Den tidiga kristendomen och våldet

I en skrift från början av 200-talet som bär titeln Den apostoliska traditionen finns bland annat ett antal föreskrifter som gäller personer som vill ta emot kristen trosundervisning och bli döpta. Av dessa föreskrifter framgår att författaren, presbytern Hippolytos, och det ledande kollegium i dåtidens kristna kyrka i Rom som han företräder, tar avstånd från dödande i olika former. Gladiatorer och sådana som är involverade i gladiatorspelen avvisas som dopkandidater. Detsamma gäller ”den som är soldat och står under befäl”: av en sådan krävs ordervägran när det gäller dödande; dopkandidater och döpta som tar värvning skall uteslutas. Myndighetspersoner med vad som på latin kallades ius gladii, rätt att utdöma dödsstraff, avvisas likaså.

Den attityd som framkommer lämnar knappast utrymme för någon tveksamhet i tolkningen: författaren och kretsen bakom Den apostoliska traditionen avvisar avsiktligt dödande i alla dess former.

Den tidiga kristendomens inställning till dödande tas ibland fram som argument i nutida diskussioner bland kristna om det moraliskt legitima i militär och samhällelig våldsanvändning, exempelvis när man diskuterar huruvida man – i linje med Augustinus och senare teologer – kan tala om ”rättfärdiga krig”. Olika påståenden om tidiga kristna synsätt och tidig kristen praxis görs.

Jesu hållning

Att Jesus från Nasaret – i varje fall så som hans uttalanden och attityd omvittnas av evangelierna – tog konsekvent avstånd från dödande förefaller ställt utom allt tvivel. De bevarade yttrandena av honom i sådana frågor är visserligen inte många, men de är tydliga nog: han inte bara bekräftade och fördjupade dekalogens förbud mot mord och dråp (Matt 5:21-26), utan han uppmanade också sina efterföljare att avstå från alla former av vedergällning (Matt 5:38-42) och underkastade sig motståndslöst allehanda förödmjukelser i samband med korsfästelsen. Han avvärjde lärjungarnas försök att med våld skydda honom för arrestering och motiverade det med orden ”Alla som griper till svärd skall dödas med svärd” (Matt 26:51-54). Han beskrivs tvärs igenom lidandesberättelserna som förvissad om att den hjälp Gud kunde och ville ge honom i den farofyllda situationen var tillräcklig.

Den endast i Lukasevangeliet (22:35-38) återgivna incident före timmarna i Getsemane då Jesus uppmanar lärjungarna att förse sig med svärd inför den ”drabbning” som förestår förändrar inte bilden. Dess historiska tillförlitlighet är osäker, och i alla händelser står den i ett bestämt idemässigt sammanhang: med all sannolikhet skall tankarna föras till ett slags helig ”sista strid” för vilken Jesus förbereder sig på olika sätt. Förmodligen skall man fatta texten så att Jesus gör en drastisk symbolhandling för att fa sina lärjungar att förstå vad klockan är slagen. Han avser inte alls att legitimera våldsanvändning.

Mycket riktigt dömdes Jesus egentligen inte som upprorsman. Visserligen fick det judiska ledarskapet enligt den samlade bilden i evangelierna Pontius Pilatus att gå med på att låta korsfästa honom på grund av anspråket att vara ”judarnas konung”, dvs. en person som utgjorde ett hot mot den romerska makten. Men det framgår också att Pilatus inte var övertygad om att han utgjorde ett reellt hot (Mark 15:1-20 med par.; Joh 18:28 – 19:22). Om Pilatus hade ansett det, skulle säkert inte bara Jesus utan också lärjungarna ha gripits och avrättats. Och det intryck som skildringen av Pilatus hantering av fallet ger bekräftas av den allmänna bild av Jesu handlande som evangelierna målar upp: Jesus ville, åtminstone tidvis, inte bli kallad Messias, på grund av riskerna att missförstås som politisk upprorsledare (se t.ex. Matt 16:20 med par.), och han drog sig undan när folkhopen ville göra honom till en sådan (Joh 6:14 f.).

Bilden av Jesu attityd i de aktuella frågorna förefaller alltså entydig. Olika uppmaningar i de nytestamentliga breven till foglighet, ett fredligt sinnelag, försonlighet, att inte vedergälla ont med ont osv. bekräftar att man bevarade minnet av Jesu attityd i de tidigaste församlingarna. Och man ville inte blandas samman med seloterna eller andra upproriska rörelser.

Överhetens Svärd

Ett textställe som ibland anförs till stöd för tanken att de tidigaste kristna under vissa omständigheter ansåg av den världsliga makten auktoriserat dödande vara legitimt är Paulus uttalanden i Romarbrevet 13:1-10, särskilt v. 4:

Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd;

den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden

skall drabba den som gör det onda.

Här har vi dock knappast att göra med en allmän teori om moralisk legitimitet i den romerska maktens våld mot undersåtarna; man kan snarare säga att ett slags kristen överlevnadsstrategi formuleras.

Tanken att härskarna är insatta av Gud – och därför ansvariga inför honom – formulerar Paulus på ett sätt som för tankarna till t.ex. Salomos vishet: ”Lyssna, konungar, och kom till insikt … Det är Herren som har gett er väldet, er makt kommer från den Högste; han skall pröva era gärningar och granska era beslut. Ni är tjänare i hans rike …” (Vish 6:1-11). Men Paulus behandlar detta på ett sätt som är karakteristiskt.

Att maktutövningen i det romerska imperiet var mycket brutal är väl känt. Huvudtanken i det aktuella avsnittet i Romarbrevet är nu att de kristna skall foga sig i maktutövningen på olika nivåer i imperiet. Detta av två skäl, ett negativt och ett positivt: dels därför att de annars riskerar hårda straff, dels ”i insikt om vad som är riktigt” (v. 5), dvs. därför att själva fogligheten är i överensstämmelse med kristendomens livsideal. Paulus menar alltså att den maktstruktur som råder och den våldsutövning som hör till den i praktiken hjälper de kristna att leva efter sina normer: ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad. Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra” (v. 7 f.). Själva hotfullheten i det romerska imperiets maktutövning blir en hjälp för de kristna att förverkliga sina egna livsideal; i den meningen står den ”i Guds tjänst”. För att man skall förstå textavsnittet i Romarbrevet på rätt sätt är det också viktigt att påminna sig att varje tanke på reella möjligheter att förändra de strukturer som rådde i imperiet var Paulus och hans tidiga medkristna helt fjärran.

Jesu ord till Pilatus enligt Johannesevangeliet ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fatt den från ovan” (Joh 19:11) har knappast relevans utanför den situation som orden omedelbart gäller: Pilatus skulle inte, så är tanken, kunna döma Guds Son till döden om inte Gud hade bestämt att Sonen skulle lida och dö. Orden utgör lika litet som Romarbrevets trettonde kapitel ett principiellt ställningstagande till förmån för legitimiteten i överhetens maktutövning med brutalt våld.

Fredsriket

Det finns en väsentlig skillnad mellan de nytestamentliga texterna och exempelvis Den apostoliska traditionen: i Nya testamentet finns inga textställen som visar att man haft anledning att fråga sig om deltagande i den samhälleliga maktutövningen med våld och i försvaret av imperiets gränser var legitimt. Sådana frågor aktualiserades först i och med att kristendomen började få verklig spridning i imperiet och först då en verklig värnplikt och en ”decentraliserad” soldatrekrytering började bli aktuella, fr.a. på grund av de markomanniska hoten mot imperiets gränser inemot år 200.

Som bl.a. kyrkohistorikern Jacques Fontaine har betonat börjar vid tiden omkring år 200 en situation avteckna sig i källmaterialet som kan beskrivas som en spänning mellan kyrkomännens ideal och den praktiska verkligheten för den kristna lokalbefolkningen på olika håll i imperiet. Men Tertullianus, Hippolytos, Cyprianus av. Karthago och kanske allra tydligast Origenes uttalar sig mot alla former av våldsanvändning och dödande. (Clemens av Alexandria är något mindre kategorisk.) Det är ingen som helst tvekan om att detta är den hållning som ansågs vara den kristna hållningen praktiskt taget överallt i de tre första århundradenas kristna kyrka, fram till 300-talet. ”Att föra strid är något vi inte längre vet av”, heter det exempelvis hos Irenaeus av Lyon (Adv. haer. IV 34:1).

Att avvisandet av dödandet endast eller i första hand skulle ha varit betingat av att man tog avstånd från kejsarens anspråk på gudomlighet finns det inget reellt stöd för i källorna. Däremot måste man givetvis vid läsningen av de aktuella kristna författarnas uttalanden ha klart för sig att de uttalar sig i en situation då våldet inte minst hotar just de kristna själva, som riskerar förföljelse.

Den pacifistiska hållningen kan nog för all del i viss mån ha påverkats av pacifistiska strömningar inom stoicismen. Men framför allt hämtade den sin näring ur Jesu hållning så som den beskrivs i evangelierna och ur vissa texter i Gamla testamentet. Till de senare hör exempelvis beskrivningen av ”Herrens tjänare” i Jesaja 50-53, av honom som låter sig behandlas som ett lamm som förs bort till slakt och inte öppnar sin mun – ord som uppfattades som förebildliga för det kristna handlandet eftersom de ansågs ha gått i uppfyllelse i Jesus Kristus.

En annan text som spelade stor roll för kristen normbildning på området var proferian om hedsriket, rättvisans rike, i Jesaja 2:2-5 och Mika 4:1-5:

Det skall ske i kommande dagar, att det berg där

Herrens hus är skall stå där fastgrundat och vara

det yppersta ibland bergen och upphöjt över andra

höjder; och alla hednafolk skall strömma dit… Och

han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt

åt många folk. Då skall de smida sina svärd till

plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar Folken

skall ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer

lära sig att strida.

Denna text citeras om och om igen av de tidiga kristna författarna och utläggs fram till 300-talet på ett i grund och botten samstämmigt sätt: Fredsriket har sitt ursprung hos Gud själv. Det är inte bara en andlig eller transcendent verklighet utan har blivit konkret, fattbar, jordisk verklighet i och genom Jesus Kristus och den kristna kyrkan. Det utbreds inte med våld, tvärtom tar de kristna avstånd från all våldsanvändning. Den fred och den rättvisa som de kristna gestaltar konkret är början till det omfattande fredsrike som en dag skall omsluta hela världsalltet.

Det är mot den bakgrunden man skall förstå yttranden som Irenaeus ord, som citerades nyss. Likaså vad Justinus martyren skriver i sin första Apologi omkr. år 150:

Vi som tidigare dödade varandra, vi avhåller oss nu

inte bara från all fientlighet mot våra motståndare,

utan vi går till och med – vi vill nämligen inte

ljuga eller lura undersökningsdomarna -glada i

döden på grund av vår bekännelse till Messias

(Apol. I 39).

Avståndstagandet kan ta sig uttryck i ett mera generellt avståndstagande från aggressivitet. Så utlägger t.ex. Tertullianus profeternas ord om smidandet av svärden till plogbillar:

Folken skall omvandla sitt onda sinnelag och sitt

aggressiva tal, och över huvud all drift tillförstörelse

och lögn, till lidelse för mildhet och frid

(Adv. Marcionem III 21:3).

Men i regel tillämpas profetorden mycket realistiskt och konkret på kyrkans beteende och hållning i frågor som gäller våld och våldsutövning. Ännu på 300talet kan kyrkofäder som Athanasios av Alexandria uttrycka sig i samma anda. Bakom det retoriska överdrifterna döljer sig en handfast verklighet, avståndstagandet i kristendomens namn från deltagande i blodig våldsutövning:

Barbarerna, som håller fast vid sina avgudaoffer,

dessa människor med sina råa seder, ger sig i raseri

på varandra. De kan inte klara sig ens en timme

utan att ta till svärd. Men så snart de får höra

om Kristi lära, övergår de genast från krigföring till

åkerbruk. I stället för att gripa till vapen lyfter de

sina händer till bön

(De incarn. Verbi 52).

Nödvändiga kompromisser

Den inställning som kommer fram i Den apostoliska traditionen är alltså att döma av det material som finns bevarat representativ för de kristna lärarna i dåtiden.

Någon annorlunda inställning till underhållningsdödandet – som i hög grad drabbade de kristna själva – och till tanken på att kristna skulle kunna medverka i utdömandet av dödsstraff finns inte belagd.

Däremot låter oss källmaterialet ana att den kristna lokalbefolkningen på vissa håll från tiden strax före år 200 sett sig tvingad att inta en delvis annorlunda hållning till frågan huruvida en kristen kan vara soldat och utföra order att döda. Den romerska makten rekryterade nu på ganska bred front soldater med tvång. Den romerska hären var, särskilt från Septimius Severus tid (193-211), en omfattande och komplicerad apparat med en mångfald funktioner, däribland en rad uppgifter för icke-stridande soldater. Det är detta som gör att Hippolytos i Den apostoliska traditionen på fullt allvar kunde räkna med möjligheten att någon var soldat men inte nödvändigtvis behövde få order att döda – men fick han sådan order, skulle han vägra. (Med sådan ordervägran riskerade man givetvis sitt liv.)

Mellan raderna märker vi att allehanda konkreta frågor kring den påtvingade soldattjänsten har inställt sig i praktiken. Och andra källor visar att kristna soldater inte alltid sett sig i stånd att iaktta den inställning som t.ex. Hippolytos företräder.

Från 300-talet ändrades situationen radikalt, i och med att kristendomen blev tillåten och efterhand officiell religion i det romerska imperiet. Kristna kom att inta många av de poster i imperiet som tidigare innehafts av ”hedningar”, och flera – men inte alla – kristna författare omvittnar en helt annan inställning till imperiet, inklusive våldsutövningen i imperiets namn, än författarna före 300-talet. Den som mer än någon annan kom att bidra ideologiskt till denna ändrade åskådning var Eusebios av Caesarea (omkr. 263 – 339) med sin imperievänliga ”politiska teologi”. Frestelsen låg nära att betrakta det romerska imperiets underkastande av sina fiender som det medel med vilket den gudomliga försynen hade låtit profetiorna om fredsriket gå i uppfyllelse – eller att skjuta deras förverkligande helt och hållet in i framtiden.