Dokumentation i dialogen med icke-kristna

Ett av påvens uttalade syften med resan till Indien i början av året var att komma till tals med representanter för de stora världsreligionerna. Vid ett möte i Madras med ledare för icke-kristna religioner höll påven det tal som följer nedan.
<br
<brAtt katolska kyrkan vänder sig öster ut och även öppnar sig mot den afrikanska kontinenten är en tendens som många bedömare påpekat. Förklaringen härtill antyds i påvens programmatiska tal, där kyrkans inställning till andra trosbekännare redovisas. Många av de fundamentala svårigheter som genast dyker upp vid mötet med judendom, islam och buddhism berörs inte heller här. I stället betonas ansvaret att slå vakt om den andliga dimensionen – ett stort ansvar som de kristna delar med bärare av andra religiösa traditioner (Se M Amalodoss, Tro möter tro, Signum 1985 s 87).
<br
<brTalet sammanfattar och accentuerar flera viktiga tankegångar ur Paulus VI:s encyklika Ecclesiam suam från 1964, som kallats dialogens magna charta. Även påven Johannes Paulus II hyser en mycket stark tilltro till dialogens inneboende dynamik, som kan leda varje människa fram till hennes transcendentala mål.
<br
<br
<br
<brKära vänner!
<brJag har längtat efter att besöka Indien, landet med de många religionerna och det rika kulturarvet. Jag har glatt mig åt detta möte. Jag är mycket lycklig över att jag fatt möjlighet att uppleva andlig gemenskap med Er.
<brI Indien stod verkligen vaggan för många urgamla religiösa traditioner. Tron på en verklighet som angår människan, som ligger bortom den materiella och biologiska verkligheten, tron på ett högsta väsen som förklarar, rättfärdigar och möjliggör att människan i sin helhet överträffar sitt materiella vara. I Indien har man en djup erfarenhet av denna tro.
<br
<brEr meditation över osynliga och andliga ting har gjort ett starkt intryck på världen. Er känsla för att religionen är det väsentligaste och den storslagna föreställningen om ett högsta väsen är ett märkligt vittnesbörd som talar mot en materialistisk och ateistisk livsuppfattning.
<br
<brMed all rätt anser indiern att religionen har stor betydelse för honom. I sitt sanna väsen känner han i impulser, instinkter, frågor, den trängtan som kommer till uttyck i den största av alla mänskliga frågor:
<br
<brsökandet efter det absoluta, efter Gud. I min första encyklika när jag just blivit vald till påve tog jag fasta på Andra vatikankonciliets deklaration om förhållandet till de icke-kristna religionerna, som är full av uppskattning för de stora andliga värden, ja, det företräde som man lämnar för det andliga, vilket tar sig uttryck i mänsklighetens liv – i religionerna och i de moraliska principer som återspeglas i respektive kultur.
<br
<brRespekt för Indiens religiösa tradition
<brDen katolska kyrkan erkänner de sanningar som Indiens religiösa tradition bär med sig. Detta erkännande möjliggör en ärlig dialog. Här och nu skulle kyrkan åter vilja betyga sin aktning för det stora religiösa arv som ligger i er kulturtradition. Kyrkans närmande till andra religioner sker i en uppriktig anda. Kyrkan söker samarbete med er. Högaktningen är tvåfaldig: dels innebär den en aktning för människan som söker svar på livets djupaste frågor och dels för andens verk i människan.
<brDenna andens och hjärtats hållning präglas av en andlighet som betonar den inre människan och förvandlar hennes innersta väsen. Att betona människans andliga natur är att betona värdet av varje människa som person. Av en sådan spiritualitet framgår att i hjärtpunkten bortom allt yttre sken finns något i människans inre som i mångfalden är inriktat mot det oändliga. Innerligheten i denna andlighet som utmärker Indiens religiösa tradition når sin fullkomlighet och uppfyllelse i människornas synliga liv. Gandhis spiritualitet åskådliggör detta på ett vältaligt sätt. Han säger: ”Låt mig förklara vad jag menar med religion . . ., det som förändrar någons sanna väsen, det som oskiljaktigt binder en till sanningen i det inre och ständigt luttrar och förädlar en. Det är det bestående i den mänskliga naturen som inte skyr några ansträngningar för att finna sitt fulla uttryck utan lämnar själen utan ro tills den funnit sig själv och känt igen sin skapare och vet att uppskatta den sanna överensstämmelsen mellan skaparen och sig själv”, (All Men are Brothers. Ahmedabad 1960).
<brAtt samverka för en bättre värld
<brI en värld som är full av fattigdom, sjukdom, okunnighet och lidande förmår en sann andlighet omvandla inte bara människornas ande utan hela världen till det bättre. Äkta spiritualitet tar sig på allvar an arbetet att lindra lidande och nöd. I de kristnas heliga skrift finns ett speciellt avsnitt som jag tror anhängare av alla religiösa traditioner instämmer i. ”Den som säger sig vara i ljuset, men hatar sin bror är ännu i mörkret. Den som älskar sin bror förblir i ljuset och har ingenting inom sig som leder till fall” (1 Joh 2:9f).
<brAtt undanröja omänskliga levnadsvillkor genom en andlig seger medför frihet och möjlighet till ett andligt liv för människorna. Det gör att människorna kan höja sig över det materiella. Varje människa hur fattig eller beklagansvärd hon än är, är på grund av sin andliga natur värd aktning och frihet. Eftersom vi tror på människan, på hennes värdighet och medfödda kvalité, älskar vi henne och tjänar henne och anstränger oss att lätta hennes lidanden. En vis man från Tamilnadu, Pattinattar har uttryckt det så: ”Tro på den ende därovan. Tro att Gud finns. Vet att allt annat är intighet. Ge mat åt dem som hungrar. Vet att redbarhet och ett gott samhälle är välgörande. Var nöjd med att göra Guds vilja. Det är en predikan riktad till dig o, hjärta.”
<brDen katolska kyrkan har med eftertryck hävdat att alla människor, troende och icke-troende, måste enas och samarbeta för att förbättra den värld som vi alla gemensamt bebor. ”Detta kan sannerligen inte ske utan en uppriktig och klok dialog” (Gaudium et spes nr 21). ”En dialog som har sitt ursprung i kärlekens inre drivkraft . . .” (Ecclesiam suam nr 64) är ett effektivt sätt att samarbeta med människor när det gäller att utrota det onda ur människornas liv och gemenskap genom att upprätta en rättfärdig mänsklig samhällsordning och bidra till det gemensamma bästa för alla människor av alla stånd.
<brAtt tillsammans söka efter sanningen
<brDialogen mellan olika religioner förmerar och fördjupar en ömsesidig aktning och banar väg för förbindelser som kan ha avgörande betydelse när det gäller att lösa mänskligheten från lidanden. En dialog som utmärkes av aktning och som är öppen för andras åsikt kan befrämja enhet och en nära kontakt i denna angelägenhet. Dessutom förmedlar dialogen en känsla av solidaritet och mod och den kan övervinna skrankor och svårigheter i samarbete för en bättre värld. Ty utan en dialog kan aldrig det hinder besegras som förutfattade meningar, misstänksamhet och missförstånd utgör. I en dialog försöker alla parter att befatta sig med gemensamma problem och alla uppmuntras att anta utmaningar och att sträva efter sanning och uppnå det goda. Erfarenhet av olyckor och misslyckanden, besvikelser och konflikter tillvaratas och omvandlas till en utmaning under förtecken av vänskap och förtroende.
<brÄnnu en gång må det vara sagt: Dialogen är ett medel att söka sanning och dela denna sanning med andra. Ty sanning är ljus, nyhet och kraft. Den katolska kyrkan tror att sanningen måste sökas på ett sätt som stämmer överens med synen på den mänskliga personens värdighet och sociala natur, det vill säga genom fri forskning med hjälp av läroämbetet eller undervisning, med hjälp av tankeutbyte eller dialog varigenom människorna meddelar varandra den sanning de funnit eller tror sig funnit. På detta sätt kan de ömsesidigt hjälpa varandra att utforska sanningen. Den moderna människan söker dialogen som ett effektivt sätt att komma till ömsesidig förståelse mellan enskilda eller grupper och för att kunna mötas i aktning och kärlek. I en sådan anda av förståelse uppmanar Andra vatikankonciliet de kristna att erkänna såväl andliga som moraliska och även sociala och kulturella värden som finns hos icke-kristna och skydda och främja dessa (jmf. Nostra aetate 2).
<br
<brDialogens frukt är att förena människorna sinsemellan och att förena människorna med Gud som är källan till all sanning som han också uppenbarar och vars ande kan leda människorna till frihet om de möter varandra med uppriktighet och kärlek. Genom dialogen låter vi Gud vara närvarande i vår mitt; ty när vi öppnar oss för varandra i dialog så öppnar vi oss också för Gud. Vår attityd må då utmärkas av mänsklig vänlighet, ömsesidig förståelse och den kraft som inre övertygelse bär med sig. Vi måste respektera personliga och medborgerliga rättigheter. Som anhängare av olika religioner skall vi sluta oss samman för att främja och försvara gemensamma ideal i olika avseenden, till exempel religionsfrihet, mänsklig broderlighet, uppfostran, kultur, social välfärd och samhällelig ordning. I alla dessa stora sammanhang är dialog och samarbete möjligt.
<brReligiös frihet och tolerans
<brReligiös pluralism leds av en toleransens anda som i alla tider tillhört det indiska arvet. En anda som inte bara är önskvärd utan påbjuden och måste förverkligas i praktiskt handlande. Det är kyrkans lära att människan har rätt till religiös frihet. Denna frihet betyder att alla människor måste vara fria från tvång, såväl från den enskildes sida som från samhällsgruppers. Inget mänskligt våld far tvinga någon att i religiöst avseende handla mot sitt samvete, varken privat eller offentligt, som individ eller tillsammans med andra inom tillbörliga gränser. Världen kan med tillfredsställelse fastställa att Indien i inledningen till sin författning försäkrar alla medborgare tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet och rätt att utöva kult. Det är därmed alla medborgares plikt, och i synnerhet gäller detta ledarna för det religiösa livet, att denna värdefulla grundsats, framför allt då ”rätten att bekänna, utöva och utbreda religion”, att understödja och skydda dessa rättigheter. Det sker bäst genom att verka öppet i det offentliga livet. Alla är kallade att understödja denna religiösa frihet och arbeta för fred och harmoni mellan människor av olika religiös tradition i alla samhällen och länder.
<brDet är min ödmjuka bön att den så anmärkningsvärda känslan för det heliga som kännetecknar er kultur måtte genomtränga mod och hjärta hos alla män och kvinnor överallt i världen. På så sätt föräras Gud och hela människofamiljen kommer alltmer att erfara enhet och en gemensam kallelse. Folken skall inför den enorma utmaning som mänskligheten står ana att en världsomspännande solidaritet är nödvändig. Den vishet och kraft som har sitt ursprung i ett religiöst engagemang gör människans väg mänskligare historien igenom och så även i framtiden.
<br
<brMåtte Gud den högste, skaparen och allas far, människans högsta goda, välsigna oss i vår uppgift och leda våra steg till fred.
<brMed uppriktigt tack för den storartade gästfrihet som ni tagit emot mig med önskar jag er fullkomlig fred i glädje och kärlek.
<br
<brÖvers Anna Maria Hodacs