En amerikansk buddha

Strikta tabun gäller för dagens film: den får mer än gärna behandla det mänskliga lidandet i dess flesta former men på intet sätt beträda vägen till lidandets upphävande. Det visar sig tydligt i den missnöjda reaktionen hos många inför Bertoluccis nya film, Lille Buddha. Efter tidigare filmer väntar man sig – med rätta – märkliga ting, men skildringen av honom som visade på den åttafaldiga vägen bort från lidandet och av nutida former för lärans sätt att slå bryggor över döden tycks vara alltför främmande för de flesta här i landet. Sant är att filmen blir ganska ojämn genom att den egentligen är två helt olika berättelser och att slutet inte verkar som en avslutning utan snarare som en paus i berättelsen. Den utgår från den tibetanska formen av buddism och dess syn på reinkarnationen av vissa framstående religiösa ledare. Deras ämbete skall övertagas av det barn som är den avlidnes nya livsform, varvid det gäller att fastställa som vem han har blivit återfödd.

I filmen visar det sig att en tänkbar sådan reinkarnation skulle vara en blond amerikansk pojke i den tidiga skolåldern, bosatt i en stad där den tibetanske läraren i sin livstid hade grundat ett buddistiskt centrum. Detta blir naturligt nog en förbryllande situation för pojkens föräldrar, välutbildade ljushyllta icke-troende amerikaner utan något religiöst intresse annat än en viss välvillig nyfikenhet. Ändå accepterar de tanken och fadern reser med pojken till Himalaya, där det lamaistiska tempellivet utvecklar sig i full ceremoniell prakt.

Inflätat i denna berättelse finns filmens starkaste avsnitt, framställningen i legendens form av hur Buddha själv blev Den Upplyste. Pojken måste ju undervisas, och den tecknade läroboken går snabbt över till en sagoaktigt rik framställning av Siddhartas liv alltifrån själva födelsen över hans ungdom till hans slutliga andliga seger över den onde frestaren, Mara.

Med känsla och yppigaste bildfantasi framställer filmen hans liv i det slutna slottet, där han skall hållas okunnig om all smärta. Ung, stark och vacker njuter han i fulla drag av sin tillvaro, tills han en dag vill se något av livet utanför murarna. Fadern ordnar en praktfull procession genom staden, men prinsen ser en glimt av mänskligt elände och lämnar bärstolen. I stället vandrar han allt mer bestört genom de sjuka, eländiga och döende människornas kvarter och grips av ett medlidande så starkt att det driver honom att söka sanningen och befrielsen. Han lämnar slottet och blir asket i skogen.

Skildringen är fyllig och färgstark, men en detalj sammanfattar den: bland de fattigas kvarter far vi se hur det skyddande sminket kring prinsens ögon har börjat rinna.

Senare i berättelsen, när den amerikanske pojken redan har kommit till templet, kommer två inhemska barn som också de skulle kunna tänkas vara reinkarnationer av samme lärare. De tre barnen blir tillsammans häpna vittnen till berättelsen om hur Siddharta slutligen når upplysningen genom att i sin meditation inte röras av de många våldsamma och olikartade anfallen från Frestaren.

Vad filmen ger, är alltså dels en legend av stor lyskraft om buddismens grundare, dels en suggestiv fast lite osäker berättelse om vad som skulle kunna hända i mötet mellan västlig och östlig inställning till religionen. Slutet inrymmer en överraskning, som dock inte gör utvecklingen mer övertygande.

Filmen kan inte frikännas från att vara något långdragen i de amerikanska partierna med idel skyskrapor, motorvägar och glas, medan det tibetanska klosterlivet skildras sympatiskt men sett utifrån – en praktfull men överlastad syn.

Skönheten i skildringen av legenden om hur prins Siddharta nådde den fulla upplysningen och blev till Buddha är sådan att man bara önskar att någon kunde göra en visuellt lika gripande framställning av kristendomens frälsare; det lär vi väl dock få vänta på. Att människan är en varelse med andliga behov är i dag tydligen lättare för många att erkänna, om andligheten kläs i asiatiska former; vår egen tradition är fortfarande alltför belastad för att kunna nå fram till människor utanför de redan troendes led.

Så blir denna film indirekt en utmaning till den kristendom som överhuvudtaget inte förekommer i den att finna ett eget sätt att skildra medlidande och andlig befrielse, begrepp som ju långt ifrån vore främmande för den!