Där myt och legend räder

Det är en kuslig värld som manas fram i den tjeckiska litteraturforskaren Daniela Hodrovas debutroman Sorgestaden Både och. Betvingande labyrinter grenar här ut sig längs mörka mönster alltmedan döda själar tränger in genom otäta barnkammarfönster.

I textens centrum står 1900-talets Prag. Staden är fylld av platser och stråk som ger näring åt förvandlingar – och av platser som förvandlas över en natt. En utvald plats blir en fördömelsens ort, som när en judisk samlingspunkt förvandlas till en tysk tortyrkammare.

Judeförföljelsen bildar också en dov klangbotten i denna politiskt och estetiskt kompromisslösa roman, skriven på rytmisk och lyrisk prosa och med drag av både jiddischlitteraturens och den tjeckiska prosans karaktäristiska mustighet. Förintelsen anas genom konturer av ugnars svarta gap, i vars utsipprande rök formas figurer som vilset irrar genom husets slingrande lönngångar.

Sålunda hör till huvudgestalterna en ung judinna, Alice, som rastlöst vandrande utmed bostadshusets fasad inväntar ett visst giftermålsanbud. I detta hyreshus vid en större kyrkogård bor även hennes farföräldrar jämte en uppsjö av levande såväl som redan avlidna personer: doktor Koziesek, som i långa monologer talar om kroppen och huden, den idogt vakande portvakten, vars öga sträcker sig långt ut i den mest oanade periferin och för vilken husets port är en ingång till underjorden, pastor Paskal, som för sin föräldralösa och dövstumma hustrus skull övergått till en annan tro och därefter ständigt rör sig ”på knivseggen mellan ortodoxi och kätteri” samt dennes yngste son, som alltsedan han vid tolv års ålder steg ned i ett ljusschakt tror sig om att på jämbördig nivå kunna umgås med de döda.

Eljest huserar i trakten allsköns narrar och akrobater, positivhalare och bergsklättrare, sovande riddare och utländska soldater. Andra gestalter är av mer undflyende slag, exempelvis den melankoliske ängeln vars ena vinge saknas och en fru Klaudia, som dagarna i ända går invirad i ett bländande vitt lakan. Alla träder de fram vid de mest oväntade tidpunkter och sammanhang. Var och en lotsar beslutsamt läsaren till en tillvaro där myten och legenden råder – och där de döda är allestädes närvarande.

Som den romanteoretiker hon är laborerar Hedrova med fascinerande vertikala berättarplan, vilka svarar mot bestämda skikt i drömmen och medvetandet. Fasorna i detta märkliga skeende är närmast programmatiskt omstuvade och avtecknas därför inte kronologiskt.

Till textens mer lättillgängliga partier hör skildringen av det kommunistiska styret och dess konsolideringsprocess. Det handlar givetvis om en Revolution som talar i många tungor och vars enda gemensamma nämnare utgörs av rädslan för klassfiender. I den tilltagande förvirringen förväxlas därför liv med död och berg med avgrunder när alltfler själar börjar klänga kring gravstenarna.

I allegorisk och bitvis milt ironisk form framträder samtidigt andra utvecklingslinjer i den tjeckiska nationens nutidshistoria. Men ingenting ter sig rätlinjigt ens på det mest elementära samhällsplanet i denna tillvaro av onda sagor och frodande villoläror. ”Varje rum är med sin ena sida vänt mot livet och med den andra mot döden utan att övergångens gräns med säkerhet kan fastställas”, skriver Daniela Hodrova.

Till hennes så medvetet punktbelysta labyrintgångar återvänder man under alla omständigheter gärna. Förhoppningsvis utges så småningom resterande delar av den romantrilogi som Sorgestaden Både och så lovande inleder.