Ekumenik i postmodernismens era

Med ekumenik brukar vi mena en strävan till enhet mellan kristna, med det yttersta målet att alla kristna på jorden (oikumene) skall förenas i en enda kyrka. ”Ut omnes unum sint” – att de alla må vara ett – har varit ett stående motto för den ekumeniska rörelsen.
<br
<brDen samfundsekumenik som bl.a. inleddes av Nathan Söderblom fick ett grundskott vid Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. I detta ungdomsrevoltens år fann man att generationsmotsättningarna ofta var större än skillnaderna mellan samfunden. Att övervinna denna splittring visade sig vara en mera påträngande angelägenhet än den utopiska drömmen om en enad världskyrka. Under de följande årtiondena har man framför allt satsat på bilaterala förhandlingar mellan kyrkorna, men detta har försvårats genom oron inom dem själva. Det gäller också den inomkatolska debatten om hur Andra vatikankonciliets intentioner bäst skall kunna förverkligas. Allt detta är välbekant för den som har följt ekumenikens senaste historia.
<br
<brDet finns nu här en aspekt, som inte har varit så beaktad, men som märks tydligt i dagens svenska kyrkodebatt. Man märker en tydlig glidning från att tala om tro och lära till att i stället tala om bibelsyn och texttolkning. Betraktelsesättet har naturligtvis sin grund i den protestantiska uppfattningen av Bibeln som enda trosnorm. I Sverige har det framför allt märkts i debatten om kvinnliga präster, men det fick också en principiell form i den officiella Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970).
<br
<brHär finns nu också ett annat och aktuellare inslag. Textfixeringen ansluter sig också till den tro på textens primat som är ett tydligt drag i den litterära och filosofiska nutidsströmning som vi vagt betecknar som postmodernism. Enligt denna syn lever en text sitt eget liv, oberoende av
<brförfattare och tillkomsthistoria, och läsaren kan själv använda den för sitt subjektivt valda önskemål. Uttryckt med bibelvetenskapens terminologi är det frågan om ett hermeneutikens primat över exegetiken.
<brI ett extremfall som den s.k. narrativa teologin far textens innehåll alldeles träda tillbaka för dess form. Berättelsen som sådan har en befriande inverkan på läsaren, menar man här. Det står då inte alldeles klart varför det just är bibeltexten som skall stå i centrum. Samma befriande läsupplevelse kan man få också genom att läsa exempelvis folksagor eller många nutida romaner.
<brDen senaste tidens debatt om bibelsyn och texttolkning (jfr Herman Seilers artikel i Signum 1986 nr 2) visar hur man på många håll i nutiden tenderar till att betrakta bibeltexten som innehållsmässigt ”neutral” och förlägger dess innebörd till växlande och i grunden subjektiva tolkningar. Det har likheter med tankar inom den äldre protestantismen, till tron att var och en har förmåga att själva läsa och tolka Bibeln. Den gången betraktade man självklart bibeltexten som Guds inspirerade ord. Som vi vet kom denna fria tolkning att inom de protestantiska kyrkorna snabbt förvandlas till nya kyrkoläror med lika förpliktande innehåll som den katolska. I och med dagens läromässiga upplösning gör nu den subjektiva bibelläsningen sin återkomst, fastän under andra förtecken.
<brResultatet av detta är omvälvande ur ekumenisk synpunkt. Om denna tendens far ta över, innebär det att man inte längre kan samlas kring en gemensam tro (med samfundsmässiga variationer), utan att man i stället har en gemensam text, som sedan var och en kan tolka i en pluralistisk anarki. Kring texten kan ändå alla förenas. De enda som i så fall står som uteslutna ur gemenskapen är de som anser att bibeltexten verkligen menar någonting, oberoende av läsarens förhandsinställning.
<br. Ur katolsk synpunkt är en sådan utveckling orimlig. Den katolska tron grundar sig inte på någon text utan på en levande människa, Jesus Kristus. Han efterlämnade inte heller någon text utan samlade lärjungar och grundade sin kyrka genom dem. Den katolska kyrkan är en levande gemenskap, sakramentalt förenad med Kristus, inte en studiecirkel av bibeltolkare med skilda intressen. Nya testamentet är enligt katolsk syn framsprungen ur kyrkans tro och har sin funktion inom kyrkan, där tron lever genom Anden. Då man finner en kristen tro också bland människor utanför den katolska kyrkan, bör det vara en ständig sporre till att söka enhet med dem. Förekomsten av bibeltext och bibeltolkning utanför den katolska kyrkan kan vara intressant och uppfordrande men är en fråga av annat slag.
<br
<brDet är en uppgift för den ekumeniska dialogen, också i Sverige, att klargöra den katolska synen på text och tro, som självklart delas också av ortodoxa och orientaliska kyrkor och av många protestanter. Inte minst borde man på protestantiskt håll beakta, att den fria texttolkningen – bedriven särskilt av akademiker – fragmenterar den kristna tron och berövar vanliga kristna möjligheten att vinna en sammanhängande livssyn. Skall tron kunna återvinnas i vårt land, måste man lyfta ögonen från texten och betrakta verkligheten, en verklighet där vi tror att Gud är närvarande.