När fan är lös

Djävulen eller Satan – det ondas upphov och personifikation – är också han underkastad modets växlingar. Under krisperioder får han ny gestalt, vinner entusiastiska anhängare, skrämmer vettet ur de ängsliga och väcker dunkla drifter i vårt undermedvetnas lägsta våningsplan. Från senmedeltidens slut och ända till 1700-talet höll han befolkningen i skräck och skördade tusentals offer i häxprocesserna. Under 1800-talet blev han fashionabel som dekadensens och antimoralens symbol. I dag får han ny aktualitet genom de ungdomliga vandaler som tar satanismen till intäkt för att välta gravstenar och bränna ner kyrkor.

Men vilka är egentligen farligast, Satans bekännare eller de som säger sig vara hans bekämpare? Svaret är inte alldeles självklart. När det gäller häxprocesserna, brukar våra sympatier ligga på de föregivna häxornas sida, inte på inkvisitorernas. Vi ser dem som offer för forna tiders vidskepelse, för ett kvardröjande barbari innan den moderna civilisationen tagit form. Men dessvärre är detta inte bara en fråga om förr och nu. Just under de allra senaste åren har en ny häxjakt tagit fart som har påfallande likheter med de gamla häxprocesserna, och den vållar långt större skada än alla satanistiska kvrkobrännare. Deltagarna i denna jakt förgriper sig nämligen inte bara på materiella värden utan på andras värdighet och integritet, och de kan vålla familjer och enskilda outsägliga lidanden. Det handlar om en psykoterapeutisk rörelse som sprider sig från Amerika och England som en löpeld och nu också tycks ha nått Sverige. Den kännetecknas av hypnos eller hypnosliknande arbetsmetoder och grundas på en mycket omdiskuterad teori om multipla personligheter och bortträngda minnen.

I vintras kunde vi se ett brittiskt TV-program med inslag från både USA och England. (Satanismen – myt eller verklighet? TV2 18 jan. 1994.) Till vår förvåning fick vi se och höra människor som trodde på en utbredd satanskult i samhället och som satsade sitt liv på att bekämpa den. Intervjuade terapeuter framförde de mest förbluffande påståenden, som att 10 % av Englands befolkning är organiserade satanister. En intervjuad engelsk dam förklarade att satanisterna finns ända upp i kungahuset ”och i familjer med ännu högre samhällsställning”! Vi fick se hur terapeuter med eller utan religiösa förtecken tvingade fram de mest groteska och fasansfulla historier om satanskult med sexuella orgier och slakt av barn.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Det hela började som ett till synes helt legitimt sätt att avslöja sexuella missbruk av barn. En självklar strävan att slå vakt om barnens integritet kom i USA att slå över i hysteri, något som också har avsatt vissa spår hos oss. Varför har just incest och pedofili fått en så stor plats i massmedierna under de senaste åren? Har det blivit allt vanligare, upptäcks det mera nu än förr, eller det helt enkelt hamnat i det massmediala sökarljuset? På det finns inte något entydigt svar.

Inte heller finns det ännu någon klar utvärdering av de positiva eller negativa effekterna av all denna uppmärksamhet. Att vi med alla medel måste skydda barn mot övergrepp säger sig självt, och många förfärande exempel på missbruk har avslöjats under de senaste åren. Men det finns ibland ett tvivel i luften: hur vet vi i varje enskilt fall att anklagelserna är sanna? Den tvärsäkra satsen att ”barn ljuger aldrig” kan ibland ifrågasättas. Många barn är suggestibla och kan lätt bli påverkade att säga vad någon för dem betydelsefull person förväntar sig (något som de gamla häxprocesserna ger utmärkta exempel på). Att avgöra skuldfrågan i ett incestmål är i dag en mycket delikat uppgift.

Hypnos och verklighet

Men de riktigt stora problemen uppträder då terapeuten börjar använda hypnosliknande metoder för att komma på sanningen.. Inom en ny skola, med ursprung i USA, menar man att sexuella övergrepp i barndomen skapar sådana trauman att minnet av händelserna blir helt bortträngt och en ”multipel personlighet” uppstår. En del av medvetandet avskiljs och kan vid vissa tillfällen uppträda som en självständig sidoperson; det blir som om flera själar bebodde en och samma kropp. Genom hypnos, menar man då, kan dessa förträngda personlighetsdelar bringas upp till ytan, kanske årtionden efter själva händelsen, och det ursprungliga traumat kan på så vis blottläggas.

Teorin om multipla personligheter är mycket omdiskuterad inom psykologin. Den är dock på intet vis ny utan har dykt upp med jämna mellanrum de senaste 100 åren. Fenomenet kom att väcka allmänhetens intresse för mer än 30 år sedan genom filmen Evas tre ansikten med Joanna Woodward i huvudrollen, som byggde på ett autentiskt fall.

Vissa terapeuter i USA började ta för vana att under hypnos locka fram ”sidopersonligheter” med minnen av sexuella övergrepp i barndomen, och man fick riklig respons. Från att ha varit mycket fåtaliga och omstridda i den psykologiska litteraturen växte fallen av ”multipla personligheter” i USA till ca 20 000 under 80-talet. (Till saken hör att så många amerikaner deltar i terapier; som vi vet hör det ofta till rutinen att man har sin egen ”shrink”.) I dessa nyaste versioner av teorin nöjer man sig inte med två eller tre sidopersonligheter utan räknar med hundratals, som kan hålla terapeuten sysselsatt (och välbetald) i åratal.

”Upptäckterna” ledde till en rad familjekatastrofer. Många vuxna barn bröt med sina föräldrar då de helt plötsligt fick uppfattningen att de hade blivit sexuellt utnyttjade i barndomen. Under hela deras uppväxttid skulle dessa ruskigheter ha varit helt bortglömda tills de väcktes till liv av terapeuten. Efter amerikansk modell har beskyllningarna ofta åtföljts av skadeståndskrav, ibland av astronomiska mått (i ett fall 20 miljoner dollar).

Hypnosmetoden är utomordentligt otillförlitlig när det gäller att uppnå en saklig information. Den kan resultera i föreställningar som inte har det minsta med verkligheten att göra. Man kan ta ett välkänt exempel från ett annat område. John Björkhem väckte på sin tid sensation, då han försatte hypnotiserade försökspersoner till tiden före deras födelse och fick fram helt obekanta personligheter som sade sig ha levat i äldre tider, med namn, data och sysselsättning. Ett bevis för reinkarnationsläran? Ingalunda, för kontroller (bl.a. gjorda av Björkhem själv) visade entydigt att dessa personager aldrig hade existerat i sinnevärlden. Den hypnotiserade hade helt enkelt försökt lösa den förelagda men omöjliga uppgiften genom att under hypnosen konstruera nya personer och händelser. Minnen väckta under hypnos skall man vara utomordentligt försiktig med om de inte kan entydigt bekräftas av faktiska omständigheter. False memories kallar fackpsykologerna denna typ av framkallade minnen som personen själv inte kan skilja från verkliga minnesbilder.

Hypnospatienterna började så bilda stödgrupper och nätverk för att komma till rätta med sig själva och avslöja nya övergrepp. Terapin förvandlades till en kult, med terapisten som kultledare och med strikt mental kontroll. Också terapeuterna har givetvis organiserat sig, utbyter erfarenheter och utvecklar rörelsen. En sådan grupp är den engelska Society for Primary Cause Analysis by Hypnosis, som omger sig med stor sekretess.

Den katolska världen skakades för ett år sedan av uppgiften att den mycket ansedde kardinal Joseph Bernardin i Chicago hade anklagats för sexuella övergrepp mot en ung man på 70-talet. Skandalen spreds över världen, och av en omisstänksam katolsk press, och den fick vind i seglen av att en del autentiska fall av prästerliga sexualbrott samtidigt hade avslöjats i USA. Dessbättre slutade detta i ett totalt frikännande för kardinalens del. Vad som inträffat var just att en ”sidopersonlighet” hade gett sig till känna under en hypnosterapi och anklagat kardinalen, men efter tillnyktring från terapin tog man tillbaka beskyllningen mot honom (liksom ett skadeståndskrav på 10 miljoner dollar). Den skada kardinal Bernardin då hade fått lida var enorm och kan aldrig gottgöras.

Antisatanistisk världsbild

Så kom då nästa steg. Somliga av de hypnotiserade började tala om att de inte bara utsatts för sexuella övergrepp utan att de också hade deltagit i satanisriska riter, detta med allt mer makabra detaljer. Upprivna kvinnor berättade om hur de hade tvingats att föda barn till offer åt Satan. Somliga förklarade att de inte alls vara sina föräldrars barn utan hade odlats fram för satanistiska ändamål. Det växte fram en övertygelse om att världen behärskas av ett osynligt sataniskt förbund som man själv hade varit med om att avslöja. Dessa föreställningar sprids av en fantastisk och fanatisk antisataniströrelse i USA och England som har förgreningar i andra länder och fortfarande är i full blomstring. Polisutredningar, såväl i USA som i Europa, har aldrig funnit något stöd för tron att ritualmord eller sexuella övergrepp dock skulle utövas av sataniska grupper.

Många människor i omgivningen utpekas som skyldiga till sexuella övergrepp eller satanistiska riter eller bådadera, på samma sätt som häxorna i gamla tider, och inte sällan har grannar och myndigheter tagit beskyllningarna på orden. Att de utpekade sedan nekar till förbrytelserna lägger bara ytterligare till deras skuldbörda. Det förut nämnda TV-programmet visade ett skakande exempel på hur en amerikansk familj hade fatt barnen tvångsomhändertagna av polisen på en anmälan av hustruns syster. Först efter långvariga förhandlingar och enorma advokatkostnader lyckades de övertyga myndigheterna om att de inte var några satanister och fick omsider barnen tillbaka.

Till Sverige tycks rörelsen ha förts från Norge, bl.a. av uppsalaprofessorn Eva Lundgren som är övertygad antisatanist och har gjort ett flertal framträdanden i massmedierna, t.ex. i samband med det så kallade Södertäljemålet. En flicka, som anklagade sina föräldrar för incest, påstod också att många barn hade blivit offrade av satanister och nedgrävda i skogarna i Södertälje. Flitiga grävningar gav inget som helst resultat, men flickan gavs ändå viss tilltro i incestmålet. Vi är ingalunda skyddade för detta slags fanatism.

Vad som skiljer allt detta från äldre tiders häxprocesser är mest de yttre attiraljerna: de nutida häxorna sägs inte rida på kvastar eller tjuvmjölka kor, djävulen uppträder inte in persona med horn och svans, myndigheterna dömer inte till bålet men kan spoliera oskyldigas liv på andra sätt. De psykologiska mekanismerna visar sig vara i stort sett desamma som för trehundra år sedan: en erotisk fantasivärld som löper amok, ryktesspridning både lokalt och i större skala, barn tubbade till att vittna, slutna grupper som vill skydda mot farorna men blir till drivhus för allt vildare vanföreställningar. Med all evidens ser vi att människan är sig förvånansvärt lik genom tiderna, bara förutsättningarna finns.

De större kyrkosamfunden har inte dragits in i denna virvel, även om enskilda medlemmar och grupper har organiserat sig i det antisatanistiska nätverket. Det kan ändå påpekas hur viktigt det är att man inom kyrkorna håller huvudet kallt och vägrar låta engagera sig i kampanjen. De tillfällen då den katolska kyrkan har ägnat sig åt att jaga satanister har varit föga lyckosamma och kan tjäna som varning för alla kyrkosamfund.

Att det finns en ond makt verksam i världen är inte svårt att tro för den som slår på TV:n och ser de fruktansvärda lidanden som människor tvingas genomgå i skilda länder. Påståendet att det finns ett utbrett satanistiskt nätverk, och att dess existens kan påvisas av psykologer, är en helt annan historia som vi inte har minsta anledning att ta till oss. I sina försök att skaffa sig global utbredning är den nya terapirörelsen en av tidens andliga farsoter och hör själv otvetydigt till det ondas rike. Gängen av kyrkobrännare och gravskändare tillhör däremot de små och extrema sekternas värld och tas bäst om hand av den lokala polismakten.

Litteratur:

En redogörelse för problematiken ur olika aspekter återfinns i en uppsatssamling av amerikanska sociologer, antropologer och jurister, utg. av James T. Richardson, Joel Best och David G. Bromley, The Satanism Scare, Aldine de Gruyter, New York 1991, 320 s.