Den rike mannens fem bröder måste varnas

Jag kan inte tala om för er hur ni skall leva. Jag kan bara berätta vad jag själv just börjat förstå, den förändring som inträffat sedan vi började som lärlingar i de fattigas kyrka. När jag skriver vi menar jag MarieTheres som barnsjuksköterska, Michael som assistent och jag själv som präst. Vi tre är tillsammans ett team, ”en kyrkoherde i tre personer” så att säga. Biskopen i Puno kallade oss att arbeta i en liten by, Pucará, bland Quechuaindianerna. Byn är belägen i södra delen av Anderna 100 kilometer norr om Titcacsens på en höjd av 3 850 meter över havet. Stiftet Puno och angränsande stift antog för 15 år sedan ett speciellt pastoralt program. Området är ett av de fattigaste i hela Peru. Vart femte barn dör under första levnadsåret av infektioner i luftvägarna eller av diarré. En läkare finns som skall betjäna mer än 30 000 campesinos som bor i en otillgänglig bergstrakt på mer än 2 000 kvadratkilometer. En tredjedel av familjerna är obesuttna. I 90 av 100 hushåll saknas vattenledning, avlopp och elektricitet. Den lagstadgade minimilönen för en arbetare täcker inte ens en tredjedel av livsmedelskostnaderna för en ordinär familj. Härtill kommer att blott 35 procent av personer i arbetsför ålder har arbete.
<br
<brDen uppenbara nöden bland det stora flertalet Quechuaindianer har tvingat kyrkan att ta ställning. Tillsammans med andra lokalkyrkor i Latinamerika uppfattar sig kyrkan här som en kyrka för de fattiga. Det var alltså som lärlingar i denna de fattigas kyrka som vi började arbeta. Efter två år i en hård skola är jag nu hemma i några veckor för att berätta om de fattiga, jordlösa böndernas hopp och mod och även om det hopp och den kraft som Guds rike inger och som verkar mot dödens makt.
<br
<brAugusto – en av ungdomarna i vår församling, arbetslös liksom så många andra och vald till ”animador” – skickade med mig ett brev till de kristna i Europa. Han skriver: Det är uppmuntrande och glädjande för oss att veta att vi inte är ensamma utan att ni är med oss. Vi kristna i Pucará -ja, varför inte i hela Peru – jobbar med entusiasm på att bygga Guds rike när vi med fredliga medel kämpar mot våld, orättfärdighet, korruption, hunger, fattigdom. Varje dag är vi offer för brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi ”animadores” arbetar och stöder vårt pastoralteam sida vid sida för att vår by och vår hemtrakt skall bli bättre andligt sett. Vi försöker att föra ut evangeliet som bröder och systrar till dem som törstar efter Gud. Men även rent materiellt genomför vi olika projekt som tjänar det gemensamma bästa. Det gör oss gott att känna den kontakt med er som fader Norberto förmedlar. På så sätt kan vi också utbyta erfarenheter, vi har ju alla Gud i vår mitt. På olika vägar når vi fram dit där Guds rike är…
<brStan måste skilja mellan att lära av de fattigas kyrka och att själv vara kyrka. Lära betyder inte att använda deras erfarenhet och kunskap omedelbart. Lära sig gör man genom att inspireras av vissa metoder. En sådan metod som vi lärt oss under de två år som gått vill jag berätta om.
<brAtt läsa Bibeln tillsammans med de fattiga: Bibeln är en bok för de ”ringa”, de fattiga. I Bibeln kan de fattiga känna igen sig själva. ”Vi utgör kyrkan.” De märker att Gud är befriaren som ger dem värde och önskar dem livet och står på deras sida i kampen mot allt som berövar dem värdighet och liv.
<brVi tre läste varje morgon ett avsnitt ur Bibeln tillsammans och samtalade om det som vi läst. Ögonen öppnades när vi befann oss nära de fattiga. De blev vår förbindelse med Guds genom alla tider strömmande frälsningshistoria för de små människorna. Vi fick själva näring genom det hopp som de beskriver och vi upptäcker att själve Farao och hans gudar alltid motsätter sig befrielse även om de befinner sig någon annanstans än i Egypten.
<brAtt analysera samhället tillsammans med de fattiga: Det förekommer aldrig i Puno att man samlas till några kurser på stiftsnivå utan att åtminstone en dag är ägnad åt att analysera den bistra verkligheten nationellt och internationellt. Sociologer hjälper till med sina metoder.
<brSom präst i stiftet Münster har jag medverkat vid diverse olika arrangemang. Aldrig har jag stött på något liknande. Tidigare saknade det betydelse men idag inser jag hur nödvändigt ett sådant arbete är för att vi skall förstå ”tidens tecken”. Men jag kan också inse att det är svårt att göra en sådan analys. Det är ju vi som drar fördel av den rådande ekonomiska samhällsordningen.
<brAtt analysera min egen situation tillsammans med de fattiga: Vad är väsentligt för mig i livet? Vad lever jag av? Varför lever jag? Vad är det som gör mig ledsen? Vad blir jag glad för? På vilket sätt är jag fattig och i behov av hjälp? Dessa och liknande frågor måste ställas i länder där den ekonomiska samhällsordningen bygger på en välfärd som berövats de fattiga i världen.
<brAtt kännas vid sin egen otillräcklighet, oro och sorg och tillåta sig sådana känslor är viktigt. Jag skall aldrig mer låta massmediernas kemikalier försura mitt medvetandes grund. Jag vill ta otillräcklighet, oro och sorg på allvar, som signaler på att det ännu finns något friskt i mig som gör motstånd mot att behöva leva på en lögn. Jag menar att den globala orättfärdighet som i vår situation officiellt benämns ”fred och välfärd” i praktiken upprätthålles med hjälp av mordredskap som faktiskt redan nu dödar människor annorstädes. Vi måste vara beredda att lyssna till det omedvetna, till vårt inre, där även drömmarna har något att berätta. Och till sist att kunna tiga för att kunna motstå en galen aktivitet, även den galna solidaritetsaktiviteten. Ju mer jag lär känna det värdefulla inom mig, desto mer kan jag erkänna och bekräfta andras oändliga värde. Thomas av Aquino, den gamle kloke kyrkoläraren säger: ”Ju mer någon lär känna sig själv, desto mer känner han Gud.”
<br
<brAtt leva i en grupp tillsammans med de fattiga och engagera sig och vara kyrka: Den som står ensam kan inte hålla stånd mot vår tids utmaningar. Han drivs snart på flykt. För mig själv är vår lilla grupp på tre personer ett livsvillkor. I sådana grupper ställer man sig gemensamt på de fattigas sida. En förutsättning är att man inom gruppen själv behandlar varandra rättvist. Tillsammans arbetar man på att omvända världen i enlighet med Guds plan. Sådana grupper som vill vara Jesu Kristi kyrka skapar denna möjlighet, ty här kan man i förväg träna mått och steg utan att förlamas av överkrav. Det beror på mig, men inte på min prestation att Guds rike må tillkomma. I en grupp kan man öva in en sådan tro och även ett hopp att när allt kommer till sin ände skall liv och kärlek vara starkare än död och krig och våld, att inte längre skall barn födas för att dö en alltför tidig död och en gång skall vargar och lamm kunna beta tillsammans.
<brVi får lov att ta oss som vi är: att se bortom min egen lilla död lärde jag mig av de fattiga campesinos, när de firade varje enstaka brunnsprojekts framgång, varje färdig bevattningsanläggning som ett litet steg på väg in i Guds rike. Varje liten framgång vittnar om det stora hoppet som ger en större mening åt mitt lilla liv. I den lilla gruppen lärde jag mig också att leva i ett självmedvetande som kyrka, att leva underifrån i kyrkan, i ett nätverk av många små grupper. Då skräms man inte av konflikter med överordnade i kyrkan och förlorar hoppet om att också kyrkans ledare i längre perspektiv vinner insikt. Man får inte låta sig fixeras vid konflikterna. Det beror just på att man kan påminna sig, göra sig medveten om sitt eget värde, det värde som kommit till fullt sakramentalt uttryck i dopet och leva efter de två fiskarna Johannes och Petrus exempel. De saknade formell bildning enligt Apostlagärningarna men stod upp inför Stora rådet och sade: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom” (Apg 4:19). Att metodiskt gå in för de små stegen är inte så enkelt. Man måste träna. Men för mig har det varit till hjälp att alltid brottas med frågan om Guds avsikt med mänsklighetens historia. De små människorna i byn Pucará och de många som samlades hos oss kunde tillsammans bli till ett sakrament för liv, människovärde och rättvisa. Jag vill avsluta med ett afrikanskt visdomsord. ”Många små byar som gör många små saker skall förändra jordens anlete.”
<br
<brÖvers Anna Maria Hodacs