Rwanda – en historisk översikt

En kort sammanfattning av Rwandas historia:

På 1400-talet tränger tutsistammar in i landet. Tutsistammen är feodalhärskare

1879 börjar den kristna missionen. 1899 blir landet tysk koloni.

1923 övergår landet till att bli ett belgiskt folkförbundsmandat.

1946 följer ett belgiskt FN-mandat. 1959 inträffar ett hutuuppror.

1961 störtas kung Kigeri V Den första republiken utropas.

1961 i oktober blir Kayibanda president. 1962 blir landet självständigt.

1973 börjar den andra republiken med general Habyarimanas militärkupp.

1978 antas en ny författning och Habyarimana blir president.

1990 börjar inbördeskriget genom tutsirebellernas anfall.

Hutu mot tutsi – en stamfejd?

Ingen rwandier skulle tills för några år sedan ifrågasatt nationens enhet. Landets stora befolkningsgrupper, tutsi och huru, talar samma språk, har haft och har samma religioner, samma samhällsmönster och samma riter och tabun. De för ett traditionellt samhälle typiska stamgemenskaperna omfattar familjer från båda befolkningsgrupperna. Det förkoloniala kungariket Rwanda var en centralstyrd monarki med en omfattande men inte totalt fastställd social hierarki. Olika sociala och ekonomiska förhållanden befästes av riter och symboler. Det politiska, militära och socialt ledande skiktet kallades tutsi vilket endast partiellt syftade på dess etniska härkomst.

Inflytande från europeiskt rastänkande

Under den belgiska tiden förlorade kungen och adeln sin makt till det yttre men stärkte i själva verket sin ekonomiska och sociala ställning. Kolonialförvaltningen stödde sig på kung och adel. I ytterområden placerades tutsiledare. Tutsi fick monopolställning inom skolutbildning och på poster inom förvaltning och ekonomi. Det blev möjligt för framåtsträvande huru att assimilera sig med tutsi och andelen tutsi i befolkningen steg från 3 % i början av koloniseringstiden till 15 %. Samtidigt ökade utsugningen av bönder alltmer. Dessa måste betala skatt till tutsiledarna och till kolonialförvaltningen och prestera allt fler slavtjänster. De bördigaste landområdena förbehölls tutsiledarnas boskap.

Framträdande i denna utveckling var att de sociala motsättningarna ideologiserades under inflytande av en europeisk raslära. Kungafamiljens och högadelns yttre apparition gjorde att europeerna gav deras tutsiursprung företräde. De hörde till en nilotitisk-hamitisk ras, dvs. de var europeida afrikaner bestämda till att härska. Hutu däremot ansåg vissa kolonialherrar vara ett folk fött till slaveri.

Vid kolonialtidens slut hotade ”Partiet för hutus emancipation”, (PARMEHUTU) de feodala härskarna. Många tutsi anade oråd och gjorde denna ideologi till sin egen. Hutufolkets elit reagerade med att i ”Bahutus manifest” förklara tutsi för främlingar i sitt eget land. PARMEHUTU vann slutligen genom val den politiska makten. Detta ledde till landsomfattande pogromer under vilka som idag hundratusentals tutsi mördades eller fördrevs från sitt land. Mer än 150 000 flydde till angränsande länder.

En ny politisk klass

Den bärande kraften i den Första republiken under president Kayibanda (1962-1973) var alla rwandiers längtan efter ett nytt, rättfärdigt och jämlikt samhälle. Snart visade det sig dock att de som fatt tjänst under den nya regimen också skaffat sig nya privilegier. 30 år av oavhängighet förhindrade inte att en ny överklass bildades. Den fann inte i första hand sin identitet i befolkningsgrupperna tutsi och huru utan genom sin ställning i den nya staten. Även många tutsi som deklarerade sig som huru spelade framför allt under den Andra republiken med president Habyarimana (1973-1994) en viktig roll. De anförtroddes nyckelpositioner och de var mer beroende av honom än av eventuellt rivaliserande hutuklaner. Framför allt intog tutsi en framträdande ställning i det moderna samhällslivet, som de i stort sett kontrollerade.

Ekonomiska och sociala orsaker till krisen

De viktigaste orsakerna till diktaturen Habyarimanas sönderfall ligger i regimens oförmåga att tillfredsställa de ledande skiktens växande anspråk och att bemästra landets sociala problem. Dessa två faktorer ligger bakom att också de flesta andra företag misslyckades. Redan när Rwanda uppnådde sin oavhängighet som stat saknades förmågan att utveckla levnadsbetingelserna i landet.

Den extrema fattigdomen bland en avsevärd del av befolkningen förklarar den sociala missunnsamheten, aggressiviteten, kriminaliteten och den krympande beredskapen att hjälpa grannar och att samarbeta. En omfattande social rotlöshet och förvirring har uppstått på ett sätt som annars företrädesvis sker i fattigkvarteren i u-ländernas megastäder.

Detta förklarar den marginaliserade befolkningens disposition till att sanslöst hata fiender och ta till anarkistiskt våld. Endast den som känner till det bittra och tröstlösa läget för de fattiga i Rwanda kan bedöma hur enkelt människorna förleds till besinningslöstvåld upphetsade av radikala slagord.

Flyktingar och rasism

Det ledande skiktets maktkamp och en tilltagande fattigdom och ett socialt kaos förde landet in i en kris som räckte för att FPR (Front Patriotique du Rwanda) skulle ta till vapen i oktober 1990. De tutsier som 1959 flytt till Uganda hade invecklat sig i den inrikespolitiska förvirring som rådde där. Somliga anslöt sig till gerillarörelsen Museveni som hade lyckats tillskansa sig makten i Uganda 1986. När Musevem av inrikespolitiska skäl måste inskränka tutsiofficerarnas gynnade ställning i armen formerade sig en grupp som förberedde ett beväpnat återvändande till fäderneslandet Rwanda. De stärktes i sina planer av hutupolitiker som flytt till Uganda till följd av interna maktkamper och som berättade om den dåvarande regeringens inre splittring. De båda grupperna slöt sig samman i den rwandiska patriotiska fronten. 10 oktober 1990 trängde FPR:s beväpnade stridskrafter in i Rwanda från Uganda och därmed utlöstes inbördeskriget.

Det rwandiska inbördeskriget 1990-1994

Vi skall här inte närmare gå in på de olika etapperna i inbördeskriget och på båda parters olycksbringande felbedömningar. FPR underskattade de rwandiska massornas kollektiva minne av tutsiväldet och hur man kunde manipulera med rasistiska paroller. Genast gjordes massingripanden och rwandiska tutsi fängslades och påstods vara kollaboratörer till FPR. FPR förmådde inte att – trots hutupolitikerna – framstå som en inomrwandisk demokratisk opposition. Rwandas politiska ledning hade inte några problem med att övertyga majoriteten av folket att FPR försökte att återställa den gamla feodalmakten.

President Habyarimana fick erfara att befolkningen visserligen följde hans linje och avvisande FPR men att han själv också var grundligt hatad av samma befolkning och att det även inom landet fanns en mäktig opposition. Under trycket av rebeller och västliga biståndsländer måste Habyarimana ta kravet på ”demokratisering” av de politiska strukturerna på allvar. Under de allmänna motsättningarna tappade presidenten ledningen också för det egna partiet, MRND. Från och med 1993 vann den radikala falangen av MRND terräng – om det var med eller mot presidentens inflytande må vara osagt. En till att börja med liten högerradikal grupp, CDR (kommitten för republikens försvar) och högerpolitiker inom MRND organiserade systematiska våldsaktioner mot tutsibefolkningen och oppositionella politiker med hjälp av en beväpnad och indoktrinerad ungdomsmilis.

En fred utan grund

Trycket från de europeiska och afrikanska länderna som var engagerade i fredsprocessen, armens oförmåga, FPR:s militära motstånd, den tilltagande massfattigdomen, cirka en miljon människor i flyktingläger och det tilltagande våldet pressade presidenten så kraftigt att han slutligen godkände ett fredsavtal med FPR.

Det den 4 augusti 1993 i Arusha i Tanzania undertecknade fredsfördraget förutsatte att FPR skulle ingå i regeringen och att officerskåren skulle bestå till hälften av officerare från FPR:s krigsmakt och hälften från Rwandas reguljära arme. Val till en författningsenlig församling skulle ske först senare. Den avgörande svagheten med fredsfördraget var att det inte slöts mellan demokratiskt legitimerade företrädare utan byggde på att den militära makten skulle fördelas.

Attentatet mot presidenten

Attentatet mot presidenten skedde i en omgivning med tilltagande våld. Regeringen och det politiskt ledande skiktet var fullständigt förlamade. Presidenten sköts 6 april under en inflygning över flygplatsen i Kigali. Förutom president Habyarimana var också generalstabschefen för armen och chefen för presidentgardet och Burundis president med i planet och ett antal ministrar och rådgivare. Om FPR eller radikala motståndare i CDR och MRND stod bakom dådet kan knappast klargöras längre. Under samma natt började rwandiska presidentgardet och ungdomsmilisen mörda vissa tutsi i Kigali och på andra platser i Rwanda. Även många hurupolitiker som förespråkat fredsfördraget dödades. Upprensningen riktades också mot medarbetare i utländska utvecklingsprojekt och mot präster och katolska systrar. Efter dessa riktade mord följde sedan en urskillningslös blodsorgie utförd av marodörer till soldater och ungdomsgäng i hela landet. Den andra vågen av pogromen på de ansvariga inom förvaltningen kunde inte kontrolleras längre, utan våldsvågen träffade urskillningslöst varje tänkbar misstänkt, tutsi som huru, alla dem som på något sätt tilldragit sig befolkningens hat. Offer var moderat demokratiska huru liksom intelligentians anhöriga. Gamla räkningar mellan grannar och bekanta gjordes upp och det är att förmoda att folkets vrede inte bara riktade sig mot dem som en gång var förtryckare, mot tutsi, utan också till stor del mot deras efterföljare i det nya ledande skiktet. Sammanlagt uppskattas antalet offer till en halv miljon människor.

Blod är tjockare än dopvatten

Kyrkan har inte lyckats lägga några band på våldet trots att den ansetts väl etablerad i landet. Enligt många bedömare har kyrkan decennierna igenom spelat en regimtrogen och försiktig roll. Varken i förkunnelse eller handling har den låtit sig drivas av socialt engagemang. Följande bild av hur föga det kristna budskapet om rättvisa, fred och frihet slagit rot i Rwanda, gav biskop Thaddee Nsengiyumva från Kabgyai, strax innan han själv föll offer för våldet: ”Efter 94 års evangelisation är detta blodbad ett tecken på att vår mission misslyckats. Vissa präster i mitt stift har sett hur de trognaste församlingsmedlemmarna dragit kniv och förstört gudstjänstlokaler. Det är den fruktansvärda sanningen. Befolkningen har aldrig tillägnat sig kristendomen. Vi måste börja om från början.

Vårt misstag var att bedriva massevangelisation. Under 94 år förekom många omvändelser, men få förändringar av förhållandena. Över 50 % av alla rwanier är döpta, men hur många har verkligen förstått vad den katolska tron är? Jag kan inte tänka på framtiden så länge som samtiden är så osäker, men en sak vet jag: det har gått likadant med demokratin som med evangelisationen. Man demokratiserar massorna, brutalt, ytligt, utan att inse att förhållandena inte ändrar sig, att de demokratiska värderingarna inte assimileras. Och så förvånar man sig över händelserna.”

Övers. Anna Maria Hodacs