Sanningen går före oss

När vi talar om sanningen – sådan den uppenbarar sig för oss i kunskapsprocessen – som adaequatio intellectus cum re (”intellektets bringande i överensstämmelse med verkligheten”), måste vi tänka på ett arbete: vi skall anpassa oss till det som uppenbarar sig i varat och som kallar oss att bli detta andra. I själva verket är denna sanning en historia, som består dels av det som sker i varat – och tack vare vilket vi alls kan veta något om det och förstå det -, dels av det som sker i människan när hon blir vetande. Varat är vetbart tack vare det faktum att det är tänkt av den Andre. Den Andres närvaro i varat ger det den sanning som vi kallar ontologisk. Det är så den Andre uppenbarar sig. Det som sker i människan när hon lär känna varat kan därför inte helt enkelt reduceras till blotta faktum att förnuftet anpassar sig till detta vara, sett som en ide. När hon lär känna varat överskrider människan det, därför att hon i varat igenkänner närvaron av den Andre, och det är till honom som hon anpassar sig. Denna adaequatio kan alltså inte vara något annat än en adaequatio av människans vara. Det är hela människan, hennes person, som lär känna sanningen, inte bara hennes förnuft eller hennes sinnen, som Thomas av Aquino sade.

När hon lär känna varat, en kunskap som överskrider henne själv, då omvänder sig människan till den Person som är närvarande i det. Detta är enligt min mening den djupaste meningen i termen adxquatio. Utan en sådan ad & quatio, utan en sådan omvändelse, blir människan, som stannar vid själva varat, alienerad av det. Nöjer hon sig med att sätta namn på djur och ting finner hon aldrig den ”hjälp” som hon blivit anvisad (1 Mos 2:20).

Där människan inte omvänder sig, där förblir sanningen dold. Men för att personens omvändelse skall bli möjlig, är det nödvändigt att den Andre blir närvarande för människan.

I en värld strukturerad av de olika vetenskaperna, som mer och mer förvandlas till produktion av nya fenomen, upphör det-som-är att vara en epifani av sanningen för människan, eftersom hon själv inte uppenbarar sig för någon. Hon behandlar allt, inklusive sig själv, som råmaterial vars möjligheter skall utnyttjas. Ordet ”sanning”, där det fortfarande är gångbart, betecknar snarast ett ”maktsystem” (Michel Foucault), i termens politiska betydelse. Det står för en metod eller en samling tekniska regler för att avgöra vad som är bra och dåligt, snarare än den verklighet som tvingar oss att inrätta oss på ett visst bestämt sätt. I en värld strukturerad av vetenskaperna lämnar de vetenskapligt konstruerade påståendena om verkligheten inget kvar som av-slöjar den för människan (jfr det grekiska ordet för ”sanning”, aletheia, ”befrielse från glömskan”). I sådana vetenskapligt konstruerade påståenden upprättas ett område där inget ”uppenbaras” utom ett maktsystem och en metod som tillåter oss att göra vad som helst av vad som helst. Människan är underordnad i en sådan värld. Satsen ”personen har värdighet” säger under sådana förhållanden inte vad ”person” är utan blott att personen beviljats värdighet av dem som för närvarande sitter inne med kunskap och makt. Med andra ord: satsen säger bara hur människan fungerar i systemet. Hennes ”sanning” grundas varken i hennes vara eller i Honom som har uppenbarat sig för henne, utan i ett system av kunskap och makt, en metod att omforma världen och människan själv i namn av de mäktigas ”rena” vilja.’ I en sådan värld förstår man sanningen inte som en adaequatio intellectus cum re utan som handlingens anpassning till viljan, där båda är inneslutna i en cirkel utan utgång.

I en sådan värld uppfattar människan mindre och mindre av varats ”smak” (latinets sapere betyder både ’förstå”, vara vis och ”smaka’’). Följden blir att hon också förlorar sin tankeförmåga. Det som återstår är siffrorna med vilkas hjälp hon kan förvandla världen och sig själv. Hon upphör med att vara filo-sofos, det är uttytt: vän till visdomen.

Hur undkommer man denna görandets värld, som kommit bort från sanningen? Vem kan föra oss tillbaka ur detta ”främmande land” (Luk 15:13) där man nöjer sig med vilken mat som helst? Vem leder oss ut? Glöm inte att latinets educire, ”fostra” kan härledas ur educere, ”leda ut”. Fostran är en del av sanningens mysterium, den del som kallas förverkligandet av friheten.

Det är det sköna (pulchrum) som far oss att känna varats smak. I det sköna smakar vi det sanna (verum) och det goda (bonum), som är dess oskiljaktiga följeslagare. De uppenbarar för oss bandet mellan varat och Transcendensen. Det som är skönt är därför också sant och gott och har sin källa i den kärlek som heter Gud. Eftersom det är skönt, fascineras vi av varat och leds till Transcendensen. Vi hänvisas till Gud, och dessa transcendenta kvaliteter tillåter oss att bli fria från allt som inte är Gud. De låter oss förstå att vi längtar efter långt mera än det vi vill här och nu, när vi åtrår det ena eller det andra, vill veta dess sanning eller älskar det som något gott. Längtan efter detta ”långt mera” rotar oss i upphovet och målet för vårt vara. Där har det sitt ursprung och sitt förverkligande. Detta betyder att jag är subjekt och person. Det är Transcendensen som definierar människan. Glömmer vi denna grundläggande sanning, då bygger vi samtidigt ideologiska industrier som producerar surrogat för sanning, skönhet och godhet. Sådana industrier är rov för urlögnen, som består i att försöka definiera Transcendensen. Produkterna från dessa gnostiska och utopiska industrier räddar varken människan eller världen. Erfarenheten säger att substituten för sanning, godhet och skönhet inte erbjuder oss annat än frälsningssurrogat. I varje frälsnings-Ersatz finns fröet till totalitarism, där opinionen fungerar som om den vore det sanna, det goda och det sköna. Transcendensen omfattar den mänskliga personen och samhället; de falska transcendenserna vill genomföra en falsk integration av människan och samhället. Varje avgud är totalitär.

Opinionerna som bestämmer vad som är sant, gott och skönt spränger enheten hos varat. Det sanna är inte längre gott och det goda inte längre sant. Det sköna ersätts av en formernas estetik som skall pryda opinionernas tomhet, så att den blir säljbar. Så försvinner hoppet, eftersom yttre ornament inte kan lova oss något förverkligande av vårt vara. De väcker bara lusten att äga denna konstruerade och producerade tomhet.

Skönheten utlovar fullheten

I en värld av surrogat bävar människan, dömd att leva endast med sig själv, inte längre för Transcendensen. Den utövar inte någon tjusning mer. Människan som inte lockas av den bävar i stället för opinionerna och blir deras marionett. Hon vårdar sin image (inför de andra) snarare än sitt vara. Hon blir främmande för sig själv. Hon finns i den image andra har av henne, hon är inte längre herre i eget hus. Hon är inte längre fri, eftersom hon ”har många ägodelar” (jfr Matt 19:22), som är hennes idéer och produkter. Hon kommer inte längre in i varat, vars sanning finns i Personen. Eftersom hon inte är fattig är hon inte heller fri. I stället för att värnas av sanningen måste hon försvara sina opinioner mot den. Hon bedrar och förhärjar sig själv. Och människan, som blivit bedragen och förhärjad, fördärvar samhället och naturen. Den ena imagen ligger i fejd med den andra, eftersom varje image som håller oss i sitt grepp är totalitär.

Begreppet subjekt är knutet till begreppet frihet. Därför far man inte förvånas över att i en värld som avlägsnat sig från varat, där fungerar det tekniska kunnandet som subjekt. Det tekniska kunnandet är inte identiskt med kärleken, tron och hoppet, som riktar människans strävan mot den verklighet som lovas oss av det sköna. Det identifierar sig med innehavet av en kunskap som låter henne göra vad som helst av vad som helst. Det tekniska kunnandet tar plats som subjekt och identifierar sig med det ömsesidiga beroendet mellan den enes image och den andres blick. Handlingsfriheten profiterar på de möjligheter som erbjuds av teknikens konjunkturer. Den finns inte längre någon existentiell öppenhet hos personen mot Transcendensen, närvarande i detsom-är. En närvaro som tillåter just det-som-är att uppenbara sig för intellektet i det sanna, för viljan i det goda, och för hela människan i det sköna.

Människan, som fjärmar sig från sin uppgift som subjekt och närmar sig den tekniska manipulationen, följer Prometeus i spåren. Han följde sin vision av verkligheten och kränkte tingens sakrosankta identitet. Han stal energin för att med dess hjälp kunna påstå vad han ville om sig själv och världen. Ibland gör han det av sentimentala skäl, rörd av människornas olycka. Men oftast leds han av egna intressen. I denna prometeiska fabrikation av påståenden om människan och världen blir den omåttliga tygellösheten uppenbar. Där man dödat sanningen (ropar Zarathustra hos Nietzsche) där blir mord och rov helt i sin ordning.

Tygellösheten låter människans ensamhet framstå i öppen dager. Den är härledd. Den som inte uppenbarar sig och för vilken tingen inte uppenbarar sig tar inte del i deras sanning eller godhet. Med andra ord: i massan av ensamma människor har adaequatio intellectus cum re degenerat till ett bringande i överensstämmelse av de svagas manipulationsmojligheter med de starkas. Den degenererar till en bekväm konformism som växer i samma takt som massmedierna blir människornas enda föreningslänk. I själva verket är det massmedierna som installerar människorna i deras respektive image, som om denna vore deras bostad.

När jag nu säger detta förklarar jag inget krig mot vetenskaperna. Jag tar ställning mot dem som bedriver vetenskaplig forskning i forskarlag av solitärer utan en personernas kommunion, där man

behandlar människan och världen som om de inte vore något annat än resurser, nödvändiga för att kunna konstruera och producera nya fenomen. Hur kommer man ut, hur befriar man sig från denna dominans, där den ena imagen som beror av den andra har intagit subjektets plats? Hur undgår man att själv upplösas i det system vars upplösning är oundviklig?

Endast varats sanning, skönhet och godhet kan uppväcka människan och samhället till ett liv i frihet. Bara skönheten kallar henne till ett arbete utan biavsikter, vari personen kan förverkligasigsjälvsomgåva. Sanningen och det goda i varat, och i synnerhet den sanning och det goda som är människan själv – som alltid hör mera till ordningen av det som ännu återstår att göra (faciendum) än ordningen av det som redan har gjorts (factum) – ställer oss inför den Framtid som man varken kan producera eller ta i besittning, det vill säga: inför Transcendensen.

Vad gäller Transcendensen har vi inget annat val än att leva av den i hoppet att den till slut skall frälsa oss. Till priset av en mödosam pilgrimsfärd mot den kan man på meningsfullt sätt tala om den, med hjälp av det sanna och det goda. Det är den som uppenbarar och främjar vår värdighet. Vi vandrar med värdighet genom en öken, genom att befria oss från surrogatens totalitarism, hän mot varats fullhet, som utlovas oss av dess skönhet.

Människans värdighet uppenbarar sig i hoppet varmed hon besvarar löftet från varats skönhet. Hoppets fiat mihi (Luk 1:38) syftar inte på omedelbara men flyktiga framgångar genom tekniskt kunnande utan på sanningens seger, som lovas oss av varats skönhet. Det är därför som sanningens gåva är något svårt. Den skänker sig bara till den som själv ger sig tillbaka, sådan som den uppenbarar sig för honom i de andra och i hans egen längtan, närmare bestämt i hans samvetsagg över att inte redan ha besvarat kallelsen.

För att motta denna gåva att förverkliga sanningen måste man kunna både sträva efter den och vänta på den. Det är ju omöjligt att programmera eller producera en gåva. Varje gåva är till sin natur och i den mån som den är gåva en hänvisning till det oändliga till vilket den kallar människans ändliga vara. Därför blir dess hopp en bön. Där förverkligas hoppet. Bönen befriar oss från ideologierna och deras produkter. Den som ber är en fri människa. Han är dominus sui, herre i eget hus. ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten” (joh. 4:19). I bönen utspelas en dramatisk dialog mellan Guds Gudom och människans mandom. Det är i denna dialog som vi kan vara subjekt. Där ingen bön försiggår, där ödeläggs människan och världen av ensamhet och tygellöshet.

Att möta kärleken

Sanningens gåva är likaledes farlig, eftersom människan som inte lever i den regellösa ensamheten inte bara hotas av hopens löje utan också, som Platon säger, att dödas av den. De solitära människorna ”älskar sanningen, när den upplyser dem, men hatar den, när den avslöjar deras fel. Eftersom de inte vill duperas men gärna bedra varandra, älskar de sanningen när den avslöjar sig för dem och hatar den när den visar dem hurdana de är”

Den som tar del i varats skönhet kämpar med sanningen som uppenbarar sig. Han existerar inte

längre på teknikens villkor. Han haltar precis som Jakob sedan denne kämpat med Gud och blivit välsignad av honom (1 Mos 32:31). Människan slås av Transcendensen som integrerar henne och låter henne förverkliga sig harmoniskt, men inte av dess surrogat, som förslavar och fördärvar.

Glömsk av sanningens natur och nöjd med sin framgång förlorade Prometeus sig själv. Den trofasta sanningen fortsatte att hålla honom i sitt grepp men gjorde det på ett sätt som var mycket smärtsamt. Han glömde sitt nederlag, orsakat av bristande tillit till sanningens konsekvenser, detta som försvarar människan och som på varje Areopag driver gäck med Uppståndelsen. I stället för att arbeta för den och vänta på den upprepar man Prometeus misstag och lider samma straff.

Det är om denna dagliga kamp med det sanna, det goda och det sköna som ordet adxquatio talar i den klassiska definitionen av sanningen. Det talar om människans omvändelse.

När och var börjar denna periagoge (omvändelse) av slavarna som lämnar sina opinioner (doxai) för att i stället leva i den insedda sanningen (episteme) i ljuset av personens närvaro i varat?

Människans omvändelse börjar vid hennes möte med den andre, det vill säga i kärleken. Diotima (i Platons Symposion) sade till Sokrates att människans befrielseprocess till det sköna (som är Transcendensen själv) börjar när hon möter den andres sköna kropp, därefter hans sköna tankar och handlingar. Skönheten i allt det-som-är är blott en återglans av Transcendensen, källan till sanningen och skönheten som människan längtar efter. Genom att identifiera oss med varat i dess sköna, uppenbarelseformer identifierar vi oss med verkligheten, som vi är reflexer av och till vilken vi blott är en längtan, en eros.

Att träda in i den andres identitet

Adam fann inte den ”hjälp” han behövde genom att producera namn på och omdömen om tingen och djuren. Detta sade honom inget alls om vem han var. Han visste det inte förrän han vid ett visst ögonblick förlorade sig själv och trädde in i det tempel som är den andres identitet. Efter att där ha smakat samma relation till Transcendensen, en relation som närvarande hos sig själv inte tillät honom att finna ”hjälpen” i tingen och djuren, ropar han: ”Ja denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött” (1 Mos 2:23). Tack vare Evas närvaro vaknar Adam och blir närvarande i sig själv. När de båda uppenbarar sig för varandra, förenade med varandra, upphör de att reducera sig och därigenom upphör de också att reducera världen till blott och bart en samling namn som de själva producerat. Med andra ord: de befriar sig från sina egna påståendens totalitarism. Den stora filosofin, som är trogen erfarenheten att människans vara är något som uppenbarar sig, finner sitt förverkligande i Guds uppenbarelse.

Gud ger inte världen till Adam och till Eva var för sig. Han ger hela universum till dem båda i förening. Gud ger världen inte till solitära människor utan till detta skeende som består i personernas kommunion. ”Gud välsignade dem och sade: Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er” (1 Mos 1:28). Det är i kontemplationen, eller om man så föredrar, genom att mödosamt träda in i det tempel som är den andres identitet (i latinet härleds ordet contemplatio av cum och templum) som människan börjar att närma sig sanningen om världen. Inte ens Gud känner sin skapelse annat än genom den Andre och för den Andre, som är hans Son. De som är solitärer kan inte odla jorden eller utforska den, eftersom de inte förundras över den. Att förundra sig över varats skönhet, att känna dess sanning i helheten och att sträva efter dess förverkligande, detta kan man bara göra tillsammans med en annan.

Att ta del i den andra personens vara låter oss ta del i världens vara i harmoni med dess sanning. Att omkullkasta denna ordning och att närma sig den andra personen och sig själv genom tingen och djuren (det som numera sker i många laboratorier) framkallar kaos. När Adam går tillväga så, finner han inte ”den hjälp som anstår honom” (1 Mos 2:20). Människan som inte far ”hjälp” av den andra, faller i ett kaos som fördärvar henne. Den fördärvade människan ödelägger i sin tur naturen. Hon böjer sig inte för sanningen, och när hon inte längre kan se den tvärs igenom tingen, överger hon den och konstruerar diverse substitut för den. Det är här vi har den ursprungliga roten till miljöproblemen.

Vi kan alltså säga att sanningen ligger i omdömena, men blott på villkor att de ord som den omfattar är ”handlingens testamente” (C. K. Norwid). Omdömena är uttryck för sanningen, inte därför att de ingår i tankesystem, utan därför att de härleds ur människornas tillhörighet och samhörighet (participation communionelle) med det-som-är. Tack vare en sådan samhörighet med varat överlämnar människan som arv till andra det hon själv åstadkommit i sitt vara. Detta sker med hjälp av ord och i den mån som hon lever i en personernas kommunion. Omdömen i vilka adaequatio inte uttrycker en samhörighet med varat och människans omvändelse, hotar människans och hela världens vara. De utgör ett större hot i den mån de är formellt korrekta. ”Den som bjuder på sitt förnuft, om det så är i de allra bästa avsikter, utan att låta sin person följa med på köpet, han anstiftar ett förräderi mot sanningen, ty sanningen är som bekant mer än ett kunskapsinnehåll: den är dessutom liv” (C. K. Norwid). Ord måste vara äkta ur hela personens synvinkel om de skall undgå att bli fällor.

Med andra ord: bara fria människor kan fälla rätta omdömen i ordets djupaste betydelse. Bara sådana omdömen kan befria människan från den ”rena” viljans tygellöshet.

Sanningens befriande kraft kommer från Transcendensen och inte från människan som omvänder sig till den. Det är sanningen som räddar människan och inte tvärtom. ”Sanningen är sin egen styrka och inga angrepp förmår att rubba den” (Thomas, Summa contra gentiles, 111, c. 10). Eftersom den är ett faciendum och inte blott ett factum, befriar sanningen människan genom att förplikta henne till handlingar som består i befriande ord och till ord som består av befriande handlingar.

Personen blir själv en gåva

Den vars existens är en adaequatio personae cum dono (ett ”personens bringande i överensstämmelse med gåvan”) blir själv en gåva. Han återvänder från ”ett främmande land” där han slösat bort arvet att vara subjekt genom en ohämmad vilja att sätta beteckningar på tingen (predicativisme effrene). Han kommer hem till sin familj igen, där tingens heliga identitet bekommer honom väl. En sådan adaequatio förutsätter förkrosselse och bön, en sonlig hänvändelse till fadern, eftersom vårt fiat mihi alltid är tvetydigt och tvekande. Kanske är bedrivandet av filosofi inget annat än att berätta historien om sanningens förverkligande, eller rättare sagt: om förverkligandet av varat i människans möte med de andra. Historien om hennes förkrosselse och omvändelse, som sker i det kanske omedvetna hoppet om att bli förlåten av Fadern.

Till slut vill jag återvända till vad jag sade inledningsvis om sanningens epifani. Jag tror att det nu står klart att den väsentliga och ursprungliga frågan om sanning, frihet och fostran sammanfaller med mysteriet hur den ena människan blir närvarande för den andra. Där uppenbarar sig den kärlek som förenar människan med Transcendensen. I vår närvaro för den andre lär vi oss att tänka, det vill säga att återställa oss själva, våra ord och handlingar, till sanningen. Ord och handlingar av våra lärare, föräldrar, ja till och med av våra elever och barn, blir fallgropar för oss, om de inte förmedlar personernas narvaro. En blombukett från en ung man till en flicka blir, om den inte är en gåva, till en fälla. En sådan bukett kan man inte ta emot. Den unge mannen manipulerar henne, trots att han står inför en person som kallar honom att verka för hennes uppståndelse i morgon. Han handlar precis som Adam, som sträcker sig mot Evas ”äpple” i stället för mot Transcendensen som både hon och han djupast längtar efter. Han handlar som Pilatus som väljer att bli objekt för sin vilja, berövad sitt goda, och sitt förnuft, berövad sin sanning, gentemot Jesu person, som står inför honom och betraktar honom. Han föredrar att bli objekt för massans opinioner i stället för subjekt.

Gud är närvarande i sin skapelse. Därför blir den ingen fälla. När människan rättar sig efter skapelsen som ett factum och ett faciendum, rättar sig människan efter dess Skapare. Genom att rätta sig efter gåvan rättar hon sig efter Givaren. Sanningens kärna förverkligas i människans person. Detta antyds genom Jesu ord till den samaritiska kvinnan: ”Om du visste vad Gud har att ge”, den outtömliga gåvan, då ”skulle du ha bett honom om det” (joh. 4:10).

En dag kom rabbinen Feivisch från Zbaraz på besök till rabbinen i Rymanow, Mendel. De skulle fira sabbaten tillsammans. På söndagen tog han farväl och sade gråtande: ”Jag är 74 år gammal och har ännu aldrig riktigt omvänt mig till Gud”. Själv gråtande svarade rabbin Mendel: ”Det är samma sak som oroar mig.” Och de välsignade varandra som en bön om omvändelsens gåva.

Att välsigna en människa betyder att önska henne goda ting, bene dicere. Man kan bara göra det om man träder in i sitt varas tempel, dess identitet, där allt är längtan efter Gud, som man inte kan låta bli att be till och lovsjunga. När människan ber och lovsjunger Gud, blir hon en epifanin av sanningen eller som man sade på medeltiden, axioma, dignitas, hon får värdighet av person. Hon blir i själva verket epifanin av en Person, och hon förlorar aldrig hoppet, ty hon vet att Han kommer.

Övers. Anders Piltz