”Det fyrfaldiga templet” – Om medeltidens syn på kyrkan och kyrkobyggnaden

Ärkestiftets biskopskyrka och hela den uppsaliensiska kyrkoprovinsens huvudkyrka kunde efter en lång byggnadshistoria äntligen invigas för katolsk gudstjänst vid pingsten 1435. Många andliga och världsliga stormän var då närvarande, och man vet att högtiden ansågs som betydelsefull, inte bara ur kyrklig utan också ur allmänt nationell synpunkt. Exakt hur denna invigning gick till, vet man emellertid inte. Ordningen för kyrkoinvigning finns i den liturgiska bok, som kallas ”pontifikale” och som innehåller de biskopliga – pontifikala – riterna. Men inte ett enda sådant medeltida pontifikale för den uppsaliensiska kyrkoprovinsens stift finns bevarat i sin helhet. Först på senare tid har man hittat en del fragment i pärmarna till räkenskapsböcker och liknande. De förvaras främst i Riksarkivet. Ändå kan man veta, hur invigningen i huvudsak gick till. De liturgiska ordningarna varierade visserligen under den katolska kyrkans medeltid från stift till stift – och ännu mera från kyrkoprovins till kyrkoprovins – men liturgiernas grunddrag var ändå gemensamma. Variationerna rörde i allmänhet detaljer: enskilda ceremonier, valet av böner och sånger och sådant.
<br
<brDet finns en viktig fråga, som just en kyrkoinvigning och minnesfirandet av en sådan kan ge anledning att ställa. Den frågan kan formuleras så: vad var en kyrkobyggnad, teologiskt sett, enligt medeltida katolsk uppfattning? Vilken var kyrkobyggnadens andliga betydelse? Vet man svaret på den frågan kan man förstå, varför man byggde kyrkor – med så stora kostnader, med ett sådant uppbåd av mänskliga arbetsinsatser och, av alla tecken att döma, med en sådan kärlek. Men svaret kunde också visa, varför man gick i kyrkan, eller varför man enligt medeltidens teologer och förkunnare borde göra det.
<brDet finns ännu knappast någon forskning, som direkt ger svaret på en sådan fråga. Men det finns ett rikt textmaterial, som skulle kunna ge det, om man bara ställer frågan. Först tänker jag då på själva kyrkoinvigningsliturgierna, som finns i bevarade pontifikalen från olika århundraden, länder och kyrkoprovinser. Och sedan har vi de många medeltida kommentarerna till de olika gudstjänstordningarna, verk som förklarar vad som är deras mening. En tredje grupp källor av största intresse i sammanhanget är de många bevarade predikningarna in dedicatione ecclesiae, dvs. för kyrkoinvigning eller för den årliga fest, då man firade åminnelsen av sin kyrkas invigning. I Sverige kallades den festen för ”kyrkmässa”. Predikningar för den dagen finns från de flesta stora predikanter alltifrån fornkyrkans tid – från Augustinus – och framåt. Ett första studium visar, att de här predikningarna genom århundradena har en stor tematisk enhetlighet. De uppvisar en påfallande konstant uppfattning om, vad en kyrka, teologiskt sett, är och om vad som är dess andliga betydelse.
<brEn Vadstenapredikan
<brDet finns också svenskt källmaterial av den sorten från medeltidens senare del, bl.a. just från de decennier, då Uppsaladomen byggdes färdig och invigdes. I den stora handskriftsamlingen från Vadstena kloster, som förvaras i Uppsala Universitetsbibliotek och som man just har börjat att noggrant katalogisera finns – bland de nästan oräkneliga predikningarna i samlingen – också ett ganska stort antal predikningar för kyrkoinvigning och kyrkmässa. Jag har valt ut en av dem, tillkommen under 1400-talets förra hälft, och författad av en munk från Birgittas kloster – han citerar flera gånger Birgittas Uppenbarelser. Men predikantens namn är tills vidare okänt.
<brDessa medeltida predikningar tar sin utgångspunkt i olika bibelord, ofta i berättelsen, där Jesus säger till Sackaios: ”Jag vill idag gästa i ditt hus” (Luk. 19:5) – i många liturgiska böcker är den texten kyrkmässans evangelieläsning. Andra predikningar kan utgå från något annat bibelställe, där det talas om Guds hus, eller om templet – Jerusalems tempel, Kristi kropps tempel, eller de kristna som tempel. Den Vadstena-predikan, som jag har valt, utgår från 1 Kon. 8:63, där det i berättelsen om invigningen av Salomos tempel kort och gott heter: ”Så invigdes Guds tempel av konungen och Israels barn.”
<brMed utgångspunkt i sådana texter blir frågan, vad som i det nya förbundet, i den kristna kyrkan, kan kallas ett tempel, eller ett Guds hus, eller en Guds boning, och i vilken mening detta låter sig sägas. Det kommer då ofta, i anslutning till evangelierna och Paulus och Hebréerbrevet att handla om Jerusalems tempel som en ”förebild” till det, som i det nya förbundet är det egentliga templet: Kristi kropp och de kristna som lemmar i den kroppen. Men om ordet ”tempel”, rent betydelsemässigt, är en plats, där Gud möter sitt folk, där han uppenbarar sin härlighet eller i någon mening ”bor”, så är det ganska givet, vad som i det nya förbundets kyrka kan kallas ett tempel. I predikan från Vadstena, liksom i så många andra medeltida predikningar, heter det, att ordet ”tempel” kan beteckna fyra ting; man kan i en ”fyrfaldig mening” tala om ”tempel” i den kristna kyrkan. Ordningen, i vilken de fyra nämns och kommenteras, kan variera, men denne svenske predikant har den här, teologiskt väl motiverade, ordningen: Maria, människans hjärta, den stridande kyrkan och den triumferande kyrkan.
<br
<brMaria
<brAtt jungfru Maria förtjänar att kallas ett Guds tempel är en enkel konsekvens av den kyrkliga läran om Kristus. ”I detta tempel inträdde Kristus”, säger författaren, ”när han först kom till världen.” ”I detta tempel” – Maria – ”bodde Guds Son, han som är de heligas allraheligaste konung och änglarnas herre.” Med Birgittas ord prisar han Maria och säger: ”Så, välsignade jungfru, är du denne (den sanne) Salomos (dvs. Kristi) tempel, han som stiftade frid mellan Gud och människor” – Salomo betyder fridsstiftare – ”han som försonade de skuldtyngda (med Gud), han som gav livet åt de döda och befriade de fattiga från förtryckaren.” Och längre fram: ”I detta tempel” – i Maria – ”tog Gud sin plats, när han i dina lemmar göt in sin besökelses ljuvlighet. Här vilade han i sanning, när gudomen förenade sig med den mänskliga naturen. Välsignad är du alltså, o saliga jungfru, i vilken den store Guden blev gjord till ett litet barn, den evige Herren blev gjord svag och den osynlige Skaparen en synlig skapelse.”
<brMänniskans hjärta
<brGuds tempel är så, för det andra, ”människors samveten och hjärtan”. Det heter ju i Skriften ”Ni är Guds tempel och den heliga Anden bor i er” (1 Kor. 3:16), ett bibelställe som predikanten anför. Men också detta är något oerhört och väldigt, som lockar honom till lovsång, också denna gång med ord hämtade ur Birgittas Uppenbarelser: ”Jag är Gud och änglarnas herre, jag är herren över döden och livet, men jag vill dock bo i ditt hjärta. Se, vilken stor kärlek jag har till dig. Himlen och jorden och allt, som är i dem, kan inte innesluta mig, och likväl vill jag bo i ditt hjärta som endast är ett litet köttstycke.” Men om Gud kommer så nära människan, att han t.o.m. vill bo i henne, så är detta för predikanten naturligtvis också något mycket uppfordrande: människan måste rena sitt hjärta med ånger och tårar och med goda dygder, och hon måste pryda sitt hjärta med sådant, som behagar Gud.
<br
<brDen stridande kyrkan
<brDet viktigaste hittar vi i predikans tredje del, som också är den utförligaste. Det är alltså här det handlar om ”tempel” som beteckning för ”den stridande kyrkan”, dvs. för den del av den kristna kyrkan, som ännu befinner sig på jorden. Här gör predikanten ett tillägg, som vid första påseende kan verka förbryllande, men som vid närmare analys visar sig vara klargörande och enkelt nog att förstå. Han talar nämligen inte bara om ”den stridande kyrkan” – ecclesia militans – utan i samma andetag om ”den materiella kyrkan” – ecclesia materialis. Termen ”den materiella kyrkan” använde man under medeltiden ofta för att beteckna ”kyrkan av materia”, dvs. den av människohand, av sten eller trä uppförda kyrkobyggnaden, till skillnad från kyrkan byggd av de mänskliga personernas ”levande stenar”, dvs. den kyrka som trosbekännelsen kallar för ”de heligas samfund” och som medeltiden gärna kallade för ”den andliga kyrkan” – ecclesia spiritualis – i motsats till den ”materiella kyrkan”, kyrkobyggnaden.
<brNär nu författaren nämner den stridande och den materiella kyrkan tillsammans – det var det som kunde verka förbryllande – så sker det av ett enkelt och naturligt skäl: kyrkobyggnaden är den plats, där Gud möter sitt folk och där han genom nådens gåvor bygger upp ”den stridande kyrkan”, för att den slutligen skall kunna förenas med ”den triumferande kyrkan” i himmelen. Endast i den meningen är den kristna kyrkobyggnaden ett ”tempel”. Predikanten inleder denna tredje del av sin predikan med att fastslå, för vilka ändamål man bygger kyrkor; det är, för att man där med all andakt och hängivenhet skall lovsjunga och förhärliga Gud, han som också är sakramentalt närvarande där. Där skulle man tjäna honom och få del av frälsningen. Ingen skulle där göra något annat än det, för vilket kyrkan är byggd, heter det. Den enda synd, som Jesus med sina egna händer inskred emot, var, som predikanten påpekar, när han drev ut månglarna ur templet. Men det missbruk, som i predikan särskilt och med olika varnande exempel bekämpas är, att folk likgiltigt och ouppmärksamt sover under mässan eller under predikan, eller inte alls bekvämar sig att komma dit.
<brSå följer en ganska detaljerad utläggning av innebörden av några av kyrkoinvigningens många ceremonier. Det intressanta med dessa utläggningar är, att de tolkar dessa ceremonier som syftande ytterst, inte på kyrkobyggnaden själv, utan på den kyrka av människor, som här på jorden är ”den stridande kyrkan”. De riter, som vid kyrkoinvigningen förenas med kyrkobyggnaden, syftar alltså ytterst på, eller symboliserar något, som gäller uppbyggandet av Kristi kropps andliga tempel.
<br
<brInvigningsriterna
<brKort uttryckt tolkar predikanten riterna så här: När biskopen vid invigningen går runt kyrkan tre gånger, så visar det, hur den invigs till ära för den Heliga Treenigheten, men den framställer också de tre faserna i Guds frälsningshandlande med människorna: under den naturliga lagens, under den uppenbarade lagens och under nådens tidsålder. Att biskopen stöter med sin stav på kyrkans port tre gånger, syftar på, hur Kristus genom sitt lidande gjorde sig till herre över himmelen, över jorden och över underjorden, enligt orden i Filipperbrevet 2:10.
<brSå bestänks kyrkobyggnaden invärtes och utvärtes med välsignat vatten, blandat med vin, aska och salt. Detta betecknar, heter det, hur Kristus på ett trefaldigt sätt bestänker sin kyrka med sitt frälsande blod: med en ström av blod i sitt lidande – författaren tänker väl här närmast på nattvarden – och med en ström av Ande genom att utgjuta sin Ande över henne. Men detta trefaldiga bentänkande kan också syfta på, hur de kristna, som är Guds tempel, renas genom tre slags tårar: botfärdighetens, medlidandets och gudshängivenhetens. Och liksom vinet, varmed detta vigvatten är blandat, betecknar den andliga glädjen, så betecknar askan den dödens förgänglighet, som man ständigt bör hålla i minnet, och saltet den andliga visdomen och den andliga urskiljningsförmågan.
<brVid kyrkoinvigningen ristar man också det grekiska och det latinska alfabetet på kyrkans golv i två korsvis lagda linjer. Den riten, med sitt inte alldeles klara historiska ursprung, tolkas i anslutning till Efesierbrevets andra kapitel som ett tecken på, hur Kristus genom sin korsdöd förenade de två folken, judarna och hedningarna, till ett enda, nytt gudsfolk. Men de två korslagda alfabetena kan också symbolisera lagens två tavlor och bli en påminnelse om, att det är genom Herrens lidande och kors, som man får kraft att uppfylla buden.
<brSå har vi de tolv korsen, som vid invigningen målas på kyrkans väggar. Korset är Kristi segertecken och när det målas på kyrkans väggar, visar det hur Kristus genom sin kärlek tar makten över sin kyrka och hur han genom sina tolv apostlar lägger världen under sig. De tolv korsen blir också smorda med en blandning av balsam och olja och man sätter upp ljus framför dem. Därmed kommer till uttryck, hur de tolv apostlarna genom visdomens ljus och den andliga smörjelsen för ut Kristus i världen och lägger den under hans välde.
<brAlla dessa sex riter i samband med kyrkoinvigningen betecknar alltså något, som främst och ytterst har med Kristi andliga kyrkobyggande att göra. Ceremonierna är tecken på människornas frälsning, rening och helgelse genom Guds verk i Kristus och genom de gudomliga nådegåvorna, som förmedlas genom hans kyrka, under heliga tecken.
<br
<brDen triumferande kyrkan
<brDet som för det fjärde och slutligen kan kallas för ”tempel” är ”den triumferande kyrkan i himmelen”, enligt orden i Ps 11:4, välkända för Svenska kyrkans gudstjänstbesökare: ”Herren är i sitt heliga tempel, Herrens tron är i himmelen.” Eller enligt Uppenbarelsebokens ord: ”där är den allsmäktige Guden själv templet” (Upp. 21:22). Och återigen utbrister predikanten i lovsånger av hänförelse: ”O hur salig den stad, vars medborgare är änglarna, vars tempel är Gud själv, där Sonen är glansen och där den Helige Ande är kärleken.” Och han slutar med att undervisa om, hur man bör meditera över den himmelska stadens fröjder och så bli beredd att skåda Gud i evigheten.
<brVi har – om än på ett indirekt sätt – fått ett ganska entydigt svar på frågan om, vad en kyrkobyggnad är enligt det synsätt, som rådde vid tiden för Uppsaladomens invigning. Kyrkobyggnaden är det yttre skalet och dess invigning det liturgiska uttrycket för den andliga verklighet, för det mysterium, som den kristna kyrkan själv är, den som Gud bygger i världen – men för himmelen. Vad det handlade om vid en kyrkoinvigning och vad man firade vid kyrkmässan var egentligen och djupast sett denna kyrka, dvs. de människor, det folk, det ”de heligas samfund”, där Gud vill bo med sin nåd och härlighet. Det handlade om det andliga tempelbyggandet i frälsningshistorien och i nuet, om Kristi kropps tempel i dess olika aspekter.
<brOckså kyrkoinvigningen och kyrkmässan har alltså, på samma sätt som andra högtider, sitt särskilda firningsämne: det handlar om Kyrkans mysterium, om Kristi kropps tempel. Och detta tempel är, för att sammanfatta, för det första Maria, i vilken Gud värdigades ta sin boning, när han inträdde i världen och blev kropp i Kristus; det är vidare den enskilde troendes hjärta, där Gud tar sin boning genom den heliga Anden och som han renar genom sin närvaro; det är, för det tredje, den ”stridande kyrkan” på jorden, som samlas i kyrkobyggnaderna och där möter Gud i lovsång, bön, ord och sakrament; och det är slutligen den ”triumferande kyrkan”, där Gud själv är templet. Att påminna om detta var för medeltiden kyrkobyggnadens och kyrkoinvigningens djupaste och angelägnaste ärende.
<br
<brDen medeltida predikan från Vadstena kloster, som behandlas i artikeln, finns i handskriften C 7, sidorna 11lr-112v, i Uppsala universitetsbibliotek. För hjälp med transkriberingen tackar jag docent Monica Hedlund. Artikeln är ett föredrag i Sveriges Radios program Värt att veta, sänt den 20 oktober 1985.