Där folket lever. Om latinamerikanska baskommuniteter

Allt började med det som en liten gumma sade i förtroende: ”Vid jul var de tre protestantiska kyrkorna fulla och upplysta. Vi hörde deras sånger… och vår katolska kyrka var stängd och mörk… därför att vi inte hade kunnat få någon präst. Måste alltsammans stanna bara för att vi inte har någon präst?”
<br
<brDenna enkla fråga satte i gång en rörelse som ledde fram till de nuvarande baskommuniteterna i Brasilien. 1965 började D. Agnelo Rossi, som nu är biskop i Barra do Piraí, skapa ”folkkateketer” som i biskopens namn samlar folket till bön, gudstjänst och läsning av Guds ord. På söndagarna började man samlas till en ”mässa utan präst”. Mot slutet av året fanns det redan 372 kateketer. Rörelsen i Barra do Piraí betraktas jämte basutbildningsrörelsen och rörelsen för en bättre värld som en av utgångspunkterna för Baskommuniteterna.
<br
<brDetta pastorala grepp har sitt ursprung i Andra Vatikankonciliet. Baskommuniteternas kyrkliga karaktär bekräftas av CELAM i Medellin och av Paulus VI:s Evangelii Nuntiandi. Puebladokumentet bekräftar det mycket klart efter en rad meningsutbyten mellan representanter för de europeiska och latinamerikanska kyrkorna.
<br
<brTjugo år senare har Brasiliens 100 000 baskommuniteter överskridit sina ursprungliga avsikter. Projektet inleddes från början för att uppfylla interna behov i vissa brasilianska stift. Det har i stor utsträckning bidragit till omvandlingen av den kyrkliga och sociala verkligheten, och den har satt i gång en mognadsprocess för de kristnas gemensamma ansvar i kontinentens alla länder.(1)
<br
<brBaskommuniteterna har framställts missvisande och tendentiöst som en parallell kyrka (den fruktansvärda ”folkets kyrka” i motsats till den allmänneliga hierarkiska kyrkan), och man har anklagat dem för att vara organ för spridandet av befrielseteologin, som i sin tur skulle ha skapats av rörelsen ”Kristna för socialismen”
<brIngenting kunde vara felaktigare. Hierarkin har funnits närvarande i baskommuniteterna redan från allra första början. Biskoparnas deltagande har haft avgörande betydelse för deras blomstrande, och den kyrkliga dimensionen finns med vid alla möten.
<brÄndå, och trots att kyrkan officiellt erkänner baskommuniteterna, är många biskopar och präster rädda för dem. De accepterar dem inte i sina stift eller församlingar. De angriper dem till och med. Varför denna rädsla för en fattig och ödmjuk kyrka, som föds ur folket och som ger folket hopp? Varför har baskommuniteterna redan från början präglats av den motsättning som går genom kyrkan och samhället?
<brDessa reaktioner beror förmodligen på rädslan för de nya relationer som knyts i denna kyrka som får ett annat ansikte, tack vare erfarenheten hos ett folk som blir allt mer medvetet om att det är kyrka. Från den stund då folket tar ansvar för sitt trosliv så sätter det sin egen prägel på det, och då det allt mer tar ansvar för att ge skäl för sitt hopp så utövar det en reell ledning som kräver en jämkning av relationerna till kyrkans hittills privilegierade medlemmar, framför allt biskoparna och prästerna.
<br”Vilken kyrka vill vi vara inför alla de problem som hotar att krossa samhället? Hur möter kyrkan det verkliga livets problem? Söker vi bara tillfälliga botemedel, utan att gå till roten med problemen?”
<brRädslan för baskommuniteterna avslöjar kanske en rädsla för att kyrkan skall bli tvungen att ompröva så viktiga punkter som det specifikt kristna i folkliga Befrielserörelser, inför det överhängande behovet av nya ämbeten, det allmänneliga i en sant allmän liturgi bortom de romerska kategorierna, inkulturationen i alla världsdelar, förhållandet till den kyrkliga hierarkin och lekmännens verkliga deltagande inte som omyndiga, utan som fullvärdiga medlemmar av kyrkan… Baskommuniteterna har bragt alla dessa frågor i dagen.
<br
<brMöten i Brasilien
<brEfter en rad regionala möten, ägde det första landsomfattande mötet om de latinamerikanska basgrupperna rum i Vitória i maj 1975. Det samlade 70 deltagare, däribland sju biskopar, ett stort antal experter, ordensfolk och präster. 22 brasilianska stift var representerade. Inbjudan till mötet kom från biskopar i Vitória.
<br
<brÄmnet för mötet var ”Kyrkan som föds ur folket”. Det mottogs med glädje av basen, men betraktades med misstro av andra sektorer av kyrkan.
<brBasgruppernas deltagande i utformandet av texterna var mycket begränsat, och de flesta texterna redigerades av präster och ordensfolk. Ändå ville de vara känsliga för lidandet och ångesten hos ett folk som berövats sina mest grundläggande rättigheter. En av: de aspekter som är gemensamma för rapporterna är övertygelsen att ”kyrkans vandring måste fortsätta med eller utan präster”.
<br
<brUnder detta möte fick det profetiska ingripandet av en av Vitórias biskopar en alldeles särskild betydelse. Han frågade kommuniteten: ”Vilken kyrka vill vi vara inför alla de problem som hotar att krossa samhället? Hur möter kyrkan det verkliga livets problem? Söker vi bara tillfälliga botemedel, utan att gå till roten med problemen?”
<brDetta ingripande fick deltagarna att rita upp en bild av den kyrka de vill ha: en kristen grupp som är vuxen, som är engagerad tillsammans med Kristus och även tillsammans med folket för dess befrielse; en grupp som leds av anden, samlad och stärkt för broderlig hjälp, i ständig evangelisk eftertanke och i ständig konfrontation med livet.
<brDessa frågor fick så småningom kommuniteterna att söka lämpliga metoder att lära känna verkligheten och orsakerna till deras problem för att komma på en tillfredsställande lösning. På så vis öppnade man vägen till ett förenande av två grundläggande behov hos det latinamerikanska folket: medvetandegörandet och evangeliserandet.
<br
<brEtt år senare, i slutet av juli 1976, samlades representanter för 24 brasilianska stift än en gång i Vitória, med 13 biskopar. Bland det inbjudna från andra länder fanns tre biskopar. Man återupptog det tidigare ämnet och fördjupade det teologiskt: ”Kyrkan som föds ur folket genom Guds Ande.”
<brDenna nyformulering uttryckte en teologisk fördjupning, samtidigt som den återspeglade de tendenser som utlösts av den tidigare formuleringen. Inbjudan utgick än en gång från biskoparna i Vitória.
<br
<brI juli 1978 ägde ett tredje mellankyrkligt möte för baskommuniteter rum i João Pessoa. Från och med detta möte kommer folket att deltaga mer i utarbetandet av texterna och i organiserandet av mötet. I valet av ämne gick man ett steg längre, och utgick från kommuniteternas oro över vilken verkan de kan ha i förvandlingen av den verklighet de lever i: ”Kyrkan, folket som frigör sig.”
<brI sammanfattningarna och slutledningarna kan man redan skönja en ny situation i kyrkan: folket tar till orda, något som traditionellt varit förbehållet biskopen, prästen eller kateketen. Hädanefter ”kan rådgivarna och biskoparna av folket lära sig dess lidande, dess ekonomiska, politiska och kulturella utsugning, dess hunger efter rättvisa och deltagande; och folket talar inte som förbittrade profeter, utan lugnt medvetet om befrielsens långsamma men säkra väg genom lidande och förtryck.”
<br
<brAtt folket tog till orda innebar till att börja med organiserandet av regionala sammankomster där rapporterna utarbetades. Detta arbete gör det möjligt att förena erfarenheterna från varje kommunitets egen situation och av dess sätt att möta den.
<br
<brDet är därför man försöker ordna det så att det vetande man förvärvar skall återgå till kommuniteterna. ”Viljan att veta” har tjänandet som syfte. När mötet avslutades kunde man redan formulera en fråga som blir allt viktigare: baskommuniteternas politiska infallsvinkel.
<brSamordningskommitten bad om förslag hur man skulle konkretisera ämnet för nästa möte. Det kom många svar, och utifrån dem utarbetades ett frågeformulär som kommuniteterna skulle tänka på. Det hade fem huvudpunkter:
<br1. En beskrivning av den verklighet som kommuniteten lever i.
<br2. Dess sätt att organisera sig.
<br3. Dess sätt att möta förtrycket.
<br4. Dess relationer till de andra kommuniteterna.
<br5. Den roll Guds ord spelar i dess vandring.
<br
<brCirka 400 kommuniteter svarade skriftligen. Ämnet var en utveckling av det förra mötets: ”Kyrkan, det förtryckta folket som organiserar sig för sin befrielse.”
<br
<brVissa sektioner av kyrkan utnyttjade dock detta ämne och en del interna ordningsfrågor till att skapa en misstänksam stämning. Det var därför risk för att mötet måste inställas, nu när förberedelserna redan var långt framskridna.
<brMan talar om hus som bränts, om människor som kastas i fängelse, om kupper och misshandel, om brott mot de mänskliga rättigheterna, om oräkneliga metoder för förtrycket … Närfolket vädjar till rättvisan diskriminerar man det…
<br
<brDen största svårigheten var rädslan att göra intrång på den brasilianska biskopskonferensens revir. Mötet skulle ju blir landsomfattande. Några begärde därför att biskopskonferensen skulle ta över ansvaret för sammankallandet och organiserandet (samt besluta om ämnet).
<brBaskommuniteterna fick därför omdefiniera sin position: det rörde sig inte om ett landsomfattande möte utan om en grupp kyrkor som bjöd in varandra, och av vilka en ansvarade för samordningen. Dom Waldir Calleiros, biskop i Volta Redonda, tog på sig det ansvaret. Dom Gilberto Pereira Lopes, biskop i Campinas, godkände att mötet ägde rum i hans stift (Itaici), där också biskopskonferensen samlades.
<brSlutligen åtog sig Dom Aloisio Lorscheider att organisera nästa möte i sitt stift (Fortaleza). Dessa biskopars engagemang avvärjde misstankarna mot baskommuniteterna och mot dessa mötens legitimitet inom kyrkan. Mötet inleddes med en framställning av den situation kommuniteterna lever i. J. B. Libanio anmärkte: ”Inför våra ögon målas efter hand upp det fruktansvärda förtryck som tynger folket.” Den dystra beskrivningen i Puebladokumentet och de allmänna uppgifterna om folkets lidande har preciserats konkret.
<brGrupperna har avlöst varandra, från olika delstater, från stad och land, men uppräknandet av deras problem, deras svårigheter och deras kamp har fortsatt monotont. Markägare, livsmedelsföretag som handlar med jordbruksprodukter, samvetslösa yrkesmördare och medskyldiga myndigheter vräker bönder och arrendatorer, tar deras egendom och tvingar dem att dra till storstädernas utkanter…
<br
<brMan talar om hus som bränts, om människor som kastats i fängelse, om kupper och misshandel, om brott mot de mänskliga rättigheterna, om oräkneliga metoder för förtrycket… När folket vädjar till rättvisan diskriminerar man det. Folk skickas från den ena institutionen till den andra, från den ena instansen till den andra, tills deras tålamod är slut eller tills biljettkostnaderna har gjort slut på deras små tillgångar…
<brMånga rapporter ger uttryck åt de smås fruktansvärda erfarenhet av hur omöjligt det är för dem att göra sina rättigheter gällande, till och med om lagen erkänner dem… En annan stor fråga är lidandet för dem som bor i storstädernas utkanter. Samma skiva vevas om och om igen: inget ljus, inget vatten, inget avlopp, inga kommunikationer, hygien och vägar minsta möjliga…
<br
<brKommuniteterna möter också svårigheter inom kyrkan: ”Det finns biskopar, präster och ordensfolk som inte slår följe med kommuniteterna i deras kamp. Dessa personers auktoritära och traditionella syn på kyrkan, att hon skall begränsa sig helt till det religiösa och andliga och inte ha någonting att göra med folkets verkliga problem, gör kyrkan till ett hinder…
<br
<brEn av representanterna från Minais Gerais klagar på att man i vissa stift i denna delstat inte kan använda sig av baskommuniteternas sånger i liturgiska sammanhang.”
<brMassmedia ger också anledning till negativa kommentarer: ”De stora tidningarna förtalar dem, kallar dem för kommunister som kämpar i de breda folklagrens intresse.”
<brSom en av experterna påpekar väcker kampen uppmärksamhet: ”Vår pastorala syn på försoning och fred bemöts med frågan: hur skall vi i denna syn integrera kampens ständiga närvaro, uppenbar från mötets början till dess slut? Vi står inför baskommuniteterna, vilkas vardag är en ständig, oupphörlig kamp.”
<br
<brDet är kanske denna sats som oftast återkommer. Den kan inte skiljas från det samvete som när den. Den närs inte av en främmande ideologi, för att använda sig av systemets jargong, utan av det religiösa medvetandet att dess kraft kommer från Gud, från evangeliet som läses i grupp, från uppfattningen av de oförytterliga rättigheter som Gud har givit, från mystiken som upprätthålls av de heliga riterna… Hur kan man i detta sammanhang tänka sig en pastoral ämbetsutövning som inte går in i striden? …
<brI förlängningen av denna frågeställning kommer också frågan om våldet, inte som ett teoretiskt och abstrakt problem utan som en omedelbar följd av engagemanget. Gemenskapsandan framträder just i kampens grupp. Det är där den växer och blir stark igen.
<br
<br”Vi vill tacka dig Johannes Paulus II för det stöd och den uppmuntran vi fått genom dina budskap, i synnerhet de som riktar sig till Brasiliens kyrkliga baskommuniteter. ”
<brPåvens besök i Brasilien skulle just avslutas. En av deltagarna i mötet, en arbetare, föreslog att alla skulle underteckna ett brev till påven. Det var skrivet i folklig stil, riktade sig till ”vår käre vän och broder Johannes Paulus II” och sade honom skälet till deras hopp: ”I evangeliets ljus tänker vi på den verklighet vi lever i, för att omvandla den orättvisa situationen. Vi vill tacka dig Johannes Paulus II för det stöd och den uppmuntran vi fått genom dina budskap, i synnerhet de som riktat sig till Brasiliens kyrkliga baskommuniteter.”
<br
<brBrevet konstaterar att ”i detta möte, liksom i alla länder, har baskommuniteterna givit klart uttryck åt ’en ständig uppmärksamhet och en ädel strävan att bevara sin kyrkliga dimension i all dess renhet’, som du skrivit”, och det slutar:
<br”Vi räknar med ditt stöd och förtroende, ber dig välsigna oss och omfamnar dig tillgivet.”
<br
<brI Caninde hölls det femte mellankyrkliga mötet, under D. Aloisio Lorscheiders beskydd och med 30 biskopar som deltagare. Det fick en festlig karaktär och deltagarna var många, 490 personer, därav 243 medlemmar från basgrupperna, 60 präster och ordensmedlemmar från Brasilien, 15 präster och flera observatörer från Mexico, Colombia, Bolivia och Belgien. D. Luciano Mendes de Almeida, brasilianska biskopskonferensens generalsekreterare, var närvarande, vilket på ett alldeles särskilt sätt bekräftade baskommuniteternas kyrkliga karaktär.
<brOrten som valdes för detta möte ligger i nordöstra Brasilien, en av landets fattigaste delar som bland annat drabbats av torka sedan mer än fem år. Att i denna situation åta sig att livnära nästan 500 människor är en gest som får evangelisk innebörd. Symbolen för mötet blev mandacarun, en kaktus som växer i denna trakt och som alltid är grön trots torkan. Den symboliserar folkets situation, enligt det som står skrivet på kaktusens fot: ”Endast mandacarun tål så mycket lidande.”
<brEn av experterna anmärker: ”Rapporterna från regionerna har visat oss den korsets väg som vårt folks lidande är, en korsets väg med otaliga stationer där den lidande tjänaren, Jesus Kristus, rådbråkas på nytt, pinas och korsfästs på nytt genom våra fattiga bröder.
<brMan understryker fem huvudfrågor: bristen på åkermark och tomtmark på landet och i städerna, det allt större antalet bönder som mister sin jord och blir lantbruksarbetare eller daglönare – i Brasilien är de redan sju millioner – arbetslösheten som är större nu än den någonsin har varit i vår historia, som får menliga följder för alla och som dödar våra barn…
<brBrasilien är så rikt att det skulle kunna ge mat åt all världens hungrande, och ändå är landet fullt av utslagna och utsvultna. Denna orättvisa ropar mot skyn. Våra kommuniteter har i Guds namn hört den förtryckte broderns rop, och har med Andens kraft bestämt sig för att hjälpa honom i hans befrielse… Vi måste ta reda på orsaken till denna nöd om vi verkligen skall kunna leva. Vi får inte låta oss nöja med att lappa gamla trasiga kläder.”
<brEfter diskussionen om situationen och dess orsaker gick man till beslut. I Brasiliens politiska och kyrkliga läge fick dessa beslut mycket stor betydelse: ”För jordens skull vill vi ha en jordreform. Alla de närvarande förbinder sig detta. Vi kräver att ni också förbinder er att stödja den landsomfattande kampen för en jordreform… Vi kommer att kämpa för att myndigheterna uppfyller lagens krav… För kyrkans skull har vi alla del i ansvaret att kyrkan blir mer evangelisk och alltmer lyder Jesu vilja… Allt förvandlas. Biskoparna blir enklare. De lyssnar på våra tankar, de omvandlar sitt sätt att utöva sitt ämbete i broderlighetens och gemenskapens anda… Vi skulle önska att de gav oss större plats när det gäller att deltaga i och besluta om det pastorala livet.”
<br”Vi vill lovprisa Herren som visar sina under för de ringa, och vi vill vittna om det som dessa dagar har betytt för oss. ”
<brFör första gången gjorde biskoparna ett gemensamt och offentligt uttalande till förmån för kommuniteterna. De gjorde det med ett annat tonfall än det som är vanligt i herdabrev. De gjorde inte en lärd utläggning av abstrakta idéer utan vittnade om en erfarenhet:
<br
<br”Vi vill lovprisa Herren som visar sina under för de ringa, och vi vill vittna om det som dessa dagar har betytt för oss… Vid varje steg kan vi bekräfta att Guds ord ligger till grund för baskommuniteterna. Det är i ljuset från Guds ord och under den heliga Andens vägledning som de anstränger sig att betrakta och tolka det som sker.”
<brMen de nöjer sig inte med att peka på det positiva. De framhåller också spänningarna mellan baskommuniteterna och vissa medlemmar av hierarkin, och låter förstå var felet ligger: ”Den gemenskap som finns mellan herdarna har också kännetecknat baskommuniteterna. Den har framträtt när de entusiastiskt talat om deras biskopars och prästers deltagande, och i deras sorg när detta deltagande uteblivit.”
<brDe kunde också hänvisa till den relation som baskommuniteterna upprättat mellan tro och liv: ”Vi känner folkets hopp som kom till uttryck i baskommuniteternas möten, och dess förmåga att möta de svårigheter och utmaningar som kännetecknar den fattiges liv både på landet och i städernas utkanter.. Det som dominerat detta femte möte var feststämningen, samt kyrkans situation i landet, torkan och hungern i den nordöstra regionen, markägande och åkerbruk, arbetslöshet och undersysselsättning, politisk aktivitet och facklig organisation. Överallt försökte man finna öppna vägar genom tron och genom de smås solidaritet.”
<br
<brTill slut auktoriserar de baskommuniteternas existens och verksamhet: ”Utifrån allt vi sett, upplevt och förnummit kan vi vittna om att de kyrkliga baskommuniteterna i Brasilien i sanning är ett nytt sätt att vara kyrkan… De är ett hopp för den allmänneliga kyrkan (Evangelii Nuntiandi 58). För Latinamerika och i synnerhet för Brasilien är de en fruktsam sådd av det nya samhälle vi eftersträvar.”
<br
<brDenna identifiering med kommuniteterna i hoppet om ett bättre samhälle, och detta offentliga försvar av baskommuniteterna, är ett tecken på herdarnas förändrade inställning. Denna fick ett symboliskt uttryck under en av festligheterna, då D. Pedro Casaldaliga inbjöd de koncelebrerande biskoparna att falla på knä inför folket och be det om förlåtelse för kyrkans frånvaro i kampen för befrielsen.
<br
<br
<brMöten i Mexico
<br1967 framträdde baskommuniteterna i Mexico i Cuernavaca, i samband med Andra Vatikankonciliets kyrkliga förnyelse. Tre lokala möten ägde rum under tiden juni-september 1972, och ämnena för dessa knöts redan från början till kommuniteternas liv: bildandet av bibelgrupper och kunskap om verkligheten.
<br
<br1973 försökte man på ett mer systematiskt sätt förena analysen av verkligheten med en trosreflexion, enligt den metod som Andra Vatikankonciliet hade föreslagit och tillämpat i Medellin. I samma anda skedde mötet i Tepeaca, där man analyserade kriterierna för kyrkans identitet, samt det politiska engagemanget som uttryck för tron.(2)
<brI maj 1975 inleddes en ny etapp. Mötet ägde rum i Morelia, ett av landets konservativaste stift. Där intog man en kritisk hållning till det förfarande man dittills följt. Man så att säga gjorde uppehåll på vägen mot en systematisering av metoden för att ”analysera verkligheten och reflektera över tron.”(3)
<brOrganiserandet fortsatte, och kommuniteterna omgrupperades i sju zoner. Dessas representanter deltog i ett centralt arbetslag som ansvarade för samordningen av kommande möten och fortbildningskurser.
<brMötet i Taxco 1976 hade som mål ”animadores” dvs. vissa engagerade medlemmars fortbildning och utveckling. Fortbildningens huvudämne var ”Jesu efterföljelse i historien”. Man börjar se hur förföljelserna blir allt värre mot dem som arbetar för de fattigas kyrka. Dessa förföljelser sker både från samhällets sida och från kyrkans.
<brPresenterandet av fall av konflikt och förföljelse, till och med av mord på präster och munkar, blev ett stående inslag i dessa möten… Man skulle kunna tala om en kyrka märkt av lidandets sår.
<brEkona från mötena i Brasilien nådde snabbt Mexico. Mötet i september 1977 (Progreso, Hidalgo) tjänade som förenande länk. Dess ämnen var ”kyrkan som föds ur folket” och ”konflikter med världen och inom kyrkan”.
<br
<brDär analyserade man också spänningarna mellan troheten mot hierarkin (som Guds röst) och troheten mot folket och dess behov (som man börjar uppfatta som förmedlare av Guds röst). Dessa spänningar har inte sina rötter i en antihierarkisk hållning, utan i den smärtsamma erfarenheten av avståndet mellan vissa ”kyrkans män” och verkligheten, och av de tidens tecken som man finner där och som tillåter en att lära känna Guds vilja, som både hierarkin och folket måste lyda i lika hög grad.
<brDetta år har för all framtid präglats av blodet från två präster som mördades då de arbetade i mycket intim kontakt med folket, och vilkas mördare ännu är okända. I det ena fallet kom ärkebiskopen av Chihuahua i motsättning till sitt prästerskap när han krävde att rättvisa skulle skipas. I det andra (en präst i Mexicos ärkestift) kom de inte ens någon offentlig protest från hierarkins sida.
<brI maj 1978 ägde ett viktigt möte rum i Guadalajara: Dess syfte var att utarbeta en rapport om de kristna baskommuniteterna (motsvarande det som i Brasilien kallas kyrkliga baskommuniteter) till CELAM:s kommande konferens i Puebla, och att stimulera kommuniteternas arbete för evangelisation. Man presenterade där en syntes av det som skett under årtiondet 1968-1979 i Europa, i Latinamerika och i Mexico beträffande folkrörelserna och kommuniteternas utveckling. Alla framsteg och motgångar under decenniet gör det möjligt att gå vidare i den teologiska reflexionen om kyrkan och världen.
<brSom förberedelse för detta möte sände man till kommuniteterna ut ett arbetsdokument om kyrkans erfarenhet i Brasilien och om den latinamerikanska pastoralkonferensen i Riobamba (Ecuador) i augusti 1976, vilken med kraft motarbetades av Ecuadors regering. Denna konferens ledde till ett studium av problemen för den latinamerikanska kyrkan som engagerar sig för de fattiga, problem som härrör från den nationella säkerhetspolitiken och som underblåses av USA i flera sydamerikanska länder. Denna problematik stöder sig teologiskt sett på ett studium av Jesu konflikter, analyserade utifrån situationen på hans tid. Man slutade med en rad förslag till CELAM:s konferens i Puebla. Detta möte sköts upp på grund av först Paulus VI:s död och sedan Johannes Paulus I:s. Till slut ägde det rum i början av 1979. Biskopar och teologer deltog i konferensen, även om inte alla gjorde det officiellt, och möjliggjorde ett möte med baskommuniteternas ”animadores”. I fyra dagar kunde sju biskopar och åtta experter dela med sig av sina erfarenheter till nästan tusen mötesdeltagare, vilket kom att ge inriktning åt arbetet och fortbildningen under de följande åren.
<br
<brDe blodiga förföljelserna av kristna och präster hade intensifierats i Latinamerika, och monsignor Oscar Romero hade blivit mördad.
<br1980 kom tidpunkten för en ny utvärdering av kommuniteternas liv, därför att de blivit allt fler och därför att de mött nya hot från politiskt håll och från kyrkan. De blodiga förföljelserna av kristna och präster hade intensifierats i Latinamerika, och monsignor Oscar Romero hade blivit mördad. Man beslöt enhälligt att sända ett brev till Johannes Paulus II och begära att Romero skulle kanoniseras. Till USA:s ambassadör i Mexico sände man också ett brev och protesterade mot att hans land godkänt och stött aggressionen mot El Salvadors folk. Man började organisera flera solidaritetskommittéer med folket i El Salvador, Nicaragua och Guatemala.
<brEtt nytt viktigt möte ägde rum året därpå, 1981, i Tehuantepec. Denna trakt är mycket fattig och rymmer många samhällen av urbefolkningar, vilkas sociala situation låtit folkliga oppositionsrörelser slå djupa rötter. Baskommuniteterna tog itu med det besvärliga problemet i relationerna till och samarbetet med de folkliga organisationerna. Deras eftertanke ledde till en analys av vilken infallsvinkel de i sitt handlande skulle ha till ekonomin, politiken och ideologin.
<brSystematiserandet och presenterandet av de fasta utgångpunkterna i varje region, och vissa experters utläggningar av situationen för de olika rörelserna – folkrörelser, arbetarrörelser, bonderörelser, indianrörelser – vidgade konferensdeltagarnas perspektiv och gav nya utmaningar.
<brDet senaste mötet ägde rum i Concordia (Coauila) i landets norra del. Ämnet var ”Guds ord i folkets hjärta och liv”. Fem biskopar deltog. Flera andra gav sitt samtycke, men kom inte dit. Samordnarnas tålmodiga strävan efter en klar relation till biskoparna gjorde det möjligt för fler av dessa att sympatisera med baskommuniteterna och att ge dem sitt stöd. I augusti 1985, på initiativ av D. Serafin Vázquez, hölls ett nytt biskopsmöte för att studera baskommuniteterna.
<br”Kyrkan är inte byggnaden utan människorna. Man återvänder till urkyrkan, som har Kristus i centrum, kyrkan som identifierar sig med Kristus och som lever i hans efterföljd i historien.”
<brDet första som slår en när man läser dokumenten är förändringen av folkets ställning i kyrkan. Folket blir en aktiv faktor, medveten och omistlig. Från att ha varit ”konsument” av religiösa tillgångar från prästerskapet, har det hädanefter tillgång till Bibeln, utövar nya ämbeten, inspirerar till liturgisk förnyelse, övar en verklig ledning inom kommuniteten, tar ansvar för kyrkans uppdrag och evangeliserar samtidigt som det blir föremål för evangelisation.
<brDet har intagit sin plats i kyrkan, inte efter en ”revolt” mot makthavarna, utan efter ett gemensamt medvetandegörande bland folket och hierarkin. Det var biskoparna själva som inledde denna process, som uppmuntrade, stödde och bekräftade den, inte som en ynnest åt folket utan genom att i folket se glädjen och hoppet för kyrkan. Varken de fattiga, biskoparna eller prästerna som deltagit i denna ömsesidiga evangelisationsprocess behöver ångra sig. De bär vittnesbörd om den.
<br
<brDet nya i denna rörelse tillåter oss att fullt sanningsenligt tala om ett ”nytt sätt att vara kyrkan”, om en ”ny” kyrka som föds ur folket genom andens kraft och, med en djärvare bild, om en ”ny kyrka” som föds ur den ofruktsamma Saras sköte.
<brSomliga förkastar dessa formuleringar och tillskriver upphovsmännen heretiska avsikter med den enda kyrkan. De har inte förstått vad det är som håller på att hända i baskommuniteterna, eller vilket innehåll som folket ger dessa formuleringar. Låt oss precisera hur folket självt uppfattar detta ”nya” med ”folkets kyrka”: ”Kyrkan är inte byggnaden utan människorna. Man återvänder till urkyrkan, som har Kristus i centrum, kyrkan som identifierar sig med Kristus och som lever i hans efterföljd i historien.” Man talar också om ”en kyrka som folket bygger, där lekfolket spelar en avgörande roll; en kyrka som deltar i folkets kamp och där tar ansvar för historien, och med sin egen röst tar på sig sin plikt; ’kyrkan på gatan’ som tjänar folket och engagerar sig.”
<brDenna folkliga kyrka har aldrig förkastat den hierarkiska uppbyggnaden, men den vill ha den annorlunda: ”Auktoriteten uppfattas som tjänst; prästen är tillsammans med folket, och skiljer sig inte från det; i denna auktoritet finns mer deltagande, mer ansvar; det är en ”horisontell kyrka” där det finns en dialog och där tron inte är skild från livet.”
<brMen man känner också ”sorg över att se att vissa biskopar, präster och seminarister inte ändrar sig”. Man är medveten om en situation som strider mot detta ideal, och man ser inte att den förnyar sig. Det är därför man talar om en förtryckande kyrka som kom med conquistadorerna och som står i förbund med de mäktiga.
<brMan vill inte ha en sådan kyrka, och inte heller en hierarki som hålls vid liv i en sådan situation. Man vill bli hörd av biskoparna, just för att inte förbli åtskild från herden och sakna hans stöd. Om hur denna kyrka ”föds ur folket” säger man: ”Hon föds då lekfolket vaknar upp och då präster och ordensfolk blir medvetna om mänsklighetens situation och hon föds då man söker enhet. Hon föds inte till att bli en börda utan för att tjäna den äkta kristendomen, utifrån kunskapen om skrifterna. Hon föds med glädje och som ett hoppets tecken, mitt bland de fattiga, genom sitt eget liv och sina egna handlingar. Denna kyrka föds i barnsängssmärtor, bland förföljelser, under martyriets och förtryckets insegel, men med ansvar och kraft.”
<brDet är onekligen en nyhet att det fattiga och enkla folket levandegör den kyrkliga dimensionen. Det kan inte heller förnekas att ett sådant handlingsprogram förutsätter ett nytt och annorlunda sätt att förstå mysteriet med Andens verk i folket och i historien. Det är i denna betydelse som man hävdar kyrkans pånyttfödelse i det fattiga folket.
<br
<brDen viktigaste förändringen är kanske folkets sätt att ha Bibeln som vägledande ljus. Under seklernas gång har Guds ord för folket förblivit en stängd trädgård dit man bara slapp in genom prästens förmedling. Han valde, förklarade och drog slutsatser för människornas liv, som han ofta var okunnig om.
<brBaskommuniteterna gav folket direkt tillgång till denna livskälla, och upprättade en omedelbar relation mellan Guds ord och deras liv. Denna tillgång till Bibeln innebär ett ”kvalitativt språng” i kommunitetsmedlemmarnas kristna och kyrkliga medvetande, och är utgångspunkten. Från början har de ofta kommit till genom bibelstudiegrupper.
<brAtt kommuniteterna får liv av lekfolket är en annan grundläggande punkt. Kommuniteterna föddes ursprungligen som följd av prästbristen, och de tillät lekfolket att växa i andlig mognad. På så vis kunde de trygga sin utveckling med en relativt självständig ställning i förhållande till prästerskapet.
<brDet är anmärkningsvärt att i dessa länder människor utan någon särskild utbildning, majoriteten av baskommuniteternas medlemmar, tryggar detta livgivande och stöder det med sådan kreativitet och ansvarskänsla, medan detta fenomen inte utvecklas på samma sätt för medelklassens medlemmar, som måste ha en präst för att komma vidare.
<br
<brPå sista tiden har antalet biskopar som öppet stött kommuniteterna ökat, och om lekfolkets fördjupade kyrkliga medvetenhet befriar deras relation till biskoparna från naivitet och godtrogenhet, så frigör den också denna relation från den servilitet som den har haft tidigare, och som den fortfarande har i andra rörelser. Av prästerna kräver man med eftertryck ett verkligt engagemang för det hotade livet, i enlighet med Guds plan och vilja, som både lekfolk och biskopar måste hörsamma och lyda.
<brInom ramarna för denna förnyelse av relationerna inom kyrkan får man placera teologernas deltagande i baskommunitetsrörelsen. Vid mötena talade de inte utifrån och myndigt om frågor som folket är okunnigt om, utan de talade för att få klarhet om de villkor som gäller i baskommuniteterna och i deras kamp i det dagliga livet.
<br
<brFör dem är kommuniteterna verklighet inte ett yttre objekt för vetenskapligt kunnande och objektiva forskningar, utan en plats för upplevelsen av Anden och en källa till frågor över vilka man skall tänka utifrån tron, för att ge ett konkret bidrag till kommuniteterna i sådana situationer där livet står på spel. På så vis är de ömsesidiga relationerna mellan teologi och liv något som berikar båda parter.
<br
<brOrdets liturgi är någonting mer än bara textläsning, därför att den gemensamma meditationen förbinder läsningen med livet. I omvändelsens ljus revideras historien.
<brLiturgin är en viktig plats för det kristna livet, och de liturgiska högtiderna präglas av folkets känsla för symboler. Folket är vant att uttrycka sin tro i liturgier utan präst, och i dessa liturgier skapar man både sina symboler och sitt liv. Det skiljer inte livet från tron, eller liturgin från livet. Folkets symboler, problem, kamp och lösningar, sånger och danser förenas i ett enda uttryck för tron.
<br
<brOrdets liturgi är någonting mer än bara textläsning, därför att den gemensamma meditationen förbinder läsningen med livet. I omvändelsens ljus revideras historien.
<brMan kan fråga sig hur långt Andra Vatikankonciliets liturgiska förnyelse egentligen sträcker sig. Det är i varje fall sannolikt att den ofta inskränker sig till bara en yttre anpassning av den liturgiska dräkten och till en ordagrann översättning från latinet, som bevarar riternas och texternas latinska och romerska karaktär så att de fortfarande är otillgängliga för folket (och till och med för människor med genomsnittlig utbildning). I så fall kan liturgin inte bli ett medel som omvandlar det kristna livet i grunden. Det kan den bara bli om den föds ur livet och påverkar detta genom att uttrycka tillvarons djupa mening och uppfordra det kristna livet. Det är detta som baskommuniteterna håller på att förverkliga. Praktik, tro och liturgi ingår i ett växelspel där de när varandra.
<br
<brBaskommuniteternas liv försöker påverka människolivets kvalitet. De är gemenskaper inte bara kring kulten, utan kring den verksamma människokärleken, och de vill lindra den eländiga situationen som många av deras medlemmar befinner sig i, och de söker vägledning genom att läsa verkligheten i Bibelns belysning. Men kommuniteterna är de fattigas gemenskap. De kan inte verka på landsomfattande nivå, än mindre på internationell. Däremot är de mycket effektiva då det gäller att åstadkomma förändringar på den ”mikrosociala” nivån: i kvarteret, i stadsdelen, i staden.
<brPå så vis förenar de sig för att på något sätt socialisera sina tillgångar, i form av arbets- och konsumtionskooperativ. Detta är en viktig skillnad i förhållande till de ”kyrkliga rörelser” som snarare organiseras för sina medlemmars ”andliga” bildning, eller kring gudstjänst och bön utan kontakt med verkliga livet, med risk för att de blir sittande i idévärlden eller i en rent andlig dimension, borta från historien.
<brEtt sista kännetecken på baskommuniteterna, med anknytning till det föregående, är deltagandet i folkrörelserna och i deras politiska inflytande. Sammanhanget mellan tro och liv (”vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar?”, jak 2:14) får normalt baskommuniteternas medlemmar att samarbeta med, eller till och med gå med i, folkliga organisationer eller politiska partier som verkar för en varaktig förändring av en situation som de själva anser strida mot Guds plan för sina barn. Denna relation är inte lätt, men den är nödvändig och angelägen, eftersom de politiska alternativen direkt rör lekfolket. Mötena återkommer till denna fråga. I dessa upprepade analyser märks två huvudsakliga svårigheter.
<brDen första, den ideologiska, kommer från erfarenheten av hur politiken korrumperar: ”Politiken är ond, och baskommuniteterna bör inte lägga sig i den.” Den förstärks av en felaktig ideologi: ”Kyrkan ägnar sig inte åt politik.” Den andra, den praktiska, kommer från faran av manipulation från politiska ledare eller partier som söker sina egna intressen, och som skickligt och utan skrupler manipulerar kommuniteterna för att nå sina egna syften.
<br
<brSättet att behandla dessa frågor på mötena ger intryck av att baskommuniteterna tar hela sitt ansvar. Det ställs ett dubbelt krav på dem: ett effektivt samarbete för Gudsriket, utan att låta sig manipuleras till förmån för andra intressen än just Guds rike.
<br
<brDe flesta baskommuniteterna har utgått från det fattiga folket, då det goda budskapet når de fattiga finner de den innersta sanningen i kyrkans uppdrag. Det är inte ett budskap som lindrar fattigdomens smärta eller som låter sinnena fly undan. Snarare söker det verkningsfulla medel att förverkliga Guds plan för sina barns liv.
<br
<brDet är heller ingen sekteristisk kyrka. Hon står öppen för alla som vill träda in genom den smala porten och nålsögat. Hon är varken sekteristisk eller exklusiv, utan bestäms endast av kraven från sitt första, grundläggande och angelägnaste engagemang: att folket skall leva och leva fullt och helt, därför att ”den levande människan är Guds ära” (S:t Irenaeus).
<br
<brBaskommuniteterna är kyrkor som är vända mot världen, medvetna och ansvariga för ett uppdrag: uppdraget att ge budskapet åt de fattiga så att det blir ett budskap om befrielse. Men de tvingar ingen. Det är själva deras liv som inbjuder och som framträder som en ny väg.
<br
<brInbjudan är inte resultatet av en påtryckning av moraliskt slag (”du måste gå in”) eller eskatologiskt (”det är den enda vägen till frälsning”), utan av ett vittnesbörd som ges i glädje, i förmåga att tjäna, i spontanitet och hopp, om kyrkans sanning som lever i dem.
<br
<brI allt detta förblir de medvetna om sin litenhet. Kyrkan återfinner i dem den evangeliska ödmjukheten, som gått förlorad i en tid då kristenheten triumferat och varit allestädes närvarande, och då allt utanför den varit mörker, fördärv och död. Hennes egen fattigdom skyddar henne mot frestelsen att triumfera, och folkets hopp om befrielse skyddar henne mot misströstan.
<br
<brUtvecklingen av situationen i världen bestämmer kyrkans liv, med ett särskilt inflytande på utnämningen av biskopar som inte ser med blida ögon på lekmännens och folkets tillväxt. Därav kommer det sig att Vatikanen på flera ställen försöker öva påtryckningar och bromsa en utveckling som den inte kan kontrollera.
<br
<brDessa påtryckningar leder till disciplinära åtgärder ägnade att institutionalisera baskommuniteterna och göra dem till ytterligare en rörelse. Ännu är de inte en sådan, utan ”kyrkan i rörelse” enligt monsignor Arturo Lona, biskop i Tehuantepec.
<br
<brDet är inte lätt att leva en engagerad andlighet. Korset är en förutsättning för Gudsriket liksom beredskapen att gå till botten med den kristna kärleken och ge sitt liv för dem man älskar.
<brI svåra situationer blir de andliga rörelserna och de fundamentalistiska sekterna (som USA-imperialismen försöker gynna för att hindra befrielseteologin i Latinamerika) en frestelse. Man lockas mer av en andlighet som tillåter en att med Guds välsignelse undfly sitt engagemang, än av en andlighet som erbjuder en framtid av offer och till och med martyrium.
<brMan löper alltså risk att bryta eller att inte till fullo förverkliga sambandet mellan tro och folklig kamp. Två andra faktorer bidrar till detta: Till vänster: Baskommuniteternas engagemang bygger på evangeliets krav. De berövar marxismen dess ställning som enda källa till politiskt engagemang och som enda befriande kraft. Därför är de politiska vänsterpartierna på många ställen avundsjuka och motsätter sig baskommuniteterna. Till höger: Kapitalismen mister sitt ideologiska berättigande, och berövas den ”antikommunistiska kampen” som en av kristendomens centrala ”dygder”. Baskommuniteterna motverkar rädslan för revolutionen och för förändringar av samhällsuppbyggnaden. Därför angrips de av nationella kapitalist,-„ grupper, som är lojala med världskapitalismen.
<brDet sista hotet slutligen gäller baskommuniteternas själva existens. De flesta finns på landet. Kan de leva vidare i en postindustriell tidsålder? Hur kommer det att gå för dem om flykten från landsbygden fortsätter i en illusion om ett ekonomiskt drägligare liv och medför familjens och kyrkans upplösning? Baskommuniteternas svar på dessa utmaningar betyder mycket när det tredje årtusendet närmar sig.
<brVad kommer Europa att säga om denna kyrka, som redan fötts vid basen och som stärks trots alla hot?
<br
<brÖvers. Gunnar Gällmo
<br
<br
<br
<br1. De senaste approximativa siffrorna för Mexico visar att antalet kommuniteter under tio år stigit från 200 till 6 000.
<br
<br2. Denna metod omfattar tre moment: analys av verkligheten, eftertanke kring tron och pastorala slutsatser. Den tillämpades i Medellin, antogs av baskommuniteterna och utnyttjades nyligen i Puebla, där analysen av verkligheten fanns med i varje del av slutdokumentet.
<br3. Metoden framläggs på följande sätt:
<bra. Kritisk eftertanke över det som sker.
<brb. Konfrontation av det som sker med det uppenbarade ordet. c. Reaktion: omvandling-engagemang i verkligheten.
<brd. Utvärdering av handlandet: eftertanke över reaktionen.