alltid en igenkännlig strömning inom de många former som kristen kultur antagit tiderna igenom. Dantes egen utbildning och hans eget val av expertguide under sin himmelska resa i Komedin, den latinske poeten Virgilius, har vi att tacka för detta intellektuella klimat. Dikotomin mellan klassisk och kristen kultur, som senare togs för given, fanns inte här. Ändå skedde något nytt i och med Dantes geni, något som omformade den kulturella horisonten. Dante intog sin plats bland de klassiska författarna. Han smälte in helt naturligt, eftersom han kunde överbrygga ett litterärt tomrum genom att använda Virgilius eget poetiska påhitt med en resa till underjorden (Aeneiden, bok VI) i sina egna fantasivärldar.
Dantes berättelse var inte något kyrkligt lett försök att legitimera kristendomen och dess kulturella status. Detta hade de tidiga kyrkofäderna redan gjort på ett filosofiskt sätt, vilket resulterade i lärda verk, men också i en problematisk uppdelning mellan folkliga och sofistikerade kristendomsformer. Dantes syfte var det motsatta. Han upphöjde inte kristen kultur utan stöpte ämnet liv och död i en litterär form. Han utforskade den kristna bildvärlden och brottades med en historietypologi som inte undvek dialogen mellan förflutna och framtida händelser, eftersom det endast är genom att ställa dessa bredvid varandra som det går att finna någon mening med den mänskliga vandringen. Dante undvek inte ens att sträcka sig mot Guds eget väsen.
Problemet med livet efter detta
En osande och flammande webbsajt som ägnar sig åt evangelisk konditionalism (https://rethinkinghell.com/) förklarar hur man kan fördjupa förståelsen av Bibelns bild av livet efter detta genom att ta bort uppfattningen av helvetet som ett evigt lidande. Enligt teorin om en ”villkorad odödlighet” kommer endast de frälsta att uppstå med kroppen till evigt liv på den yttersta dagen, medan de fördömda kommer att uppstå i en lika dödlig kropp, som kommer att förintas fullständigt. Frälsningen definieras således som att uppnå ett individuellt odödligt tillstånd, vilket är en inåtriktad ambition som utplånar sociala nätverk.
Dantes komedi är fientligt inställd till detta slags sterila projekt. Dantes paradis är inte något neutralt väntrum utan en subtil försmak av den välsignelse som väntar (lägg märke till att sådan odödlig välsignelse inte enbart innebär odödlighet). Dantes visioner smäller inte upp en plats fylld av lågor utan där tillämpas en princip av vedergällande rättvisa (contrapass0), enligt vilken den synd som människorna var mest fast i under sin levnad visar sig vara det som de torteras med i helvetet. De sociala nätverken fortsätter att vara verksamma mellan världarna i Dantes bild av livet efter detta. Vad Dante uttrycker är inte vissheten om ett eskatologiskt öde utan den dynamik med vilken vi hanterar vårt nuvarande liv. Han blottlägger syndens lömska potential i konkreta handlingar genom att föreställa sig hur den motsatta erfarenheten skulle kännas. Dantes bilder från Inferno tar effektivt bort de yttre behagen som förleder dem som låter sina sinnen vältra sig i dessa i det här livet.
Trons eskatologiska dimension finns inte där för att tillhandahålla visshet om livets slut. Längtan efter ett möte med den kristne Guden kan inte stillas utan att man går in i den verklighet som vår jordiska existens utgör på ett djupare och mer subtilt sätt än att göra en simpel åtskillnad mellan frälsta och fördömda skapade varelser. Att under sin resa till underjorden, med hjälp av historiska och samtida personer, noggrant redogöra för vad raden av val i livet kan leda till, innebär för Dante att syssla med de prosaiska detaljerna i förståelsen av vad det verkligen innebär att leva ett mänskligt liv. Denna förståelse är formad av inkarnationens och korsets mysterium, som Dante återbesöker med poetisk och teologisk skicklighet i sin Paradiset (sång VII). Vi är som längst bort från Guds uppenbarelse när allt är enkelt och självklart, svart eller vitt, när vi tror oss säkert veta det som ligger bortom mänsklig kunskap.
Dantes lektion i socialt och politiskt engagemang: Ignavi
Jag minns fortfarande hur fruktansvärt drabbad jag i 15-årsåldern blev av inledningen till Inferno. Den första grupp som möter läsaren har inte ens blivit insläppta till detta ”ställe”. De är ”ignavi”, de som under sin levnad inte var värdiga vare sig beröm eller klander (che visser sanza ‘nfamia e sanza lodo, Inferno III:36), eftersom de inte hade varit tillräckligt modiga att inta en ståndpunkt. Deras futtighet står i bjärt konstrast till de förmaningsord som Virgilius ger Dante när de kliver över tröskeln till helvetet. Likväl är dessa människor utestängda till och med från klandrets ryktbarhet. De är fullständigt eliminerade från historien, instängda i ett ingenmansland, där deras själviska medelmåttighet för evigt ignoreras. Dante vill få oss att förstå att deras öde är mer fruktansvärt än något annat, eftersom de är uppfyllda av avund mot alla andra varelser. De är också väldigt många. Dante ser hur de bildar en stor, obestämbar hord, som springande följer efter en fladdrande fana, en symbol för deras nyckfullhet och oförmåga att bestämma sig.
Denna grupp av småsinta människor sporrar till mycken reflektion över vad det innebär att göra en utfästelse, även när man undviker extrema eller oemotsägliga ståndpunkter. Deras flyktiga framträdande vid helvetets rand väcker frågor om vad måtta innebär, vad en kompromiss bör bestå av, i vilken utsträckning en berättigad strävan efter en fridfull tillvaro kan resultera i ett otillfredsställande liv. Onämnd bland ignavi – eftersom inte ens deras riktiga namn är värda att nämnas – kan mycket väl finnas en påve, Celestinus V, som, enligt denna tolkning av Dantes sibyllinska strof, pekades ut av poeten för sin vägran att uppfylla sina påvliga plikter för att slippa lägga sig i samtidens nödvändiga politik. Jag besökte en gång den befästa byn Fumone, som ligger uppe på ett berg, utanför Rom, där Celestinus fängslades år 1295. (Celestino var min morfars namn, varför jag känner en särskild närhet till denne påve.) Genom att stigmatisera denne påves beslut, att hålla sig utanför intrigerna i kurian genom att abdikera, sätter Dante fingret på gränserna för en abstrakt andlighet, och han påminner oss än en gång om den inkarnerade kristendomens innersta väsen. Monte Fumones vackra omgivningar erbjöd en ursprunglig frid, som icke desto mindre behöver försvaras genom ett engagemang i världen.
Dantes kvinnor i #MeToo-eran
En av orsakerna till att Dante får negativ publicitet är att han skriver utifrån manliga fördomar. Enligt Sophie Stuber skulle Dantes verk ha kunnat vara mer nyanserade om han hade utvecklat andra kvinnliga karaktärer (förutom Francesca i Inferno) vars roller inte skulle ha varit knutna till lust och sexuella frestelser (https://www.stanforddaily.com/2018/06/04/reading-dante-as-a-feminist/). Luca Serianni pekar på Dantes misogyna tirader som ett tecken på att han är ett barn av sin tid, inklusive hans förebråelser mot en änka som gift om sig (Skärselden XVII, 113–117) och hans lovprisning av ödmjukheten hos de jungfrur som stannat hemma (Skärselden XXIII, 101–102) [https://it.pearson.com/aree-disciplinari/italiano/idee-per-insegnare/dante-a-scuola.html]. Men dagens situation som uppstått efter #MeToo brännmärker den sorgliga verkligheten med pågående sexuella övergrepp mot kvinnor, bekräftat av siffror som pekar på en ökning av våld i hemmet. Att titta på några av Dantes kvinnor i Komedin kan hjälpa oss att ta upp dessa frågor.
Snarare än att läsa historien om Paolo och Francesca (Inferno V) som i första hand ett fördömande av äktenskaplig otrohet är det möjligt att belysa den som en kommentar till det sociala våld som sådana synder utlöser. Medan ett svagt ögonblick av ömsesidig attraktion i ett ödesdigert, men i och för sig oskyldigt, tillfälle av gemensamt bokläsande, som Francesca framställer saken, är mänskligt begripligt, blir konsekvenserna för paret lika svåra som ögonblicket var enkelt. Uppenbarligen var Paolos bror Francescas make, som när han upptäckte deras affär dödade dem båda. Att Francesca klandras för att vara en svag kvinna som inte kunde göra annat än att besvara Paolos inviter hänger på tolkningen av den mest berömda versen i denna sång: ”Amor, ch’a nullo amato amar perdona” (Inferno V:103), som vanligtvis översätts: ”En kärlek som inte tillåter någon älskad att inte älska tillbaka.” Enligt denna uppfattning är Francesca den passiva behållaren för Paolos kärlek, som hon inte förmår att dra sig undan. Guglielmo Peralta, däremot, föreslår en annan tolkning. [Guglielmo Peralta, ”Esegesi di un famoso verso dantesco: un abbaglio secolare”, Quaderni di Arenaria 16 (2019), s. 48–50. (www.quadernidiarenaria.it)]. Vad ”kärleken” inte kan tillåta utan vedergällning är att någon som redan ingått en kärlekspakt skulle ingå en annan utan drabbas av konsekvenserna av denna överträdelse. Kärleken i fråga är därför inte den passion som dragit med sig de två utomäktenskapliga älskarna, utan snarare den förvända kärleken hos Francescas make, som oundvikligen har transmuterat till en hämndlysten reaktion. Det är denna kärlekslag som inte tolererar några brott, inte bara på grund av något gudomligt bud (som Peralta föreslår) utan på grund av själva styrkan i en rättmätig överenskommelse.
I motsats till denna kärlekens urkraft har Paolo och Francesca ingått en flyktig förening, vars resultat var dömt på förhand. Vinden som oupphörligen sveper omkring dem är det yttre tecknet på lättheten, instabiliteten i deras beslut att ge efter för passionen, samtidigt som deras fortsatta förbindelse – något som underjorden inte upplöser – understryker den dagsländelika kvaliteten i deras beslut, som framställer deras närhet som en perverterad form av beständighet, bekräftad av deras tragiska död. Peraltas tolkning stöds av de följande verserna, där Francesca faktiskt börjar tänka på sin man som orsaken till deras död och för honom förutspår en än mer förfärlig plats i helvetet, där de som likt Kain förrått sin egen familj får sitt straff. I versen ”Amor condusse noi ad una morte” (kärleken ledde oss till en död, v. 106), återigen en bokstavlig tolkning av ”Amor” – denna gång ännu mindre tvetydig – som synonym med Francescas make, som också är subjektet i nästa mening. Även om det abstrakta kärleksbegreppet, i både vers 103 och 106, kan vara avsett att syfta på ett kärleksideal, fungerar det samtidigt som en konkret fingervisning om Francescas verkliga situation som gift person. Retrospektivt kan således båda verserna läsas som en syftning på styrkan i den äktenskapliga kärleken som paret trotsar och därför hittas i helvetet av Dante.
Francesca ger då, enligt denna tolkning, inte endast efter för en frestelse. Hon är varken förförerska eller förförd, som frasen där hon hävdar att läsandet med Paolo var ett oskyldigt tidsfördriv utan några ytterligare avsikter understryker (v. 129). Dessa patetiska karaktärer blir snarare slagfältet för de tunga, universella krafter som kärleken frambringar, och för de obönhörliga regler med vilka den styr människors öden. Denna tolkning inte bara friar Francesca från anklagelsen om passivitet eller illistighet, utan gör faktiskt Dantes reaktion på detta möte mer begriplig. Poetens minnesvärda reaktion avslutar sången: ”… sì che di pietade/ io venni men così com’io morisse,/ e caddi come corpo morto cade” (v. 140–142, ”så av medlidande … svimmade jag som om jag hade dött/och föll likt en död kropp faller”). Dantes livsverk, hans meditation över kärleken – kanske den aspekt där han mest liknar Augustinus – är djupt skakad av den tragiska scenens långtgående konsekvenser. Francesca skulle mycket väl ha kunnat skriva ett #MeToo-inlägg och genom sin obotfärdiga förbindelse med sin älskare brännmärka mänskliga ödens nyckfullhet.
I Skärselden möter Dante en annan kvinna vars liv avslutades av hennes make, denna gång av oklara skäl. Hennes namn är Pia, ordagrant ”den gudfruktiga” (Skärselden V, 130–136). Även om hennes sätt att tilltala poeten kan tyckas vara milt och fyllt med invändningar, när hon ber om hans förbön när han återvänder till jorden, så har den berättelse som hon utvecklar i telegramform slagkraften hos ett Twitter-flöde. Det oberoende fördömandet av våldet hos hennes manliga förövare är så aktuellt att sångerskan och låtskrivaren Gianna Nannini tillägnade Dantes karaktär en rockopera och framförde en sång till hennes ära vid San Remos sångfestival år 2007 (”Dolente Pia”, https://www.youtube.com/watch?v=RiOfTtXIdAA). Denna sorts kulturella transponering avslöjar att det ibland bara är det som vi förväntar oss hitta som vi kan se hos antika författare. Men det är just tvärtom så att deras skapande geni just tål detta, eftersom det lämpar sig för nytolkningar. Nannini har förmått att uppskatta släktskapet mellan Pias själ i Dantes Skärselden och dagens våld mot kvinnor. Det är faktiskt denna väv av solidaritet som är själva tanken med Skärselden – som är så främmande för många kristna.
När Dante kommer till paradiset är hans ledstjärnor Beatrice och visionen av Maria. Båda drabbas av den vanliga anklagelsen om att katolska ideal för kvinnor är koncentrerade till enbart andliga erfarenheter utan några sexuella konnotationer. Och ändå har den motsatta attityden till sexualitet också skapat problem, så till den grad att företag efter #MeToo för sina anställda har publicerat drakoniska ”anti-fraterniseringspolicier” som låter mer än medeltida i detaljerna. Trots sådana åtgärder fortsätter skandaler att brisera, alldeles nyligen den som tvingade New Yorks borgmästare Cuomo att avgå på grund av anklagelser om sexuella trakasserier. Kanske är det bästa exemplet som kan användas för att fria Dante från (felaktigt) förväntade manliga fördomar att tillsammans med honom möta den bibliska prostituerade Rahav i paradiset (Paradiset IX: 112–126). Dante poängterar att hon kom dit först när Jesus steg ned och predikade i dödsriket och hur hon skiner som en solstråle i rent vatten. Hennes merit är att hon gjorde Josuas seger möjlig, ett förebådande av frälsningen genom Kristus, och öppnade det heliga landet för honom. Dante infogar här en sidoreplik, där han förebrår sin samtids påve för att inte tillräckligt bry sig om situationen i det heliga landet (en bild så olik det korstågstörstande påvedömet som präglar de allmänna uppfattningarna om medeltiden). Rahavs roll i paradiset är således att vara en påminnelse om den actionfyllda uppgiften att skapa ett land av fred och helighet för kristendomen, där kvinnorna spelade huvudrollen – om än varken militärt eller moraliskt fläckfritt.
Att undervisa om Dante i dag
Snarare än att rensa bort Dantes berättelsevärld som trångsynt, medeltida, obsolet eller onödig kan ett behållande av Dante i skolans undervisningsplaner säkerställa en fruktbar dialog med en omfattande, episk syn på människans villkor. Med sin narrativa, poetiska form indoktrinerar inte Dante med hjälp av färdigställda helvetesmodeller (som vissa tror), inte heller skiljer han de frälsta från de fördömda, utan han går in helt och fullt i livets tragikomiska teater genom att med inkännande skarpsinne framställa många karaktärer i världshistorien. Dess kopplingar till den italienska halvön är naturligtvis väldigt speciella – både topografiskt (bland de många gatorna och kvarteren finns det en ”Lungomare Dante” i Alghero på Sardinien), historiskt och genom vanliga personnamn. Ett initiativ under ledning av en professor från Verona för att ”översätta” Dante för barn med hjälp av enkla texter och illustrationer är på gång (https://www.divinacommediaperbambini.it/). Andra projekt kopplar samman Dantes resa med en park i Bomarzo med skulpterade monster (@AibcaA). Med de få exempel som jag nämnt här hoppas jag ha visat hur Dantes röst återigen kan höras i dag, även långt utanför Italien, som ett levande bidrag till katolsk, kristen kultur. Trots att Dante skrev i 1300-talets Italien kan han även i dag tala som en pålitlig guide i en kontext som är större än sitt ursprung. Att låta Dante samtala med oss kräver ett öppet sinne och kreativitet, kvaliteter som vår tid ofta skryter med utan att nödvändigtvis äga.
Översättning: Per Lindqvist
Barbara Crostini är docent i bysantinsk grekiska vid Uppsala universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 7/2021, s. 24–29.