Ytterligare ett tidens tecken

Det låter paradoxalt men det är så: i samma takt som det ena landet efter det andra avkristnas, mångfaldigas litterära verk med bibliska motiv. För närvarande vimlar det faktiskt av pseudomemoarer, fiktiva apokryfer och alternativa evangelier, av vilka somliga säljs i astronomiskt stora upplagor. Senast och kanske bäst i denna tvivelaktiga genre är en roman av portugisen Jose Saramago: Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991; sv. övers. 1993 Wahlströms & Widstrand). Titeln förbryllar, för det som erbjuds är inte ett dokument som uppges härleda från mannen från Nasaret utan en text skriven av en modern människa, ja av författaren själv, som inte drar sig för att stundom, skälmskt, föra in aktuella auktoriteter som Freud, Jung och Lacan i sina resonemang. Titeln har ändå sitt berättigande såtillvida som allt ses i Jesu perspektiv.

Detta Evangelium har stora meriter och stora brister. Först på det formella planet. Den digra boken på nästan 400 sidor är relativt svårläst eftersom den består av jättelånga meningar, staplade på varandra i avsnitt som ibland sträcker sig över flera sidor. Den kräver alltså koncentration av läsaren. Men denna överlastning är bara baksidan av den episka talang som Saramago obestridligt besitter. Hans berättelse är aldrig platt utan alltid fyllig, orkestral, med många under- och övertoner. Det strikt narrativa flätas j u samman med kloka, ej sällan humoristiska reflexioner och med tilltal, adresserade till läsaren som på detta sätt blir medskapande, ja stundom känner sig som sammansvuren. Romanen är också problematisk på det innehållsliga planet. Är den ”en hädisk fars”, som en kritiker har undrat? Är den ”ogudaktigt religiös”, som en annan har föreslagit? Vi får se.

Att spegla tiden

Klart är att den är en rejäl omtolkning av de uppgifter som lämnas i Nya testamentet. Iögonfallande är till en början travesteringar av repliker fällda av evangeliska gestalter. Satta i ett nytt sammanhang far dessa repliker en delvis ny innebörd. Sådana semantiska glidningar bidrar till att göra texten mångbottnad.

Därtill kommer att även händelserna framställs i en ny dager. När Saramago därvid avviker från bibeln gör han det emellertid inte av brist på kunskap. Till hans förtjänster hör tvärtom att han är väl insatt i Palestinas geografi och i judarnas historia, inklusive landets politiska läge på Jesu tid. Han är också välinformerad om judarnas liturgiska bruk och bönevanor. När han citerar den heliga Skrift, och vid tillfälle noterar dess antifeminism, visar han sig vara väl förtrogen med både Gamla och Nya testamentet. De stora friheter han tar sig är alltså målmedvetna. Det framgår redan i inledningen av boken: en omständlig beskrivning av ett kopparstick föreställande korsfästelsen. Några diskreta inslag i beskrivningen låter oss ana att han kommer att ta avstånd från den traditionella bilden av mästaren.

Detta gör han faktiskt, i flera avseenden. Det gäller inte minst det yttre förloppet. Han förtiger eller travesterar en del av de underverk han finner i evangelierna. Samtidigt fantiserar han ihop nya övernaturliga händelser, fast det inte alltid är lätt att fastslå deras verkliga art, ty berättelsen är ställvis surrealistisk. I anknytning till visioner och uppenbarelser lämnar han åt läsaren att avgöra om det rör sig om drömmar, fantasier och optiska illusioner eller inte. I andra fall åter presenterar han förbryllande händelser som fakta, exempelvis när han, i överensstämmelse med en apokryf, låter Jesus ta en klump lera, forma fåglar och sedan få dem att flyga. Så är också fallet med det mirakulösa fiskafänget, fast Saramago reducerar det till resultat av en ren slump. Men varför mångfaldigar han senare detta mirakel så att det till sist rubbar traktens ekonomi?

Nåväl – listan är lång över författarens avvikelser från bibeln. Ett par exempel till. Enligt honom är Jesus biologisk son till Josef och har åtta syskon. Som artonårig uppges han börja leva ihop med Maria Magdalena, presenterad som syster till Maria och till Lasaros som på det viset blir hans svåger. Deras sexualliv skildras realistiskt dock aldrig plumpt, inte bara tack vare skickliga anspelningar på Höga visan utan genom att det framställs som uttryck för en enastående samhörighet på djupet.

Man behöver inte vara en lättretad fundamentalist för att höja ögonbrynen inför sådana passager. Inför boken som helhet kan läsaren för övrigt reagera på två olika sätt: antingen förfasa sig över en profanering av en helig historia eller se boken som ett tidsdokument och då undra: Hur kommer det sig att det skrivs sådana romaner i våra dagar? Eller: Vad menade Saramago med sina omskrivningar?

Vad var han ute efter?

Läser man hans bok uppmärksamt, ser man att han tagit upp angelägna problem: skuld och förlåtelse, den fria viljan kontra determinism, meningen med lidandet, orsaken till Jesu död, dennes identitet och inte minst Guds väsen.

Är Gud och Djävulen i maskopi?

Gåtfullast bland romanens gestalter är någon som regelbundet visar sig för Maria, för Josef och senare för Jesus själv. Ömsom framträder han i en tiggares skepnad, ömsom i en herdes. Han presenterar sig som ängel. Men en ängel av vilket slag? Är detta sändebud sänt av himlen eller av helvetet? Med fog ställs frågan många gånger, för både hans ord och hans gärningar är ambivalenta. Ändå framgår småningom att han är sänd av Djävulen, ja han är Djävulen själv. Vilken roll spelar han i sammanhanget?

Det är en händelse som ser ut som en tanke att han ofta nämns i samma andetag som Gud. Det händer till och med att han en gång uppenbarar sig samtidigt som denne Gud för den vuxne Jesus som i fyrtio dagar ensam sitter i en båt, mitt på Gennesarets sjö, täckt av en tät dimma. Denna närhet förvånar inte, ty de två är i maskopi. Relativt tidigt påminns man om att de redan i ett avlägset förflutet kom överens om att pina en människa: ”Se bara på fallet Job, ruinerad och spetälsk fastän han alltid hade varit en rejäl och rättfärdig karl, en gudfruktig människa, han hade bara haft oturen att ofrivilligt bli föremål för en dispyt mellan Satan och Gud, vilka båda höll fast vid sina respektive idéer och prerogativ.” Till Maria som säger: ”I början trodde jag att han var [en ängel], men även djävulen kan sina konster”, replikerar Jesus: ”Ja, jag har redan förstått att när Gud och Satan är överens om det kan man inte skilja den enes ängel från den andres.” När samme Jesus möter Gud i en rökpelare och frågar honom: ”Är [herden] en ängel eller en demon?”, får han till svar: ”För Gud finns varken fram eller bak.” Jesus blir betänksam när han efteråt tänker på ”de där obekymrade orden som tydligt uttryckte en smula förakt men även en viss intimitet, vilket förstärks av hans vägran att svara på huruvida Herden var en ängel eller en demon.” Denna oroväckande intimitet nämns åter senare

när ängeln säger till Maria: ”Jag befinner mig tillräckligt nära de centra där det fattas beslut för att veta…” Längre fram säger Johannes, Sebedaios son: ”Det kan nog finnas saker som vi inte känner till mellan Gud och Djävulen.” När dessa två dyker upp i dimman, mitt på sjön, ser Jesus att Herden har kraftiga händer, ”händer på en kropp som liksom Guds måste vara högväxt, stor och gammal.” Då ser han att ”frånsett Guds skägg är de lika som tvillingar.” Kort innan de tre skiljs åt önskar han att människorna som väntar på stranden ”äntligen far skåda Gud och Djävulen i egen hög person, hur väl de förstår varandra, hur lika de är.”

De bildar alltså ett par, ett oskiljaktigt sådant. Kanske står de ännu närmare än så, enligt en replik från den gåtfulle Herden till den trettonårige Jesus som nyss gått i tjänst hos honom och vill veta vem han egentligen är: ”Om Gud finns måste han vara en enda Herre, men det vore bättre om det funnes två, då skulle det finnas en gud för vargen och en gud för fåret, en för det som dör och en annan för det som dödar, en gud för den dömde och en gud för bödeln. […] Jag skulle inte vilja byta plats med en gud som samtidigt styr den mördande dolken och håller fram den strupe som skall skäras av.” Den perverterade Herden återkommer senare till ämnet: ”Tänk om vi skulle träffa Djävulen och han tillät att vi öppnade honom, då kanske vi häpet finge bevittna hur Gud hoppade fram därifrån.”

I samma kontext rapporteras en folklig berättelse enligt vilken Djävulen har skapat en undre värld, i allt en kopia och spegelbild av den vi lever i. I så fall är skapelsens två halvor symmetriska och vardera skapare är en replik av den andre. Här åter möter ett inslag som är tidstypiskt, ty denna dualism, som inte är främmande för gnosticismen, dyker upp i en del ”religiösa” romaner av i dag lika säkert som Amen i kyrkan.

Hur som helst – mellan Gud och Djävulen råder en vänskap som saknar motstycke, heter det någonstans. När det mot slutet av romanen artar sig verkligt illa för Jesus heter det: ”Som om Gud och Djävulen med egna händer gudomligt och djävulskt roade sig med att spela boll med det som ännu fanns kvar av honom.” Här uppstår därför frågan: Skulle verkligen Gud ha demoniska drag?

En far med blodiga händer

Drömmar intar en ansenlig plats i berättelsen. Inte minst mardrömmar. Låt oss förflytta oss till Jerusalem, kort efter Jesu födelse. Där råkar Josef höra några soldater tala om den besynnerliga order de nyss har fått av Herodes: att döda alla gossebarn under tre års ålder i Betlehem. Utom sig av ångest rusar han till den grotta, belägen utanför staden, där Maria och barnet vistas. Framkommen förbereder han genast ett brådstörtat uppbrott. Efteråt men för sent går det upp för honom att han borde ha varnat barnfamiljerna i den lilla staden. Visserligen har den stackars unge fadern handlat i panik, vilket är förlåtligt. Inte desto mindre uppges hans försummelse vara en synd som inte kan förlåtas, enligt ängelns ord till Maria vid en ny uppenbarelse. Följande natt drömmer Josef att han, i sällskap med andra beväpnade soldater, rider till Betlehem för att döda sin egen son. Under flera år framåt blir sömnen varje natt hans fiende ty drömmen återkommer ständigt och jämt.

Detta tema – en far som dödar sin son – utvecklas på olika sätt i romanen, exempelvis på tal om kung Herodes som lät avrätta sina egna söner. Inte oväntat dyker Abraham upp i flera avsnitt som beskriver mardrömmen, han som på Herrens befallning var beredd att slakta sin älsklingsson. Som Maria någon gång säger till Jesus: ”För Herren finns varken fäder eller söner, kom ihåg Abraham, kom ihåg Isak.” Gud tar alltså inte hänsyn till blodsband när det gäller att få sin vilja fram. Det är han som sist och slutligen råder över allas liv och död. Åter Maria till Jesus: ”Inget kan sätta sig upp mot Herrens vilja, vad den än må vara.” Varpå Jesus drar en dyster slutsats: ”Människan är blott en lekboll i Guds händer, för evigt tvungen att endast göra vad Gud behagar, vare sig hon tror sig lyda honom i allt eller motsätta sig honom i allt.” Det heter en annan gång, ännu mer upprörande: ”Gud förlåter inte de synder han har beställt skall begås.”

Denna determinism – att vi ”inte är annat än eländiga slavar under Guds absoluta vilja” – kommer till uttryck upprepade gånger. Den är desto mer oroväckande som ”Gud är fasansfull”, som en liten pojke säger till Maria Magdalena under en nattdröm. Det är han som grymt prövade sin tjänare Abraham. Om nu ett tjugotal oskyldiga gossebarn massakrerades i Betlehem är det ”för att Herren ville ha det så”, säger Maria som upprepar sig längre fram under ett samtal med sin son: ”Du tror alltså att det var Guds vilja. -Jag är inget mer än en gammal kvinna, men ända sedan jag föddes har jag fått höra att allt som händer här i världen, även lidandet och döden, bara kan hända därför att Gud först har velat det.” Det är också på Guds befallning som fyrtio gerillasoldater korsfästes i Seforis. Den Gud som framträder i romanen är alltså en far med blodiga händer. Hur kommer han att behandla den man som uppges vara hans egen son?

Slutligt uppror

Undan för undan far Jesus höra att han är Guds son, dels genom en besatt, dels genom Herren själv när denne uppenbarar sig för honom först i en rökpelare i öknen, sedan i dimman ute på sjön. Varför behöver Gud en son? Vilket är det privilegierade öde han bereder för honom? Gud utlovar honom makt och härlighet men först kräver han honom på hans liv. Varför döden först? Här kommer en förklaring som skulle få de teologer som begrundat motivet till inkarnationen att rysa. Gud är nämligen otillfredsställd. Han är en maktsugen potentat som inte nöjer sig med att härska över ett pyttelitet folk som bor i en avkrok av världen. Vad då göra? -jo, en son kan hjälpa honom att utvidga sitt inflytande. Hur? Vilken roll ska han spela? ”Martyrens, min son, offrets, vilket är det bästa som finns för att sprida en tro och göra den brinnande.” – ”Och min död, hur kommer den att bli?” – ”för en martyr är det lämpligt med en plågsam och om möjligt neslig död, på det att de troendes inställning lättare skall bli känslosam, passionerad och lättrörd.” Jesus gör invändningar men Gud förblir obeveklig. ”Den tiden är över då [människorna] lyssnade till profeter, nu skall det starkare mediciner till för att få något gjort, vad som helst, bara det chockar sinnena och är känslomässigt medryckande.” – ”En Gud på korset.” – ”Till exempel.”

Till sist går Jesus med på det cyniska förslaget, men på ett villkor: att Gud för honom avslöjar hur framtiden kommer att bli efter hans död. Gud samtycker till att uppfylla den dödsdömdes önskan: ”Människorna kommer att dö för din skull och min.” Han förtydligar sig och skildrar först de olika sätt på vilka apostlarna kommer att torteras och dödas. Därefter kommer en ändlös historia av järn och blod, av eld och aska, ett oändligt hav av lidanden och tårar. Gud drar till en början en oändlig lista över alla kristna martyrer – i alfabetisk ordning! – och de raffinerade sätt på vilket var och en av dem kommer att pinas. ”Ar du inte mätt än, frågade Gud Jesus, och Jesus svarade: Den frågan borde du ställa till dig själv.” Men Gud fortsätter och berättar i förväg kyrkans historia: en aldrig sinande ström av krig, förda i Guds namn. Relativt tidigt i romanen har Saramago med en nästan outhärdlig åskådlighet beskrivit djuroffren i templet. På tal om korstågen låter han nu Gud säga: ”Jag saknar ord för att kunna berätta för dig om blodbaden och slakterna, föreställ dig mitt altare i Jerusalem tusen gånger om, sätt människor i djurens ställe, och du kommer ändå aldrig att verkligen förstå vad korstågen var.” Därefter skildrar han lika realistiskt inkvisitionen, ”ett nödvändigt ont, det oerhört grymma instrument med vilket vi skall kunna kurera den infektion som en dag och för lång tid framåt skall installera sig i din kyrkas kropp.”

Under det långa samtalet har Jesus blivit alltmer uppstudsig, ja nästan hätsk. Till sist, med tanke på alla de grymheter som ska begås i hans namn, kan han bara utropa: ”Far, gånge denna kalk ifrån mig.” – ”Att du dricker ur den är villkoret för min makt och din härlighet.” – ”Jag vill inte ha den härligheten.” – ”Men jag vill ha den makten.” Efter detta replikskifte konstaterar Djävulen: ”Man måste vara Gud för att vara så begiven på blod.” Snart skall Saramago skriva: ”Guds historia är inte alltid gudomlig”, han som dessförinnan har låtit ängeln säga: ”Gud är alltid motsatsen till människornas föreställning om honom.”

I fortsättningen plågas Jesus av den svarta framtid som väntar människorna. Han känner sig som medskyldig med Gud, medskyldig till en ohygglig hekatomb: ”Idag ser jag mig själv som min far [Josef] såg sig på den tiden, men han hade bara tjugo liv att svara för [de menlösa barnen i Betlehem] och jag har tjugo miljoner.” I sin stilla bön ber han dem alla om förlåtelse. Den vrede som pyrt i hans sinne under samtalet med Gud ute på sjön blir allt mer glödande. Till sist revolterar han öppet. Måste han dö, så vill han göra det på sina egna villkor: inte som Guds son, enligt Herrens krasst propagandistiska modell, utan som Messias: en gerillaledare, en vanlig man som har utropat sig till judarnas konung och uppviglar folket till att störta Herodes från tronen och driva romarna ur landet.

Han beger sig till Jerusalem, rensar templet och, i spetsen för sina tolv råbarkade apostlar, ställer han till rejäla gatukravaller. Efter en tid av tveksamhet stiger hans stridslust åter när han hör att Johannes döparen, han som hade förebådat Messias som skulle återlösa folket, har avrättats av Herodes. Han ber då Judas Iskariot att gå till myndigheterna och för dem yppa hans krigiska planer. När tempelvakten kommer för att häkta honom deklarerar han öppet: Jag är judarnas konung. Han försvårar sitt fall när han, inför översteprästen, avböjer titeln Guds son och i stället hävdar att han är judarnas konung. Inför Pilatus provocerar han återigen och säger sig vara beredd att strida mot romarna. Han döms följaktligen till döden som politisk uppviglare. Han har alltså begått ett slags självmord för att sabotera Guds plan.

Hur avslutas romanen? – Ovanför Golgata genljuder en röst som säger: ”Då förstod Jesus att han hade blivit lurad hit som ett lamm till offret, att det alltsedan begynnelsernas begynnelse hade blivit bestämt att hans liv skulle sluta så här, och när han mindes floden av blod och lidande som skulle flöda ut från honom och översvämma hela jorden ropade han mot den öppnade himlen där Gud log: Människor, förlåt honom, ty han vet inte vad han har gjort.”

Så skriver Saramago. Dramatiskt. Medryckande. Just sådana ämnen tar han och hans icke-troende kolleger upp, och de blir lästa. Om våra professionella teologer samtyckte till att ta upp samma ämnen, om de bemödade sig om att på allvar göra upp med gnosticismen, skulle vi onekligen få en ypperlig teologi i tiden.