Efterkristen ensamhet – mer plågsam än förkristen

Fördjupning av tillvaron och förlust av tron, det är dagens läge. Det ena hänger samman med det andra. Människan har fördjupats. Men hon finner inte längre något stöd i den hemlighet som hennes självfördjupning härstammar från och som i vart fall har bidragit väsentligt till att låta henne mogna mot sitt eget djup. Ju mer människan är hos sig själv, desto mer ödesdigert måste det bli för henne att förlora stödet för sin självfördjupelse. Ja, ju mer hon har lärt sig att uppfatta och hävda sig som individ, desto mer smärtsam blir den tomhet som uppstår ur förlusten av tron. Den som ännu inte vet allt om djupet, kan inte lida så mycket av bristen på stöd som den som inte kan upphöra att leva i efterverkningarna av en slutgiltig inåtvändhet. Efterkristen ensamhet är därför mer plågsam än förkristen.
<brDen kristne känner däremot, inför julens mysterium, till en ensamhet som övervunnits. Den kristne vet ännu mer. Det som julnattens hemlighet skänker honom i visshet, det blir konkret i påsknattens hemlighet.
<brKristus är uppstånden. Därmed är frälsningsverket fört till sin fullbordan. Men därutöver har Kristi uppståndelse förändrat den situation i vilken den kristne ser sig ställd i denna värld och i vilken han måste leva och verka. Viktigt nog och betydelsefullt i sig är uppståndelsens faktiska karaktär. Den ger oss nämligen garantin för verkligheten av det som vi är övertygade om i tron. Om Kristus inte är uppstånden, då är vår tro utan innehåll, och vi är dårar. Men nu är han uppstånden (jämför 1. Kor. 15); vi får vara säkra på vår sak.
<br
<brRedan att Kristi uppståndelse är ett faktum förändrar alltså vårt läge. Den förändrar det också och på ett nytt sätt genom det som den innehåller. När människosonen uppstod ur graven, åstadkom han ett trefaldigt verk. Först har han återställt sitt mänskliga jag. Allt som han måste ge upp i döden, har han åter gjort till sitt eget. För det andra förverkligades med uppståndelsen allt det som hade måst förbli outvecklat, ja allt som överhuvudtaget skulle ha varit möjligt, också om det hade legat utanför all planläggning. Att vara människa innefattar ju i vår tidsålder alltid en mängd möjligheter som är bortom det som kan förverkligas. I uppståndelsen har detta förändrats. Kristi mänskliga verklighet har vidgats. Om den dessförinnan genom sina jordiska villkor inte nådde alla sina möjligheter, så vidgade den sig nu att innefatta hela omkretsen av det möjliga som hade trängt mot ljuset men som hade förblivit oförverkligat. Hur lite detta än går att föreställa sig för oss, så måste ändå följden av detta ha varit att den uppståndne – och detta är det tredje – lät sitt mänskliga genomträngas av gudomlig fullhet; ty det gudomliga är utan gränser.
<brVi har skäl att ägna allt detta vår uppmärksamhet; ty det är oss som detta angår. Kristi uppståndelse är inte en händelse som vilar och fulländar sig i sig själv. Det är inte en hemlighet som avslutas i Kristus. Tvärtom angår den oss alla. Ty Kristus har inte uppstått för sig själv ensamt. Vi alla skall dras in i hans härlighet. Liksom han är den förstfödde före all skapelse, så är han också den först uppståndne av alla dödliga (jfr Kol. 1:15, 18). Han har banat vägen; allt mänskligt skall följa efter honom. Det innebär en omvälvning. Liksom Kristus i sin uppståndelse har utfört ett trefaldigt verk, vill han också låta oss få del i något trefaldigt. Över allt jordiskt vilar en hemlig sorg; det måste man minnas. Allt som möter oss och allt där vi verkar och skapar är förgängligt. Våra smärtor förgår, och det kan vara en tröst. Men också allt lockande, allt stort, allt som skulle förtjäna varaktighet, är bestämt till undergång. Också det sköna måste dö, klagar diktaren (Schiller), det rör inte vid den stygiske Zeus’ bröst av brons. Också de härligaste timmarnas jubel dämpas av insikten om förgängligheten. Också det rikaste mänskliga liv blir dödens byte. Predikaren i Gamla Testamentet klagar genom många kapitel av sin bok över världens bräcklighet. ”Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind” (Pred 2:11). ”Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de” (Pred 3:19).
<brÄr allting fåfängligt? Nej, allt var fåfängligt, innan Kristus hade uppstått från döden och innan vägen till livet ännu var banad. I Kristi uppståndelse har världen och verkligheten fått ett järtecken som är motsatsen till det tidigare. Återblicken förvandlas till ett skådande i förväg. Allt som en gång har varit vårt skall bli det igen. Allt förlorat skall bli återvunnet. Avskedets svårmod, jordens ständiga smärta, blir till en visshet om framtida återseende. Allt det som vi döende måste lämna bakom oss kommer att lysa mot oss med sitt innersta och verkliga väsen. Allt som har gett oss glädje kommer att visa sig utan sin slöja som en antydan bara om det som väntar oss.
<brFörgängligheten är övervunnen. Dit har uppståndelsen lett. Den omvälvning som den medför
<brär omfattande. Liksom Kristi uppståndelse kommer också vår egen att bli mer än bara ett återställande av det som har varit. Människan drivs till att utforma världen; det måste man inse. Hoppet lyser henne framåt. Hennes griplust förblir obruten, fastän inte alla blomsterdrömmar mognar. Eftertänksam gör henne bara det övermått som visar sig redan i människan Kristus. Vi gör den erfarenheten att den gåva med anlag som naturen ger oss är överrik, så rik att vi inte kan fullborda allt det som erbjuder sig till förverkligande. Bland många olika tänkbara vägar måste vi välja en enda bestämd. Andra förblir obeträdda. Skilda uppgifter lockar. Om vi kan ge oss in på mer än en enda, är det bara inom tiden, alltså i en ordning i vilken förut och efteråt härskar. Tiden upprättar ett stängsel för människan. Den sätter en gräns för henne.
<brMen i överensstämmelse med det som skedde inom den uppståndne Kristus – det är en slutsats vi kan treva oss fram mot – kommer också inom oss, när vi blir uppväckta, begränsningar att falla. Allt det om vi bara har drömt om, och också sådant som våra drömmar inte räckte fram till, skall bli vår egendom. Den uppståndne vill ju dra in oss i sin existensform. Det som tynger det skapande kommer att förflyktigas. Tidslighet sådan som på jorden består inte längre då. Ty det gudomliga skall utforma oss helt. Vi kan bara ana vad uppståndelsen innebär. Eller snarare: vi anar det inte!
<brMen även om tanken kommer ut på osäker mark, när den ägnar sig åt hemlighet, även om blicken bortom det åskådligas gränser snarare leder till frågor än till säker kunskap, så rör vi oss i varje fall på faktas säkra grund, när vi vet att genom påskhemligheten är förgängligheten satt ur spel. Kristi uppståndelse är ett skeende som ligger många hundra år bakåt i tiden. Men som verklighet, i vilken vi är indragna, ligger det som följer därav framför oss utan att kunna förloras. Att veta detta är en rikedom. Det höjer oss över vardagen. Det grådunkel som ibland kan förefalla oss vara det slutliga och det egentliga i vår tillvaro har i Kristi uppståndelse blivit till ljus.
<brFörgängligheten är upphävd. Det ger den som vet om det ett enastående överläge.
<br
<br
<brÖvers. Florence Vilén