Vad tror du på?

En vida spridd – och ofta respekterad – uppfattning, särskilt när talet kommer in på djupa ting som moral, religion och stundom politik, är att ”det finns inga entydiga svar”.

Detta är, som framgår vid någon eftertanke, en missuppfattning. Den beror på en sammanblandning med åtminstone två andra och skilda problem. Det första är att frågan är mångtydig. Om den omformas till begriplighet kan den förmodligen alltid få entydiga svar. Var Gustaf II Adolf kristen?

Ja, förvisso. Betedde han sig som en (god) kristen under sin ungdoms ohyggliga mord- och mordbrandsmarsch genom nordöstra Skåne? Nej.

Någonstans i närheten av denna svårighet påträffas en typ av nonsensproblem som är kär för många teologer och ideologer. Är människorna onda eller goda? Den har ett entydigt svar – ja. Är människor långa eller korta?

Sanningen borde vara att varje begriplig fråga har två entydiga svar (med reservation för vad som döljer sig i matematikens och logikens mest förtunnade atmosfär, dem jag ej har tillträde till). Svaren är som envar ser just ja eller nej. Båda är intoleranta i den meningen att de utesluter varandra.

En väsentlig sak, som inte har att göra med entydighetsfrågan, är att det pinsamt ofta är svårt, alltför ofta omöjligt, att finna det entydiga svaret. Vetenskapen, liksom livet i allmänhet, är en besvärlig hantering. Finns det liv – har Gud skapat liv – inom andra galaxer än vår? Ingen vet om svaret är entydigt ja eller entydigt nej. Alla torde i lugn sinnesförfattning anse och inse att inte båda kan vara sanna.

Dessa något långrandiga reflexioner faller mig in vid läsningen av en märklig och redan före sin utgivning berömd lärobok i teologi, förlåt tros- och livsåskådningskunskap, av teol. dr Cristina Grenholm m.fl. uppsalateologer, Vad tror du på?

Berömmelsen beror på att boken – som i samarbete med Utbildningsradion skall ligga till grund för en s.k. fempoängskurs vid universitetet – redan från främst frikyrkligt håll i hårda ord bannlysts som irrlärig. Låt mig genast säga att denna kritik, ehuru ej obefogad, dock syns mig överdriven. Till några punkter återkommer jag.

Visserligen heter det redan i förordet att vi inte får vänta oss en troslära i vanlig mening; den av sådant intresse hänvisas till andra böcker. Vad som bjuds är i stället vägledning för samtal, självfallet ”utan att ge entydiga svar”. Samtalet skall röra ”frågor som vi ansett vara angelägna för vår tid”.

Redan här kan läsaren känna betänksamhet inför projektet; även bortsett från tankefelet med entydigheter. Intet tyder på att författargruppen tänkt på att några av de mest angelägna frågorna för vår tid är de som vår tid helst vill glömma. An mindre tycks den tanken ha varit levande att vår tids svar kan vara felaktiga och äldre tiders riktiga. Det politiskt korrekta, från Tredje världen till feminism ifrågasätts ingenstädes.

Antiintellektualism i strikt mening kan författarna ej tillvitas. Ett viktigt slutavsnitt om ”hur vet man att en trosuppfattning är sann?” betonar att ”för det första bör den inte innehålla några logiska motsättningar”. Vad som kallas ”trosuppfattningar” har tydligen den egenskapen att vara sanna eller falska – det som S:t Paulus och S:t Thomas och Ingemar Hedenius så hårt förfäktade och biskop Anders Nygren och hans lärjungar så energiskt bestred: striden om tro och vetande.

Dessvärre måste jag redan efter en sida i boken känna mig helt förbryllad. Där heter det att människor måste ta moraliskt ansvar för sina trosuppfattningar. ”Man bör inte tro på något som är moraliskt tveksamt eller förkastligt.”

Steget är stort – självfallet medvetet – från denna formulering till Hedenius klassiska Uppsalaformulering av den intellektuella moralens maxim – ”att man inte bör tro det som det inte finns förnuftiga skäl att hålla för sant”.

Kan en sanning vara moraliskt förkastlig? Intet exempel lämnas. Kan å andra sidan rentav en lögn eller galenskap vara trovärdig – i bokstavlig mening – om den kan förmodas leda till dygdiga och snälla och allmänt uppskattade resultat?

Det finns två sätt att förhålla sig till den kristna religionens källor, helt bortsett från om man betraktar dem som ”uppenbarade” eller ej. På Bibelns språk kan det ena lämpligen formuleras ”Tala Herre, Din tjänare hör.” Det andra är förträffligt sammanfattat av ormen i Första Mosebok: ”Skulle väl Gud hava sagt?”

Till det svårsmälta för de flesta är att Gud i Bibeln påpekar att ”mina vägar äro icke edra vägar och mina tankar icke edra tankar”. För teologerna i Uppsala inte bara svårsmält utan otänkbart.

Ur ett överflödande rikt material nöjer jag mig med att taga upp några få saker, viktiga nog – gudsbilden, Jesu övernaturliga födelse, uppståndelsen och etiken. Samtliga är av naturliga skäl sådana att de förutsätter omtolkningar eller uteslutningar i källmaterialet – varmed jag menar Bibeln och huvudfåran i kyrkans tradition.

Gudsbilden är, kan man säga, den som radiolyssnaren i stort sett får möta tre gånger om dagen. Gud är kärleken, den förlåtande, den som ger tröst och styrka när vi tänkes digna under krav – ej Guds krav – och den som garanterar en del populära sociala och politiska ståndpunkter.

Det mesta av detta är självfallet viktigt, men är det nog? G K Chesterton har en tänkvärd definition av heresi – en liten bit av sunt dogma som på något sätt har förlorat förståndet.

Den snälla morgonandaktsguden är helt visst viktig nog; men något saknas. Enklast kan det kanske uttryckas så att det som saknas är Gamla Testamentets Gud. Det vore för mycket begärt att i denna bok – som uppges handla om ”modern kristendom” – vänta sig att möta Härskarornas Herre (om inte mojligen i gerillachefens roll). Men det känns snopet att inte få någon bild alls av den gud som är den suveräne, den fruktansvärde, den outgrundlige, han som danar ljuset och skapar mörkret, som giver lyckan och skapar olyckan, som helt obegripligt vill döda sin tjänare Mose, som ordnar tillvaron så att ”samma öde drabbar alla, den rättfärdige och den orättfärdige, den gode och den onde”. Gamla Testamentets Gud prisas dock för att han befriat Israels folk från Egypten – ett skeende som inspirerat latinamerikanska befrielseteologer och därigenom Svenska kyrkan. Att befrielsen bl.a. innebar att den egyptiska slavinnan vid kvarnen – ej föremål för befrielse, såvitt man vet – förlorade sitt barn tycks inte störa.

Särdeles mycket buller har förskottsvis vållats av bokens behandling av Jesu födelse. Källmaterialet är där som bekant så entydigt som tänkas kan – den unga fästmön från Nasaret befanns havande ”innan de hade börjat leva tillsammans”. Två tusen års kyrklig tradition har orubbligt hållit fast vid detta; trots att eller rättare just därför att man – liksom Herrens moder i sin första förskräckelse – självfallet mycket väl visste hur små barn vanligen kommer till.

Rättvisligen skall betonas att det inte i boken påstås att födelseberättelsen är felaktig eller orimlig. På ett besynnerligt vis riktas dock uppmärksamheten mest på att Guds enfödde son – ”unika barn”, som dr Grenholm skriver – var människa helt och fullt; det är mycket riktigt professor Gustaf Wingren i Lund som är ute och går.

Märkligare är dock lärobokens på intet grundade funderingar om vad Jesus ”visste”. Låt vara långt ifrån entydigt meddelas att Jesus inte hade ”någon gudomlig kunskap”, vilket onekligen är en besynnerligt teori om Gud.

Det är här som författaren resolut tar farväl av sina källor. Det unika barnet säges – säger sig – gång på gång vara den som har kommit. Varifrån? (Det är min vördade vän och lärare Harald Riesenfeld som riktat min uppmärksamhet på denna fråga.) I skrift och tradition är svaret entydigt och klart: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud [- – -] och ordet blev människa och bodde bland oss.”

Gissningsvis anser fortfarande ganska många, kanske rentav också många teologer, att Kristi uppståndelse är en central punkt i kristen tro; nu som för tre eller tolv hundra år sedan. Traditionen är inte särskilt förandligad – graven är tom, svepningen lagd i prydlig ordning, det går för sig att sticka pekfingret i spikhålen …

I detta stycke blir dr Grenholm mer än vanligt otydlig och elegant predikande. ”Men att tro att denne man uppstått från de döda är en kristen bekännelse, som innefattar ett avgörande inför Jesusgestalten, som mer handlar om förtroende och tillit än om försanthållande.”

Tron kan försätta berg, påstås det. Men kan man känna förtroende för någon utan att antaga att han finns?

Något litet pinsamt är att författaren just i detta sammanhang citerar en flott och dum vits av den tysk-amerikanske teologen Paul Tillich: ”han har kallat Jesu korsdöd för en händelse som blev en symbol och uppståndelsen för en symbol som blev en händelse”.

Att en händelse kan bli en symbol är sant nog. Men hur skall en symbol bära sig åt för att bli en händelse – annat än genom att hända?

Etiken spelar en stor roll i denna bok. Egentligen utan skäl, eftersom det uttryckligen heter att kristna inte har tillgång till några särskilda etiska insikter – än en gång möter vi vår gamle vän Gustaf Wingren. För säkerhets skull betonas dock att vi inte skall förtrycka Afrika och att EU borde föra en frihandelslinje mot Tredje Världen, riktigt nog. Trots ett par noggranna genomläsningar finner jag däremot ingen utredning om ett problemkomplex av någon betydelse i en tid när vart tredje äktenskap slutar med skilsmässa och vart fjärde havandeskap med abort och där riksdagen nyss beslutade om vad som självfallet är tänkt som homosexuellt äktenskap.

På det etiska området meddelar dr Grenholm inte en teori utan en högst aktningsvärd och entydig personlig trosbekännelse. Den gäller ett av de ställen i Bibeln som genom årtusenden har ställt till bekymmer för de troende. Det är när Jesus – det unika barnet, alltså enligt egen uppfattning Gud – talar om synden mot den Helige Ande, den enda synd som inte kan förlåtas.

Teol. dr. Cristina Grenholm har på denna punkt – erkänt en av de mest besvärliga för predikanter – en annan mening än Gud. ”Men jag tror inte att det finns någon, inte någon, synd eller skuld som är så stor och svår att inte Gud i sin kärlek kan förlåta den.” Tre evangelister har en annan mening. ”Sannerligen, människorna skall få förlåtelse för allt, för sina synder och för sina hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den heliga anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd.” Så refererar Markus Jesus. Hans kollega Matteus erinrar om samma sak – ”den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande”. Lukas rapporterar likaledes. Cristina Grenholm har som sagt en annan uppfattning. Säkert är hon en snällare människa än Guds unika barn. Om hon är en bättre teolog än de tre evangelisterna, därom kan möjligen skilda meningar finnas. Särskilt bland folk som tror att teologin är en vetenskap.