Från scen till bild

Den västliga kyrkans konst lösgjorde sig först långsamt från den bysantinska. Under en lång tid var ikonografiska motiv och stilideal i princip desamma som i den östliga konsten. Men från omkring år 1000 dyker det upp nya och för västerlandet specifika motiv och utformningar. En del av dem är påfallande dramatiska, för att inte säga teatraliska, och med detta tar kyrkokonsten faktiskt det första steget på den långa väg som leder över gotik och renässans till barockens patetiska uttrycksformer. Om detta sedan har varit till gagn för den kristna bildkonsten kan det råda delade meningar.

Kanske rör det sig om en skillnad mellan östlig och västlig mentalitet. Så brukar det i varje fall heta bland ortodoxa kritiker av den västerländska bildkonstens förfall. Men en annan fråga tränger sig på. Under högmedeltiden fick kyrkospelen en allt större roll i Västeuropa och skapade en ny sfär med drag av både liturgi och underhållning. Ar det kanske kyrkospelen som är orsaken till att konstutvecklingen rör sig i en mera dramatisk riktning? Frågan ställs av uppsaladocenten Bengt Stolt i en intressant och läsvärd bok, Medeltida teater och gotländsk kyrkokonst.

Som framgår av bokens titel, tar den sin utgångspunkt i den gotländska kyrkokonsten, där författaren har sitt hjärta, och valet av Gotland är i sig motiverat. Inte någon annanstans i Norden finner vi en så välbevarad och kontinuerlig medeltidskonst som på Gotland, och många av de motiv som boken handlar om finns representerade i gotländska kyrkor.

De första kyrkospel vi känner till uppstod vid 900-talets slut. Från att ha varit dramatiserade liturgiska moment fick de alltmer teatraliska former, särskilt genom mendikantordnarna, och lösgjordes från kyrkorummets inramning. Särskilt i Rhenlandet utvecklades en kyrklig teater som mycket väl kan ha förts till Norden via handelsvägarna och med franciskaner och dominikaner som förmedlare.

Gotland var ett betydande handelscentrum där många kulturella impulser möttes och har också varit mottagare av många konstnärliga impulser utifrån. Därmed är inte sagt att Gotland skulle haft en rikare kyrkospelstradition än andra regioner i Norden. Men här, liksom överallt i kristenheten, fanns den liturgiska dramatik som utvecklats sedan 300-talet och särskilt kom till uttryck under stilla veckan och påsktiden. Stolt redogör utförligt för ceremonierna, särskilt i samband med Kristi gravläggning, och tar särskilt upp den roll som de många gotländska krucifixstockarna (ett slags piedestaler för triumfkrucifixet) kan ha haft i samband med denna.

De egentliga och mera teaterliknande kyrkospelen kommer på tal i kapitlet om eventuella himmelfårdsspel i Visby domkyrka. På kontinenten kunde man åskådliggöra Kristi himmelsfärd genom att hissa upp en Kristusbild så att den till slut försvann genom ett hål i taket. I Visby S:ta Maria finns ett hål i valvhjässan som kan fyllt just ett sådant ändamål. Här finns också en 1200-talsskulptur av den uppståndne Kristus, som är fästad vid en löstagbar fotplatta och tydligt har haft en särskild funktion. Det finns alltså goda skäl för att ett sådant himmelfårdsspel förekommit i Visby.

Större delen av boken handlar om ikonografiska motiv som kan tänkas ha sin bakgrund i kyrkospelen. Det mest slående exemplet är omslagets bild av syndafallet (en glasmålning i Hejde kyrka), där Adam och Eva synbarligen bär kroppsfärgade trikåer med knäppning fram. En rimlig förklaring är att de är återgivna som skådespelare i ett kyrkospel. I andra fall stöter man på metodiska svårigheter.

Hur skall vi veta om likheterna är paralleller eller påverkningar, för att citera bokens egen titel? Nattvardsscenen brukar vara arrangerad som vid ett medeltida gästabud (som på Lionardo da Vincis berömda målning), påpekar Stolt. Men i de äldsta kristna framställningarna tog man det antika bordsskicket till förebild, och en anpassning till senare tiders måltidsvanor kan ha skett inom konsten utan teaterns förmedling.

Särskilt passionsberättelsen har fått många dramatiska utformningar i västerlandet som i de gotländska passionsmålningarna. Ett exempel på detta är törnekröningen, där bödlarna pressar ner törnekronan med käppar. Det är ett vanligt motiv inom hög- och senmedeltida konst. Men samma motiv kan spåras så långt tillbaka som till 1000-talet (den spanska Ripollbibeln), för tidigt för att teatern skall kunna ha varit inspirationskälla.

Detsamma gäller Kristi uppstigande ur graven med korsfanan i handen. Motivet saknas helt i den bysantinska konsten där man avsiktligt undvek att skildra själva uppståndelsemomentet i bild, men den blev under medeltiden allmän i västerlandet. Visst är detta som gjort för en scenframställning och har säkert framställts i kyrkospel. Men bildtypen förekom redan på 1000-talet, och vi hamnar åter i samma dilemma.

Ett tredje exempel gäller himmelsfärden. På senmedeltida bilder ser man hur Kristus försvinner i ett moln så att bara fötterna är synliga. I sin historicerande naivitet befinner den sig långt från äldre och klassiska bildideal, och nog ligger det nära till hands att tänka sig en påverkan från de ovannämnda himmelfärdsspelen. Men återigen finns det belägg som är alltför tidiga för detta (äldst ett missale från Winchester ca år 1000).

Alla dessa tre exempel visar vilken roll 1000-talet spelade för de nya och dramatiska motivens uppkomst. Det är en intressant fråga varför just denna period blev så betydelsefull för konstutvecklingen i väst. Men kyrkospelen kan knappast ha blivit någon drivande faktor förrän på 1200-talet.

Med detta menar jag ingalunda att teatern skulle varit oväsentlig för bildkonstens vidareutveckling. Troligen har det funnits ett pågående samspel mellan scen och bild som satt sina spår i ikonografin. När man utformade tablåer för kyrkospelen, tog man bildframställningarna som förebild, och dessa kan i sin tur ha vidareutvecklats, spritts och populariserats genom kyrkospelen. Det vi känner som enstaka exempel från 1000-talet kan ha fatt sin egentliga framgång på scenen och på den vägen blivit återkommande inslag i den västliga kyrkokonsten.

Bengt Stolt är själv medveten om problematiken och är föredömligt försiktig i sina slutsatser. Genom att presentera den kontinentala forskningen om kyrkospelen och tillämpa den på sitt gotländska mate

rial har han öppnat möjligheten till fortsatta forskningar på ett område där kyrkoliv och konst är intimt sammanflätade och svåra att särskilja.

Bengt Stolt, Medeltida teater och gotländsk kyrkokonst: paralleller och påverkningar.

Ödins förlag, Visby 1993.