Värderingar som enar Europa

Först några ord om EVS. Detta informella och internationella nätverk av sociologer, teologer och opinionsforskare presenterade sin första forskningsrapport 1981. Undersökningen behandlade huvudsakligen Västeuropa, inkluderande de nordiska länderna, och Nordamerika. Med ett något modifierat frågeformulär återupprepades studien 1990-1991. Vid detta tillfälle inbegreps även större delen av centrala och östra Europa. EVS är primärt intresserat av de värderingar som bär upp de europeiska institutionerna och myndighetsutövandet när det gäller familj, arbete och fritid, etik, politik samt religion. Syftet är att studera i vilken utsträckning européerna delar gemensamma värderingar och i vilken grad sådana värderingar kan förändras. De flesta forskare undersöker även i vilken omfattning kristna värderingar genomsyrar det europeiska livet och den europeiska kulturen, eller i vilken utsträckning som de har ersatts av ett alternativt, sammanhängande system av mening. Åtskilliga nationella studier och hundratals artiklar har publicerats som rör ett stort antal länder.’ Information om dessa kan erhållas från EVS:s sekretariat, vid universitetet i Tilburg, i Nederländerna.’

I förstone kan det tyckas som om det, med några få undantag, inte finns något gemensamt värderingssystem. Vi finner ett flertal undersystem, som inte endast beror på nationella olikheter, utan även sådana som är kopplade till regionala subkulturer och religiösa samt politiska traditioner. Det existerar ingen allmän konvergens. Detta motsägs inte av det faktum att det finns en växande trend mot individualisering och sekularisering. De individuella värderingssystemen i de moderna samhällena tenderar att fragmentiseras. Det viktiga är att denna fragmentisering framför allt är rotad i samhällets struktur och inte så mycket i minskad religiositet eller förändrad mentalitet. En avgörande fråga är fortfarande huruvida värderingssystemen i de förmoderna samhällena verkligen var integrerade. Detta har alltid antagits, men väsentliga empiriska data är inte tillgängliga.

Ett annat problem för EVS är komplexiteten i begreppet ”värdering” och svårigheten att jämföra olika kulturer. Hur kan vi definiera Europas specifika identitet, så länge som vi inte har några jämförbara värderingsstudier från andra större kulturer, exempelvis den kinesiska, indiska eller muslimska? Och även om vi hade sådana studier så har opinionsundersökningar sina begränsningar.

Trots dessa påpekanden uppvisar vår europeiska kultur ändå gemensamma värderingar i flera avseenden. Tillåt mig nu att beröra några av dem. Samtidigt vill jag dock varna för en överdriven europeisk idealism. Låt mig sedan till slut dra några uppfordrande slutsatser.

Gemensamma värderingar

Även om det inte framgår explicit av de tiotusentals intervjusvaren så verkar det som om personlig lycka är det mest grundläggande värdet. Förstärkningen av den långsiktiga trenden mot individualisering skall inte, a priori, ses som något negativt. Resultaten avslöjar en längtan efter personlig utveckling och respekt för individens unika identitet. Åtskilliga svar ger indirekt stöd för detta antagande. Några exempel får räcka. På frågan om i vilken utsträckning intervjupersonerna stöder vissa inriktningar svarade majoriteten av de tillfrågade att de stödde rörelsen för mänskliga rättigheter. När det gällde frågan om vilka kvaliteter barn skall uppmuntras att lära sig i hemmet var det en allmän uppfattning att ”tolerans och respekt för andra människor” samt ”en känsla av ansvar” var viktigast. Så är det oftast inte i de icke-västerländska kulturerna.

Personlig lycka är självklart relaterad till frihet. Våra svarande hade att välja mellan två ståndpunkter. Alla accepterade att både frihet och jämlikhet är mycket viktiga, men vissa prioriterade personlig frihet (dvs. ”alla kan leva i frihet och utvecklas utan hinder”); andra ansåg att jämlikhet var viktigast (dvs. ”ingen är oprivilegierad och sociala klasskillnader är inte så utpräglade”). Majoriteten av länderna i både västra och östra Europa gav företräde för frihet. I de länder där det går att göra jämförelser mellan åren 1981 och 1991, så har prioriteringen av frihet ökat. Endast i de fattigare länderna som Irland och – av någon anledning – Italien, anses fortfarande jämlikheten vara mest betydelsefull. Låt mig i detta sammanhang säga att mina kinesiska vänner i Hong Kong berättade för mig att kineserna inte kan uttrycka vårt begrepp ”frihet”, icke dess mindre är det ett faktum att även kineserna längtar efter frihet.

Nära knuten till personlig lycka är strävan efter hälsa. Som i den judiska traditionen hålls livet för heligt, mer än i många andra kulturer. Människor spenderar en stor del av sina inkomster på hälsovård, och vårt sociala skyddsnät anses viktigt. Trots detta är dock den fortsatta ojämlikheten påfallande i Europa. En mycket väsentlig komponent i begreppet lycka är ett harmoniskt känsloliv. I intervjufrågorna, dock endast 1990, var sex områden rangordnade efter betydelse i detta hänseende. I både västra och östra Europa var familjen ”viktigaste”, nära följd av – men endast i Västeuropa-vänner. I centrala och östra Europa ledde människornas erfarenheter av KGB, Stasi och andra hemliga organisationer till misstänksamhet, en attityd som fortfarande består efter Berlinmurens fall. På vår lista, efter familj och vänner, hamnar arbete och fritid, som den näst mest betydelsefulla aspekten. Längst ner kommer religion och politik. Det måste dock poängteras att i Lettland, Estland och i forna Östtyskland prioriteras politik högre än religion, detta gäller även Sverige. Vid en jämförelse mellan Europa och Nordamerika är skillnaderna påtagliga. Amerikanare och kanadensare värderar religion högre än européer.

Förändringar

Den personliga lyckan dominerar, men om vi skulle presentera en lista över sju förändringar i livsstil, som kan tänkas inträffa i den närmaste framtiden – för de tio västeuropeiska länder där det är möjligt att göra jämförelser med 1981 – så väljer majoriteten av de tillfrågade att prioritera ”att ge rum för mer familjeliv”. På andra plats kommer ”mer utrymme för personlig utveckling”. För svarsgruppen under 45 år är dock utveckling av individen viktigare än familjeliv. Dessutom återfinns inom alla åldersgrupper en ökad acceptans för skilsmässor och sexuell frihet i allmänhet, med undantag av tillbakagången för den fria sexualiteten i Sverige och Danmark. Något som enligt uppsalakollegan Thorleif Petterson beror på fruktan för AIDS. Personlig lycka uppvägs dock på de flesta håll av ett starkt stöd för demokratiska institutioner och solidaritet. Några exempel illustrerar de gemensamma värderingarna i Europa.

För det första är de flesta européer motståndare till politisk extremism, både på vänster- och högerkanten. Många människor ogillar tanken att ha extremister till grannar- en av två intervjuade i Tyskland och Nederländerna samt en av tre i Europa i allmänhet. Detta är höga siffror om man jämför med muslimska länder, där förhållandet är en av sex tillfrågade. När intervjupersonerna ställdes inför tre grundinställningar till det samhälle de lever i, så svarade mer än 70 procent att de föredrog stegvisa sociala förbättringar genom reformer. Fyra procent röstade för revolutionära åtgärder och 16 procent förordade krafttag mot alla former av undergrävande verksamhet. Dessa siffror gäller endast för Västeuropa. Eftersom studierna i Östeuropa utfördes 1990 så är undersökningsresultaten angående politiska preferenser här alltför tidsbundna och inte direkt användbara.

Överallt råder ett starkt stöd för rörelser som arbetar för att skydda miljön eller försvara mänskliga rättigheter. En stor majoritet människor ansluter sig till påståendet att regeringarna måste ge betydligt mer insyn i sitt arbete. En relativ majoritet anser att ”vi skulle ha en väsentligt bättre ekonomi om regeringen tillät mer frihet för individerna att göra som de vill”. (Dock inte i östeuropeiska länder som Polen där en majoritet av befolkningen fortfarande fruktar för en långtgående privatisering av ekonomin och inte är nöjda med det snabba införandet av demokrati.) Den senaste Eurobarometer’ angående den allmänna opinionen i länder i centrala och östra Europa gav följande resultat i de länder som tillhör PHARE (ett hjälpprogram för ekonomisk rekonstruktion i Albanien, Bulgarien, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Rumänien, Slovenien, Tjeckien och Slovakien). I dessa länder ansåg två av tre tillfrågade att marknadsekonomi är något bra och inte något dåligt. För de stater som ingår i Oberoende Staters Samvälde – OSS – (Armeniers, Vitryssland, Ukraina, europeiska Ryssland) är förhållandet omvänt. I Vitryssland är 63 procent motståndare till marknadsekonomi och endast 30 procent är för. Överallt är människor missnöjda med hur demokratin fungerar i deras länder, 57 procent inom PHARE och 71 procent i de länder som tillhör OSS. Ingenstans finner vi en majoritet människor som tillstår att det existerar tillräcklig respekt för mänskliga rättigheter. Men också här är missnöjet större i länder som ingår i OSS än i de som tillhör PHARE. Vi har intrycket av att detta än en gång lyfter fram frågan om de verkliga gränserna i Europa. Det synes vara så att Centraleuropa är betydligt mer europeiskt än Östeuropa, som många sociologer inte anser vara en del av Europa överhuvudtaget.

Institutionerna

Gemensamma värderingar uttrycks genom det förtroende som människor har för sina stora samhälleliga institutioner. I EVS:s undersökning fick de tillfrågade ange vilken grad av tilltro de hade till tretton olika institutioner. I Västeuropa kom polisen först, tätt följd av utbildningsväsendet och den Europeiska Gemenskapen. Högt rankade var även kyrkorna, socialförsäkringssystemet, rättsväsendet och de stora företagen (fackföreningarna hamnade längst ner). Om vi endast beaktar åldersgruppen 18–24 år så blir dock ordningen en annan. Den Europeiska Gemenskapen kommer utan konkurrens först i alla länder. Till och med i Storbritannien har ungdomarna större tilltro till EU än det egna parlamentet. Försvaret och kyrkan rankades lägre än hos befolkningen för övrigt. Jämför vi Västeuropa – vilket i själva verket innebär den Europeiska Unionen, med undantag av Grekland- med Centraleuropa och Skandinaven så är skillnaderna påfallande. I Skandinaven kommer polisen först och därefter i nämnd ordning utbildningsväsendet, rättssystemet, försvaret och socialförsäkringssystemet. Den Europeiska Gemenskapen och pressen hamnade i botten av listan. Centraleuropéernas attityder skiljer sig från land till land. I de flesta stater kommer dock utbildning först och därefter försvaret och/eller den Europeiska Gemenskapen. Endast i Ungern har människorna stort förtroende för polisen. I Polen – år 1990 – är fortfarande kyrkan den institution som befolkningen har störst tilltro till. Jag tror att Centraleuropa ännu inte är tillräckligt stabilt för att människorna skall kunna uttrycka en verklig uppfattning angående institutionerna. Vidare behövs ytterligare studier för att klargöra opinionstrenderna. De tillfrågades reaktion på två påståenden kan kanske ge insikt i människornas attityder till Europa.

A. Somliga säger att: om medlemsstaterna i EU verkligen skulle förenas så skulle detta innebära slutet för deras nationella, historiska och kulturella identiteter.

B. Andra säger att: endast ett verkligen förenat Europa kan försvara de olika staternas nationella, historiska och kulturella identiteter samt ekonomiska intressen från utmaningen från supermakternas anstormning.

De tillfrågade personerna skulle ta ställning utifrån en sjugradig skala där ett (1) var ”instämmer helt och hållet med A”, och sju innebar ”instämmer helt och hållet med B”. I samtliga västeuropeiska och centraleuropeiska länder hamnade det sammanräknade resultatet högre än fyra och till och med fem för Italien, forna Östtyskland och Tjeckien. För de nordiska länderna finner vi – och vissa skulle nog säga att detta är helt i sin ordning – lägre siffror: 3,8 för Danmark och Norge, 4 för Island samt 4,3 för Sverige (i Finland ställdes inte frågan). Men även i Norden hamnade siffrorna högre än 3,5 vilket är den övre gränsen för kritiska attityder. Majoriteten av européerna säger ja till Europa vilket inte omedelbart betyder den Europeiska Unionen som sådan.

Sekulariseringen

Det finns ett sista område där européerna har mycket gemensamt men där vi också kan se stora skillnader, nämligen när det gäller religion och kristen tro. Självklart är sekulariseringen vida spridd och den är på en och samma gång både en konsekvens av, och ett motiv för, individualisering. Hur som helst så anser européerna fortfarande att de är kristna. Detta gäller i Frankrike och i de nordiska länderna. I allmänhet vill tre av fyra personer ha en religiös ceremoni i samband med de stora händelserna i livet: födelse, äktenskap och död, utom människorna i de Baltiska staterna, Tjeckien och forna Östtyskland. Två av tre européer säger att de är ”religiösa”. Medan endast fem procent anser sig vara ”övertygade ateister”. (Förhållandet var detsamma 1990 som 1981.) Antalet ”övertygade ateister” är inte större i Östeuropa än i Västeuropa. Frankrike har det högsta antalet med elva procent.

Att vara en ”kristen” eller en ”religiös person” behöver dock inte innebära att man är en troende kristen. Med undantag av italienarna (och de flesta schweizare) ökar klyftan snabbt mellan socio-kulturell ”kristendom” och ”kristenheten” i betydelsen ”troende kristna” (Dietrich Bonhoeffers ”Bekennende Kirche”). Alltfler européer är på väg mot en oklar agnosticism, låt vara med vissa religiösa drag. I Västeuropa, där det är möjligt att göra jämförelser mellan 1981 och 1990, sjönk antalet personer som ansåg sig tro på Gud från 85 procent till 79 procent (i gruppen 18–24 år från 77 procent till 67 procent.) I Sverige sjönk antalet från 60 procent till 45 procent. Endast en minoritet tror på en ”personlig Gud”, på uppståndelse, himlen etc. Den grundläggande bönen för alla kristna är Fader vår, men i Västeuropa är det endast 38 procent som tror på en personlig Gud, 20 procent i Frankrike, 15 procent i Sverige (samma siffra gäller för gruppen 18–24 år i Belgien).

I länder där merparten av befolkningen bara för ett halvt sekel sedan sade sig tillhöra en kyrka har situationen förändrats dramatiskt. Exempelvis i Nederländerna säger sig endast en av två personer tillhöra någon kyrka (en av tre i gruppen 18–24 år). Förhållandena är desamma i Belgien.

Oaktat denna trend, vilken kan illustreras med flera exempel, har inget system ännu ersatt kristendomen som ett verkligt alternativ, medan marxismen mer eller mindre har försvunnit.

Sak samma, när det gäller etiska och religiösa förhållanden – och detta innefattar hela Europa – är två fenomen påfallande: både i moraliska frågor och på det religiösa området komponerar människor sina egna, ofta mycket synkretistiska, personliga trossystem. Exempelvis finns bland dem som tror på uppståndelse även en mer utbredd tro på återfödelse än bland befolkningen i stort. Samtidigt som majoriteten av européerna säger sig tro på något ”transcendent” så innebär deras de facto främlingskap till organiserade religioner att kyrkotillhörigheten går mot ett snabbt sammanbrott bland många delar av befolkningen.

Europas ansvar

Västeuropa är en unik pärla i mänsklighetens långa utveckling. Här har rättssystemet växt fram mycket långsamt och är utan tvekan det bästa i världen, såsom även i Nordamerika. Inte någon annanstans är känslan för mänskliga rättigheter så djupt rotad i det allmänna medvetandet som i Västeuropa. När vi jämför olika politiska system, så är det bara här, och endast här, som demokratin, trots alla dess brister, har lyckats. Detta är det huvudsakliga skälet till varför Centraleuropeiska stater utan dröjsmål vill ansluta sig till den Europeiska Unionen. En underliggande värdering av mycket stor betydelse är hederlighet. I 1981 års studie var ”hederlighet” en av de kvaliteter som de tillfrågade ansåg att barnen skulle uppmuntras till i hemmet. Begreppet togs bort ur 1990 års undersökning av den enkla anledningen att i alla de deltagande länderna ansågs ”hederlighet” vara det i särklass mest viktiga värdet. Utan hederlighet kan inte vetenskapen existera, inte heller rättssäkerheten eller några pålitliga relationer mellan individer. Utan hederlighet upphävs säkerheten i kommunikationssystemet. De nyligen inträffade reaktionerna mot maffians olagligheter och mot korrupta regeringar i vissa länder är ett tydligt tecken.

Europa är dock inte en utopisk ö. Det skulle vara ett stort misstag att betrakta Europa som en bastion vilken till varje pris måste försvaras. Tillsammans med återuppväckt nationalism och även rasism är hotet om en sluten ”europeisk nationalism” i allra högsta grad verkligt. I synnerhet sanna humanister och övertygade kristna måste reagera. De vet att varje människa är en syster eller en bror. De motsätter sig Kams svar till Gud efter det att han hade dödat Abel: ”Skall jag ta vara på min broder?” (Första Mosebok 4:9). Tillåt mig att utveckla denna utmaning med några exempel.

1. Processen mot individualisering, som tidigare nämnts, kan mycket lätt leda till en egoistisk libertinism. I Västeuropa finns femtio miljoner fattiga människor, många av dem färgade och invandrade arbetare. Minskningen av antalet arbetstillfällen gör att denna grupp hela tiden ökar. Ett förhållande som leder till ett tvådelat samhälle. Det finns anledning att vara bekymrad över frånvaron av en social dimension vid byggandet av Europa. Om diskrimineringen fortsätter kommer sociala spänningar att öka och därigenom försvaga Europas möjligheter att vara mer utåtriktat.

2. Det främsta uppdraget för Europa under de kommande decennierna kommer att gälla ”omsorgen om andra”. Vid en konferens i Prag för en grupp affärsmän från västra och centrala Europa uppmanade chefen för Internationella valutafonden, Michael Camdessus, sina åhörare att reflektera över de två stora utmaningarna som han kunde se från sin internationella horisont. För det första, växande fattigdom och instabilitet i Afrika. Det tycks som om det endast är européer som i någon mån bryr sig om denna kontinent, där befolkningen snart består av lika många muslimer som kristna. För det andra, pekade Camdessus på Medelhavsområdet och då speciellt på de södra delarna. Enligt beräkningar gjorda av Europeiska Unionen kommer det att behövas minst 60 miljoner nya arbetstillfällen i Nordafrika och Främre Asien mellan 1990 och 2025. Samtidigt är arbetslösheten enorm i denna region, och alla vet att det demografiska lokomotivet saktar in först efter flera generationer (enbart i Egypten ökar befolkningen med en miljon var tionde månad). Att möta dessa utmaningar är en gigantisk uppgift för alla regeringar. Den troliga och oundvikliga migrationsrörelsen från söder till norr (att jämföra med befolkningsförflyttningarna från Latinamerika till USA) måste i viss mån begränsas genom att kapital flyttas från norr till söder. Alla förstår att detta implicerar dialog med den muslimska världen, en dialog som på ett avgörande sätt måste skilja sig från den som fördes vid slaget vid Poitiers,’ korstågen och de spanska conquistadorerna samt slaget vid Lepanto 1571. Även från en realistisk ståndpunkt måste vår mentalitet förändras, ty i nästa sekel kommer muslimerna för första gången att vara fler än de kristna. Vi kommer att bli tvungna att kombinera kreativ tolerans med skydd av det som tillhör kärnan i den europeiska identiteten.

3. Förutom Medelhavsområdet har vi den östra delen av Europa. En lång totalitär tradition, frånvaron av informerad allmän opinion samt de många frågetecknen kring förbindelsen mellan den ortodoxa kyrkan och staten kommer att besvära dialogen för en lång tid framöver. Trots detta är dialogen nödvändig om vi vill att dessa grannar skall få fred och verklig frihet. Självklart har här affärsmän och politiker en gigantisk uppgift liksom även kyrkorna. Genom fler kontakter måste de kristna i Västeuropa hjälpa sina medkristna, och i synnerhet ledarna för den ortodoxa kyrkan, att bygga broar samt skapa ett ömsesidigt och berikande utbyte. Ett område som är särskilt lämpligt är den kristna socialläran. Våra bröder i Osteuropa har satt liturgin i centrum och har liten erfarenhet från detta område. Vi kan stödja dem att finna en ny form för relationer till deras regeringar vilka fortfarande i stor utsträckning är kommunistiska och ateistiska.

Dessa tre utmaningar är exempel på något karaktäristiskt för Europa som en halvö till Asien. Europa vetter mot flera hav och här har alltid funnits en vilja att lämna stränderna, resa ut och upptäcka ”det andra”. Olyckligtvis har generositet och vetenskaplig nyfikenhet gått hand i hand med kolonialism, exploatering och förstörandet av andra kulturer. För första gången, efter två europeiska världskrig som medförde stort lidande även för andra länder, kan Europa nu spela en annan roll, nämligen som fredsbevarare genom rättvisa.

Övers. Hans Hellström