Gud bor endast i Kristi utblottelse

De kristnas enhet, de kristna samfundens enhet – denna modell avspeglas inte i dessa kristnas och dessa samfunds faktiska tillstånd, ty mellan syndare kan inget verkligt möte äga rum, ingen dialog kan föras mellan två bestående situationer eller två folks historia som tillhör syndens kategori. Därför blir det tomma ord när många ekumener i dag hävdar att den enhet de åstundar grundar sig på Herrens ord: ”Att alla må vara ett, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss … för att de skall vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig.”

Så som Kristi lärjungar framstår i våra dagar, insnörda i nedärvd konfessionell fanatism, slitna mellan spänningar som de inte alltid har mod att uttrycka, kan de inte göra anspråk på att avbilda de gudomliga personernas enhet. Vi kommer aldrig att uppnå någon enhet om vi förblir sådana som historien har gjort oss: däremot kan vi, var och en för sig, uppnå enhet med Herren. Och i samma mån som var och en av oss strävar efter denna förening med Herren, kan vi alla bli iklädda honom, mötas och förenas i hans barmhärtighet.

Men verkligen ikläda oss Kristus kan vi endast om vi stiger ut ur vår egen historia och var och en för egen del ifrågasätter den identitet som historien skapat åt oss. Vi kommer aldrig att finna varandra om tiden, din tid och min, får ett absolut värde för oss. Vi kan bli ett om var och en av oss blir ett ord, det vill säga accepterar att dö. Och förutsättningen för detta är att all konfessionell teologi får dö och förvandlas till ett ord. Men det finns bara ett sanningen ord, och det är Ordet som var i begynnelsen och som kan leda dig in till begynnelsen före all tid. Basilios den store säger att de som avfallit från paradiset är såsom främlingar på den jord där de krälar. Den som krälar har sitt ansikte vänt mot jorden och kan inte skymta den begynnelsens gryning, där Kristus bor.

Varje kristen, var han än finns och vilken kyrka han än tillhör, kan få skåda Guds anlete. Är du vänd mot detta anlete, kan du inte undgå att se alla de ansikten som har valt samma inriktning. Rör du dig mot ljuset blir du själv ljus. Endast de som lever i detta ljus kan ta emot Guds härlighet. Och endast de som Herren i detta liv har förhärligat genom korset kan göra anspråk på att tala i hans namn. De är de som utgör den sanna kyrkan, den som överskrider de etablerade kyrkornas gränser. På dem kan man hoppas i alla ekumeniska bemödanden, ty till skillnad från många ekumener är de inte ute efter de enhetsfaktorer som här och nu tycks ligga närmast. Vad det gäller är inte att skapa någon sorts lapptäcke av påvedömet och den ortodoxa konciliariteten, så att man söker behålla det goda i båda synsätten: vad det gäller är i stället att Kristus, den Uppståndne, som har sänt oss den Helige Ande, fullt ut tar gestalt i var och en av oss.

Den ortodoxa och den katolska kyrkan kan aldrig mötas på djupet så länge de inte befriat sig från fruktan och misstro. Det handlar inte om att sammanföra öst och väst sådana de har blivit, utan om att vi alla skall mötas och förenas i en ödmjukhet och renhet som varken hör öst eller väst till men kommer från Honom som sitter på Faderns högra sida. Vi måste avsäga oss all tillhörighet till varje ort som inte är den där Gud bor, och Gud bor endast i Kristi utblottelse.

Vi kan inte bli evangeliets vittnen om vi låter arrogans eller maktlystnad få insteg hos oss. Vi har inga privilegier: vårt enda privilegium är kallelsen att efterlikna Jesu ödmjukhet, och det mod, som skänks oss från ovan när vi befriar oss från allt som inifrån kan fräta på vår själ. För kristna människor finns inga andra verkliga faror än de som kommer av deras egna svagheter. Om det är sant att ”kärleken är starkare än döden”, som Skriften säger, då borde de kristna behärska både sig själva och världen. Vi kristna har inga problem med andra människor. Våra problem finns inom oss själva, om vi inte låter Kristus leva i oss.

Allt detta betyder att enheten är en enhet i helighet. Någon annan ekumenisk uppgift finns inte. Vi måste alla sträva efter den helighet evangeliet kallar oss till om vi tar det på allvar, den helighet Kristi blods och kropps mysterium inbjuder oss till, om vi närmar oss detta sakrament i sann gemenskap med Herren i hans kosmiska dimension, om vi med andra ord blir delaktiga av Uppståndelsens seger. Allt annat är bara idémotsättningar, torr och abstrakt forskning, debatter och intellektuella sammanstötningar.

Jag vet sannerligen att varje argument och varje teologiskt resonemang kan motsägas. Så länge vi rör oss i intellektets värld och lämnar fältet öppet för experternas och de lärdas briljanta analyser, kommer det att gå århundraden utan att vi blir färdiga med att jämföra våra läror.

Även om vi verkligen lyckas finna varandra, kommer vår gemenskap att vara bräcklig så länge vi inte alla blivit helt medvetna om att den enda identitet vi har är den som Kristus skänker oss, och att vi utanför denna identitet inte är något annat än ofullgångna foster. Inte ens den eskatologiska kyrkan i hela sin glans kan äga någon identitet annat än i den från dödsriket uppståndne Kristus. Kyrkan i de yttersta dagarnas renhet är ingenting annat än en brud som förverkligas endast och allenast i sin Brudgum. Kyrkan är och förblir enbart en offergåva, också i evigheten. Utan Brudgummens blod, som ger henne liv, skulle hon bara vara en osammanhängande hop betydelselösa varelser. Kyrkan äger ingen annan skönhet än den som Brudgummen finner behag i, Brudgummen som för henne ut i öknen för att hon skall få tala med honom förtroligt som i sin ungdoms dagar, och höra honom säga: ”Jag skall trolova mig med dig för evig tid: jag skall trolova mig med dig i rättfärdighet och rätt, i barmhärtighet och kärlek.”

Övers. Gunnel Vallquist