Om Nikolaj Gogol

I sin inkännande Gogolbiografi fäster författaren Vladimir Nabokov uppmärksamheten på den paradoxala verkan som Nikolaj Gogols omfattande utlandsresor fick. Ju mer litterär inspiration som färderna väckte, desto fler blev nämligen skrivandets fysiska hinder.

Likväl reste Gogol mer än någon rysk skriftställare dittills hade gjort. Efter att ha etablerat sig som Pusjkins värdige efterträdare vistades han tolv år i Europa, i praktiken fram till sin död år 1852. Han flackade då omkring med alltfler obskyra mål i sikte – och med ett slutligen oupplösligt samband mellan inre och yttre flykt. Med produktiviteten var det redan sämre ställt; förgäves arbetade han på fortsättningen av Döda själar.

Det är ändå främst på denna oavslutade, ställvis mycket komiska romanklassiker som Gogols internationella rykte vilar. Dess vilt framforsande hjälte Tjitjikov är väl bekant – denne skojare, som besöker allsköns godsägare för att köpa upp döda själar och i detsamma bjuds tillfälle att beskåda nöden, korruptionen och attityden hos breda skikt av den ryska lantadeln.

Mindre bekant ter sig för somliga läsare författaren själv. Den svenskspråkiga litteraturen om Nikolaj Gogol är också tämligen begränsad. Utöver Hans Levanders kortfattade och relativt ytliga biografi från år 1960, sedermera obetydligt reviderad i ”Tre ryssar” (1988), finns få översikter att tillgå. Vad som står till buds är handböcker och tidskriftsartiklar.

Desto mer välkommen är därför Geir Kjetsaas digra Gogolbiografi, som år 1990 utkom i Norge och efter diverse dröjsmål nu föreligger i god svensk översättning av Lena Hjohlman. Kjetsaa, verksam som professor i Oslo, torde vara den främste skandinaviske experten inom området, och han fungerar idag som en av världens mest framstående Dostojevskij-kännare.

Liksom i sin under mitten av 80-talet publicerade studie över just Dostojevskij baserar Kjetsaa merparten av den aktuella levnadsteckningen på egna arkivstudier i diktarens hemland. Det är alltså på väl belagda historiska och geografiska grunder som han tar upp novellerna, skådespelen och romankonsten och samtidigt kastar ljus över Gogols familjeförhållanden, barndom och skolgång – liksom över påföljande utlandsvistelser och religiösa sökande. På ett naturligt sätt sammanflätas diktarens liv och verk.

Till granskningen av tolkningar och hypoteser fogas därvid relevanta citat. Grundligt behandlas texterna i denna välillustrerade och närmare 500 sidor omfattande framställning, som därjämte rymmer kompetenta anmärkningar kring källor och nya landvinningar.

Så är föremålet ingen mindre än den ”gåtfulle” konstnär, som inte sällan tillerkänns rollen som den ryska prosans fader och som trots en relativt kort verksamhetsperiod i hög grad influerat den inhemska litteraturen, särskilt dess s.k. guldålder strax efter seklets mitt. Med Gogol blev litteraturen dessutom ett vitalt forum för religiös, politisk och social debatt. Åtskilliga romaner och berättelser kom hädanefter att rymma ett oerhört brännande polemiskt stoff, något som saknar motstycke i västvärldens öppnare samhällssystem, där debatten vanligen gått via mer formella kanaler. Skönlitteraturens politiska funktioner i öst utgör en väsentlig indikator på det allvar med vilket både läsare och censur där tagit det skrivna Ordet.

En av de ryska författarnas uppgifter har alltsedan dess varit att med sina verk belysa det goda och det onda och att i denna strävan tjäna det gemensamma, fosterlandet – endera genom kritik eller med försvar. För egen del tillmätte Gogol konsten kolossal betydelse. Den tjänade som ett effektivt redskap för religiös och politisk förnyelse. Någon mekanisk kopiering av ytans bedrägliga sken ville han däremot inte framställa. I likhet med Dostojevskij – de båda strömmar ur en gemensam estetisk fåra – avsåg han tvärtom att lyfta fram en inre, mer komplex bild av ”verkligheten”.

I sin fängslande inramning av realismbegreppet refererar Kjetsaa till bland andra författaren Michail Prisjvin, som på ett träffande sätt anger vidden av begreppet: ”Det vi finner hos Gogol, finns inte i verkligheten, men han överbevisar alla om att det är så. Alltså är han också realist.” Somligt i denna diskussion erinrar även om vad den danske kännaren Ejnar Thomassen har skrivit, nämligen att Gogols bilder är bortom verkligheten: ”Hans gycklande fantasi arbetar med tingen och utformar dem efter gottfinnande. Hela hans kraft ligger i det överdrivna.”

Så kallade objektiva vittnesmål var Gogol knappast ute efter när han som tonåring lämnade hembygden i Ukraina för att visa framfötterna i Petersburg, metropolen som redan räknade inemot en halv miljon invånare. Han for sålunda med huvudet fullt av diktardrömmar och vann så småningom, efter ett mindre lyckat men snabbt glömt debutförsök, inträde i lockande litterära rum. Någon heltidssyssla innebar skrivandet ännu inte. Karriärens startpunkt sammanfaller med tjänst på departementet, vilket avspeglas i den kommande produktionen.

Byråkratin och dess själar är dock fortfarande avlägsna i de fantasispäckade Ukrainska noveller, som snart tillkom. Dessa fyndigt konstruerade alster färgas i stället av ett påfallande intresse för folksjälen och det förflutna – av förtrogna landskap som gjorde sig påminda under strövtågen i ett ovant klimat. Med dessa underfundiga texter var genombrottet ett faktum.

Av olika själ ägnar sig Gogol även åt skandalomsusade föreläsningar i Historia. Under en tid verkar han de facto som professor i ämnet, om än mer i kraft av en smittande berättartalang än av formella vetenskapliga meriter. Just berättartalangen skulle fira större triumfer genom ytterligare verk i det mindre formatet, denna gång med staden som suveränt fångat motiv.

Tiden är nu mogen för hans briljanta Petersburgsberättelser, av vilka främst bör framhållas ”Nevskij Prospekt”, ”Näsan” och ”Kappan”. Den sistnämnda har av Nabokov betecknats såsom ”odödlig”, och Kjetsaa själv är lika överväldigad: ”Vi står troligen inför den mest inflytelserika av alla ryska berättelser.” Och nog har den spelat roll – denna skildring av en nitisk ämbetsman, som efter att ha blivit bestulen på sin dyrbara kappa råkar ut för oväntade möten och förvandlingar. ’Alla är vi skakade ur Gogols kappa’, lyder ett träffande yttrande, fällt av endera Dostojevskij eller Turgenjev.

Mer konfliktfyllt var Gogols framträdande som dramatiker. Komedin Revisorn, uppförd år 1836, blev visserligen en oväntat stor publiksuccé, men åhörarnas bifall roade inte dess upphovsman. Varken kritiker eller publik förstod, ansåg han, pjäsens djupare innebörd. De hade stirrat sig blinda på komiken och de löjliga karaktärerna och saknade därför kommentarer till den egentliga meningen, den om ondskans och mörkrets närvaro. Gogol fann det olustigt att Revisorn dessutom stämplades som ett tendensstycke med liberala tecken. Till allt detta följde ännu ett problem: författaren beskylldes för att ha förtalat det Ryssland som han så intensivt önskat väcka.

Kort senare reser Gogol ut ur landet. Det handlar inte enbart om flykt. Frestad av resans tjusning söker han såväl vackrare vyer som konstnärlig inspiration, färdandes mellan skilda platser på kontinenten. Dessvärre finner han flera av de nya miljöerna anskrämliga. Varken Tyskland eller Frankrike tilltalar honom. Om Paris skriver han: ”Här rör sig allt om politik, överallt är det bibliotekarier och tidskrifter. Stannar du på gatan för att putsa skorna far du genast en tidskrift i handen, till och med på toaletten. Folk är mer upptagna av de senaste händelserna i Spanien än av vad som sker i deras eget hem.”

Bättre trivs Gogol i Italien. Han väljer också att bosätta sig i Rom för att under längre vistelser utforska dess kyrkor, museer och arkitektur och besöka den av Gregorius XVI förrättade Påskgudstjänsten i Peterskyrkan.

Strax tillkommer så Döda själar, vilken lockade många bedömare att utläsa en skarp kritik av livegenskapen och tsarväldet. Med sin vassa satir hade Gogol hunnit väcka långtgående förhoppningar hos radikalerna – särskilt hos Rysslands främste 1800talskritiker, Vissarion Belinskij, som i litteraturen såg en politisk potential och i Gogol förebilden för sann kritisk realism.

Diktaren skulle emellertid göra merparten av sina beundrare indignerade. På kant mot deras ideal verkade han alltmer som renodlad vishetslärare. Bakom hans nya program såg socialisterna och liberalerna plötsligt en trångsynt förkunnare, som utifrån konservativa ideal varnade för tidens revolutionära strömningar. Hans tsarvänliga (om än knappast reaktionära) hållning kastade omkull många tidigare tolkningsförsök.

En central volym i sammanhanget är den av litteraturhistoriker ibland brutalt avfärdade Valda ställen ur min brevväxling med vänner, där avgörande delar av materialet hämtats från författarens omfångsrika korrespondens. I dessa brev som markerar en startpunkt för den ryska essän – behandlas jämte konst och litteratur en ansenlig mängd moraliska och nationella problem.

Alldeles chockerande är stoffet inte. I själva verket vittnar merparten om en med slavofilrörelsen besläktad vision av Ryssland. Det är därför inte överraskande att den omvände Gogol utöver besvikna kritiker återfann kollegor med en försonlig och vänskaplig hållning. Till dem hörde Lev Tolstoj, som med anledning av Valda ställen kallade diktaren för ”en rysk Pascal”. En mer hedrande jämförelse är svår att finna.

Samtidigt arbetade Gogol med att fullborda Döda själar. Fortsättningen uteblev dock, ty den av ångest och depression plågade diktaren lär av allt att döma ha bränt dessa manuskript. Han avlägsnade sitt material som ett led i en renhetssträvan – med den år 1848 företagna pilgrimsresan till det Heliga landet som en huvudpunkt. I rädsla för mörkret övergav han gradvis författarskapet för att på allvar nära sin andliga längtan.

Stämman hos denne förvandlade Gogol avlyssnas här på ett lyhört sätt. Geir Kjetsaa fångar den på dess egna villkor, väl förtrogen med de motsättningar som diktaren hyste inom sig: ödmjukhet och stolthet, skämtsamhet och tungsinne. Motsättningar urskiljs även vad gäller verken – mellan idyll och tragedi, mystik och satir, romantik och realism.

Sättet att utifrån sådana djupgående kunskaper kontrastera Gogols levnadsregler mot samtidens ideologiska och kulturella mönster imponerar också. Den säkra tolkningen medger en avsevärt mer nyanserad bild av diktaren än den som tills nyligen varit gängse i såväl väst som i Sovjetunionen. Det värmer att uppdaga den vördnad och respekt som strömmar mellan Kjetsaas rader.